Det kan inte ha undgått någon att jag tillsammans med min vän och kollega, Tommy Håkansson, är Nintendos största fanboys här på Svampriket. Förmodligen är vi två av de största Nintendo-älskarna i vårt avlånga land. Detta är något jag är stolt över att vara, även fastän det oftast inte anses vara det ”rätta” och ”coola” att hylla Nintendo och dess spel. Det här att Nintendo i mångt och mycket är mainstream och är till för softcore-spelare, det vill säga inte för ”riktiga gamers” (ni vet såna som spelar Call Of Duty online och skriker faggot i sina headset), har jag alltid givit blanka fan i. Nintendo för mig handlar om ren och skär spelglädje. Visst, jag har aldrig upplevt samma starka känslor som jag gjort när jag spelat ett Bioshock, ett Braid eller ett The Last Of Us som när jag har spelat ett Nintendo-spel, Fast dessa starka känslor kan jag även få av att se på en film eller lyssna på en skiva. Saken är att det ett Nintendo-spel kan ge mig kan jag inte få av något annat media.
Som i alla förhållanden har även jag och Nintendo haft våra svackor. Om ska jag vara helt ärlig har det oftast varit på grund av mig. Från NES fram till N64 var vårt förhållande en dans på rosor. Jag kommer aldrig glömma första gången jag lyckades hoppa ända upp till toppen av isberget och grabbade tag i kondoren, eller när jag besegrade Ganon i A Link To The Past för första gången. Jag kommer heller aldrig kunna glömma alla de sena sommarnätterna som spenderades med Mario Kart 64 och Goldeneye tillsammans med Perra, Stoffe, Werner, Fimpen och Robin.
Men sen hände något. Min kärlek svalnade. Plikttroget införskaffade jag en Gamcube, när den släpptes. Double Dash, Windwaker och några Resident Evil-spel var i stort sett det enda som jag spelade på den. Mitt älskade Nintendo kunde inte längre tillfredsställa de behov jag hade. Jag trodde där och då att det för alltid skulle vara slut mellan oss. Att vi hade vuxit ifrån varandra. Istället sökte jag lyckan hos Playstation 2 och Xbox, men ingen av dem kändes rätt. Båda två såg bra mycket bättre ut än vad Nintendo hade gjort, men som vi alla vet är det insidan som räknas och varken Sony eller Microsoft kunde erbjuda samma kärleksfulla värme som Nintendo. Jag insåg att jag aldrig skulle hitta någon som Nintendo igen. Jag beslöt mig för att bli forever alone och lade TV-spelandet på hyllan. Även fast Sony och sedan Microsoft en tid senare pockade på min uppmärksamhet med sina nya modeller så kände jag inget som helst intresse. Jag var färdig med TV-spel. Det var i varje fall vad jag trodde.
För sen en dag stod Nintendo där igen. Alldeles vit och fin. Nu med en helt ny kontrollmetod. Vi fick en nystart och jag började spela TV-spel igen. Vår nystart, som var fantastisk på alla möjliga sätt, gjorde dock så att jag fick mersmak. Jag ville ha mer av det goda. Jag skaffade mig en älskarinna i form av en Xbox 360. Till en början ägnade jag i stort sett lika mycket tid åt båda konsolerna, men allt eftersom tiden gick började jag mer och mer försaka Nintendo. Till slut var mitt 360 mitt förstahandsval när det kom till att spela. Än en gång hade jag vänt mitt älskade Nintendo ryggen.
…ni har väckt upp det jag trott var dött
Åren gick och jag och mitt 360 levde relativt lyckliga ihop. Men så en dag gjorde Nintendo mig återigen intresserade, då det visade sig att de var på gång med en helt ny maskin. Den maskinen har jag nu levt ihop med i snart ett år. Till en början var det väldigt svårt för den att få min uppmärksamhet, men på senare tid har jag börjat titta på den med helt nya ögon. Faktum är att vi är lyckligare än någonsin nu, jag och mitt Nintendo. Den har gått från klarhet till klarhet. Till en början var jag osäker på vad den ville ha utav mig och vad den kunde erbjuda. Nu är jag helt säker på vad den vill och jag vet vad jag vill ha tillbaka. Nintendo ska återigen ge mig ren och skär spelglädje och jag vet till 100% att de kommer lyckas. Som jag ser det så är det Nintendo som idag har det bästa spelbiblioteket när det handlar om den nya generationen. De upplevelser som Sony och Microsoft har att erbjuda nu till en början med sina nya maskiner kan inte mäta sig med de upplevelser Nintendo har i sitt bibliotek. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här igen. Jag trodde i min enfald att Nintendo skulle för alltid vara en ungdomskärlek för mig. Istället har det visat sig att vi förmodligen kommer vara med varandra för alltid.
Another day
Without your smile
Another day just passes by
But now I know
How much it means
For you to stay
Right here with me
The time we spent apart will make our love grow stronger
But it hurt so bad I can’t take it any longer
I wanna grow old with you
Jäklar vad vackert! Nintendo <3
Kan inte annat än hålla med. Jag har gått ungefär samma väg själv, vid Gamecube var det något som fick mig att mer gå åt Xbox-hållet och Wii struntade jag helt i. Men i år har jg sakta men säkert fallit tillbaka i Nintendo-kärleken.
Det kanske blir så när man spenderat några hundra timmar med att skapa en dokumentär om NES. 3DS inhandlades i slutet av 2012, 20313 började med köp av Wii och nu avbokade jag allt vad Xbox One och PS4 heter för att Mario har kattdräkt och köpte en Wii U. Och jag är mest glad just nu och inväntar allt godis.
