Just nu sitter hela redaktionen här på Svampriket och sliter sitt hår (och skägg) för att komma fram till vilket som har varit det bästa spelet under 2013. Jag börjar känna mig rätt så färdig med min personliga topp 10, även om placeringarna kommer skifta innan jag känner mig riktigt färdig. Ett spel som jag på förhand trodde skulle vara med på min topp 10 var Beyond: Two Souls. Så blev inte fallet. I mina ögon är det ett av årets största besvikelser. Det är en intressant och spännande historia, men sättet som det spelas på förstörde min upplevelse. Jag hade önskat att det innehöll ännu mera Quicktime Events.

Ja, du läste rätt. Jag vill ha mer Quicktime Events!

qteJag vet att jag är relativt ensam om att önska detta. Sedan quicktime events blev lite av en standard i de flesta spel har både recensenter och vanliga konsumenter spottat på konceptet. Ta Resident Evil 5 som exempel. De flesta av mina vänner och bekanta störde sig något oerhört på QTE sekvenserna i det spelet. Jag älskade dem. Jag tycker de bidrog till att jag blev än mer delaktig i vad som hände på skärmen. När det blev dags för ett moment visste jag att det var dags att sätta sig upp i soffan och fokusera. Det blev på liv och död. Jag gillade känslan av att jag måste lyckas sätta knappkombinationerna rätt, annars blev det ett ”You’re dead” på tv:n.

Det som skulle kunna vara en fantastisk filmisk upplevelse blir istället stundtals lite av en Nils Poppe komedi
I Beyond: Two Souls hade jag önskat ännu mer Quicktime Events. Precis som i Heavy Rain stör jag mig otroligt mycket på när spelet skiner igenom och blir just ett spel. Jag syftar främst på sekvenserna tredjeperson, där kontrollen lämnar mycket att önska. Upplevelsen blir för mig totalförstörd när jag, gång på gång, råkar gå in i en vägg eller missar ett dörrhål eller för den delen, missar ett dörrhål och går in i en vägg. Ni fattar? Illusionen spricker helt. Det som skulle kunna vara en fantastisk filmisk upplevelse blir istället stundtals lite av en Nils Poppe komedi. I andra spel som inte utger sig för att vara mer än bara ett spel, funkar det att blanda QTE med vanligt gameplay, men i spel av den här sorten blir det bara fel.

Därför hoppas jag att David Cage till sitt nästa spel utesluter vanligt gameplay helt och hållet och lägger fokus på att berätta en fantastisk historia, där illusionen aldrig går förlorad. Jag vill att nästa gång jag sätter i en skiva med ett spel signerat Cage, ska jag få uppleva en film som jag känner mig delaktig i. Utan att behöva gå in i väggar.