Jag var 15 år när jag för första gången klarade av The Legend Of Zelda: A Link To The Past. Enligt mig det bästa spelet någonsin. Då jag har spelat igenom det ett flertal gånger under åren vet jag att det inte handlar om nostalgi från min sida. A Link To The Past är spelglädje när den är som bäst.

Redan när du startar upp spelet känner du dig som hemma
Nu, 21 år senare har jag spelat uppföljaren, The Legend Of Zelda: A Link Between Worlds. Jag kan direkt avslöja att det inte slår sin föregångare, men det är inte långt ifrån. Om du som jag älskar ALTTP kan jag garantera att du kommer bli nyförälskad när du åter igen beger dig till Hyrule. Redan när du startar upp spelet känner du dig som hemma, om du inte redan visste det så utspelar sig A Link Between Worlds i samma värld som Links SNES-äventyr. Då menar jag jag inte att man är i Hyrule, utan samma Hyrule. Detta skulle kunna uppfattas som tråkigt och fantasilöst, men det fungerar alldeles utmärkt. Det är en ren fröjd att åter få vandra samma stigar ännu en gång. Sen har det faktiskt gått sex generationer sedan händelserna i ALTTP, så viss skillnad är det. Viktigast av allt att poängtera här är att alla gamla tempel har fått ny design.

Som det sig bör dröjer det inte länge tills saker och ting går åt skogen. Det kan vara så att en viss prinsessa blir bortförd och må hända är det någon vid namn Ganon som ligger bakom alltihop. Eller det sista stämmer inte riktigt helt och hållet. Vi får stifta bekantskap med en typ vid namn Yuga som besitter förmågan att bli en väggmålning och det är han som ser till att Ganon återvänder. Det gör han genom att förvandla sju visa män och kvinnor och prinsessan Zelda till tavlor. Givetvis hamnar det på Links lott att befria dessa.

Att bli en väggmålning låter kanske inte som världens häftigaste egenskap, men tro mig, när även Link får den egenskapen så visar den sig vara helt fantastisk. Det har knappast undgått någon att A-Link-Between-Worldsdetta med att Link kan bli en väggmålning är den stora nyheten med detta Zelda-spel. Ett hett tips är att skriva ner det på en post-it lapp och fästa den på din 3DS, så du inte glömmer bort att Link kan bli ett med väggen. Till en början spelade jag på rutin och funderade länge och väl på hur det var jag tog mig till ett visst ställe på värdskartan, jag spelade som i ALTTP, innan jag kom ihåg att Link faktiskt har en ny egenskap. En färdighet som inte bara är en gimmick utan utnyttjas till fullo när det kommer till pussellösningar och för att förflytta sig mellan platser.

Det är förbannat kul att befinna sig i Lorule
Precis som i 16-bitarsspelet så utspelar sig spelet även här i två världar. Men istället för ett Dark World så får vi besöka en alternativ version av Hyrule, vid namn Lorule, där folk inte är lika gästvänliga. Faktum är att de flesta till en början ber dig dra åt helvete om du försöker ta kontakt. Jag behöver kanske inte påpeka att det är förbannat kul att befinna sig i här. Det beror inte enbart på det skruvade persongalleriet utan även på själva världen i sig. De tempel som finns i Lorule håller världsklass och då är det absolut inga som helst fel på de i Hyrule, men det är något visst med de tempel som finns på andra sidan. Sen är musiken i Lorule och dess tempel helt fantastisk. Jag vill påstå att temat för Ice Ruins-templet är ett av de mysigaste musikstyckena jag har hört på flera år.

Som ni säkert har förstått vid det här laget är det inte mycket som är fel med det här spelet. Enligt mig är det det bästa Zelda-spelet sedan Windwaker, vilket gör att The Legend Of Zelda: A Link Between Worlds är det tredje bästa Zelda-spelet någonsin.