Efter ett par timmar med Adventure Time börjar jag undra var tusan alla färger tagit vägen. När jag tänker Adventure Time i spelformat föreställer jag mig ett äventyr över berg och vida landskap, att se landets alla färggranna hörn och kanter medan jag möter lika färgstarka karaktärer. Men vad jag serveras i Adventure Time har än så länge varit brunt och grått, brunt och grått, brunt och grått. Med undantag för när jag är ovanför marken då och då mellan uppdragen. Då är jag i en underbar stad på en sköngrön gräsmatta och talar med tv-seriens alla fantastiska personligheter, med en grön lummig skog som omger de fantasifulla godishusen. Jag försöker bege mig ut i den skogen, för att gå på skattjakt och äventyr.

Adventure-Time-Explore-the-Dungeon-Because-I-Don’t-KnowMen nej, vägarna som leder rakt in i den spännande skogsvärlden är bara för syns skull. Jag kommer inte förbi de osynliga väggarna som separerar mig från det färgsprakande äventyret som min hjärna redan kokat ihop i förväntan. Moloket måste jag vandra tillbaka till stegen som leder mig tillbaka ner i den gråbruna grottan, där varje våning ser exakt likadan ut och jag mestadels slåss mot samma fyra sorters fiender. Det är lite som att TITEL HÄR tagit det sämsta från Persona 4 och gjort ett spel av det. Som dungeon crawler är det inte ett misslyckat spel, det finns djup, många vapen och föremål som halvt lockar till utforskande, ett helt OK levelsystem, flera valbara karaktärer och ett stridssystem som faktiskt kan underhålla.

Men det kunde varit så mycket bättre. Det borde varit så mycket bättre. Spelet presenteras med den där nyretordoftande låtsas-16bit-looken, som känns perfekt. Humorn känns igen, och presenteras av tv-seriens röstskådespelare. Men hur fint presentpappret än är så ogillar jag det enformiga innehållet. Jag orkar inte ta mig igenom 25 våningar som ser exakt likadana ut, när jag bara vill bege mig ut i skogen och upp i bergen. Det kunde ha blivit bra, och nu är det än så länge bara ett besviket ”meh”.