Vän med tingen

”Vi måste vara vän med tingen, annars blir tingen förbannade.” Ett citat från Gösta Ekmans karaktär Mahatma Ekman i Hasse & Tages revy Gula Hund från 1964. Jag vet, skriv något annat du inte redan visste.

Fast när det är jag som säger det, då menar jag inte ”vän” utan snarare ”ovän” och när jag säger ”ting” då menar jag ”teknik”. För ovän med tekniken, det är jag nästan jämt. Det är ingen slump att jag väljer just ett Hasse & Tage-citat i den här krönikan om teknik-skeptisism. Hade jag fått forma mitt liv helt efter eget huvud så hade Hasse Alfredssons och Tage Danielssons storhetstid och deras ideal stått som modeller: Ett äppelgrönt sent-sextio-tidigt-sjuttiotal, där radion står och tronar på köksbordet  och bordet i fråga är iklädd en tjusig vaxduksklänning. Det är socialdemokrati och ett folkhem som ännu inte rasat, det är kaffe och bullar, standardmjölk och kåldolmar. Anteckningsblock istället för paddor, brevpapper och kuvert istället för SMS och vinylplattor istället för Spotify. Ja, du märker själv vart det barkar, jag kommer ut ur garderoben som någon idiot satt mig i – jag är en Bättre -Förr:are. En bakåtsträvare, någon som idoliserar en tid jag aldrig upplevt; en riktig nostalgirunkare.

I en umgängessituation känner bakåtsträvaren alltid att det är en förlust när någon ska visa henne något från Youtube. Någonting dör när man ska sitta där och vänta på en film som laddar. Sitter du och kollar din Instafacetwittipedia när du tar en fika med mig så kommer jag förr eller senare ryta  åt dig att sluta talla på din telefon, att det är direkt obscent, och dessutom så sitter ju jag bredvid dig och vad kan toppa den erfarenheten?

Samtidigt älskar jag mina digitala spelupplevelser, om de så förekommer på konsol, PC, platta, bärbart, stationärt, gammalt eller nytt. Bland alla dessa spel vi konsumerar finns det de som för mig är pärlor och guldklimpar, små bevis på människans oändliga kreativitet. De vill jag ja ha och samla på mig. Det är allt det runtomkring dem som jag inte bryr mig om. Jag vägrar bli med smartphone, totalvägrar. Vännerna gnäller om att TV:n i mitt vardagsrum är för liten, jag skriver utkasten till mina krönikor för hand med bläckpenna, sorterar inte ut mina VHS-kassetter ur filmsamlingen och när jag ikväll går och ser den nya Hobbit-filmen så kommer det FAN inte vara i 3D och 48 bilder per sekund. Mina upplevelser är mina och de sker inuti mig, jag varken vill ha eller behöver fläskig teknik som blåser upp dem med varm luft.

Nu står en ny konsolgeneration och stampar i min hall, och medan hela redaktionen i Riket är taggad och insatt så fräser jag över axeln: ”Ropa på mig om tre år när de bra spelen börjar komma!” och återgår sedan trumpet till ännu en omspelning av Chrono Trigger på min gamla DS. Bakåtsträvaren har talat, och hon vill inte vara med när det ska pratas om prestanda, kontroll eller hur långt tungan ska föras in i HDMI-uttaget, hon vill bara få de bra spelen serverade på ett silverfat. Och här kommer det fina – det får hon.

För jag kan välja bort det jag inte vill ha, om Anders och Tobbe-fix har pratat mikrofoner i mer än tio minuter så kan jag slänga huvudet tillbaka och vråla ”Trå-kigt!”. Det där digitala skissblocket som alla tjatar om (och som verkar innehålla någon slags livsuppehållande system för konstnärer, för utan det så kommer jag tydligen DÖ) måste jag inte köpa, för det finns papper och penna i format som jag alltid kan bära med mig. Vilket jag också gör, för många bra saker börjar med just papper och penna. Man bör inte skissa upp en bild digitalt och man måste inte använda digitala post-it-lappar, de där vanliga går också alldeles utmärkt. Tekniken är den stomme som ett spel byggs kring, själva grundpremissen och absolut nödvändig. Men det är inte den jag är här för, jag vill ha upplevelser, historier, världar och karaktärer  som tillför mig något.

Stop nu här! Höddedu fröken Nilsson, din gamla skrivmaskinskramare, du kan ju inte hata all teknik! Vad ritar du dina bilder på, hur konsumerar du dina Twin Peaks-avsnitt och hur gör du reklam för dina tjänster? Ja, du har så rätt, Rösten-ifrån-ett-mörkt-rum, jag kan inte hata all teknik. GPS är bra mycket vassare än att ha Svea Rikes kartbok i handskfacket och en vacker dag så kommer jag faktiskt investera i en PS4:a. Fast med stor sannolikhet så kommer jag tvinga någon annan till att koppla in fanskapet. Nu har Bättre Förr-monstret fått röja och härja fritt, nu håller jag in henne i tyglarna en stund. Jag måste inte välja allting från det digitala tekniks-smörgåsbordet (med tillhörande pekpennor och Bluray-kvalité!) men det får gärna stå där i periferin. Kanske att jag ibland släntrar fram till det, väljer ut en platta och laddar ner några mysiga indie-titlar.

…Fast de kommer avnjutas i en grön fåtölj med sextiotalssnitt, i skenet av en gulnad jordglob (där Ryssland heter Sovjetunionen) som står på en fotpall av flätad rotting. På väggarna sitter mörk furupanel och på golvet ligger en lurvig heltäckningsmatta, och min inre nostalgirunkare sträcker ut benen och är lycklig.