De är märkliga de där Japanerna på Nintendo men de gör några av de bästa spelen jag spelat och det älskar jag dem för.
Jag är väl också lite av en ”Nintendo-fanboy”. Inte för att jag tycker de andra är dåliga, men för att jag vet att Nintendo ger mig precis det jag vill ha.
Många tycker att utgivningstakten på Nintendos spel är alldeles för långsam,men jag tycker den är perfekt. Jag kanske inte lägger lika mycket tid på spel som många andra spelare, så deras utgivningstakt passar mig jättebra. Jag blir aldrig riktigt less på spelen, får tid att göra annat, och spela lite retrospel och indie då och då.
Det är som om du beskrev mig och min tv-spelshistoria.
Förstår dig fullt ut! 🙂
Gillar Wii U, men det var från början för dåligt med spel (vida känt), men nu när Nintendo sparkar ut megatitel efter megatitel med samma gamla toppnivå på kvalité kommer jag och Wii U dansa på bra under nästa år också!
Nintendo = <3
Jag kan inte annat än att hålla med dig Ludde. Nintendo har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta men någonstans på vägen rann allt ut i sanden. Via PC, Playstation och XBOX360 har jag återigen, tack vare att jag fått 2 små barn, letat mig i Nintendos värld via Wii där min gamla kärlek återigen uppväckts av Super Mario Galaxy 1 och 2, Twilight Princess, Skyward Sword, Mario Kart, Punch Out…you name it. Är just nu, som säkert många andra, i valet och kvalet kring XBONE eller PS4 men det kanske är just mot WiiU man ska blicka istället.
Ja, vad ska man säga. Väldigt fin liten anekdot med fantasifull leverans. 🙂
Däremot så håller jag knappast med om perspektivet. Jag undrar vart det inte är ”gamer” att rosa Nintendo? Jag har jobbat ett tag i branschen och är bombsäker på att majoriteten av vårt avlånga lands gamers håller Nintendo hårt bakom ryggen, däremot ser man på COD, FIFA och BF -spelarna som ”casual-publiken” (för det är ju där de är, om man ser till marknaden).
Vem vet, kanske är ni inte så ensamma som ni tror..? 🙂
Sen är ju din text, enligt mig, ingenting annat än en förklaring till hur trångsynta Nintendo faktiskt är. Det du har framställt som ett svajjigt förhållande är ju i själva verket ett bevis på att Nintendo är för stolta för att ge med sig och släppa sina IP:n till andra hårdvaruutgivare (vilket jag tror hade varit mycket mer lönsamt för dem i långa loppet).
Nintendo påminner mig om en gammal platschef jag minns.
Han hade ansvar över ett helt team av arbetare som skulle fungera som en maskin som fick företaget att dra in pengar på daglig basis.
Han gjorde i princip ingenting, utan fick hög lön och mådde bra medan arbetarna jobbade på själva. Tills saker och ting började balla ur. Folk tappade fokus, började klaga och blev sjuka.
Ledningen såg detta plötsligt som en ”kris” i företaget ochbad platschefen att titta på utmaningen.
En kort period senare hade platschefen börjat göra sitt jobb precis som han alltid egentligen skulle ha gjort – vilket hade lett till att alla på företaget hade kommit upp i vanlig standard igen. Fokus var på topp, människor kom i tid och lönsamheten stegrade.
Platschefen? Han fick självklart stora applåder från ledningen för hans fantastiska lyft och hans värde steg i takt med hans månadslön och bonusar.
Men vad hände egentligen?
Jo Platschefen var ju i första hand orsaken till att företaget gick åt helvete när han inte skötte sitt jobb. Sen att han var den som gjorde precis det han var anställd att göra – sitt jobb – var ju faktistk allt som behövdes för att resten av personalen skulle komma i balans igen.
Platschefen är Nintendo. Företaget är Nintendos kunder.
När Nintendo släpper ett Mario eller ett Zelda -spel så hyllas dom. Trots att det är de själva som i första taget inte gjort något för att hjälpa ”företaget” på fötter igen sedan förra släppet (för tre-fyra år sedan).
Jag är absolut tagen av hypen kring Super Mario 3D World och Zelda A Link Between Worlds. Men jag väljer att titta närmare problemet än att svälja deras stenåldriga strategier en generation till.
Din text gav mig en mysfaktor som jag önskar att jag helt enketl bara kunde dela, men det är helt omöjligt för en kille som fortfarande har sitt livs bästa spel-minne från första gången jag klarade Zelda: Ocarina of Time på 64:an.
Håll hoppet upp hörni, det var inte meningen att förstöra ert perspektiv, men ni bryr väl er förmodligen ändå inte. 🙂
Ahh, nintendo alltså. Finns det något annat spelföretag som offentligt anser ha en värdelös konsol och som precis innqn julhandel släpper goty-kandidater likt en atombomb? Nä, trodde väl inte det.
Nintendo! Ren och skär spelglädje utan tillsatser. 😉
Välskriven text! Jag blev nog som mest besviken på Nintendo på N64-tiden, på grund av den dassiga grafiken och storspelen som svek och inte alls var lika roliga att spela som på SNES-tiden. Men GC, Wii och nu Wii U har verkligen fått mig tillbaka på Nintendoflaket igen. Nya Zelda till 3DS är ju helmysigt. 🙂
Om Nintendo skulle börja göra spel till andra konsoler skulle deras magi försvinna totalt. Titta bara på Sega, som gjorde flera av sina bästa spel under Dreamcast-tiden. Nintendo är hårdvara och mjukvara i ett, och det är deras framgångsrecept.