Sedan den dagen då jag spelade igenom Goldeneye 64 har jag haft en liten förkärlek för spel ur ett förstapersonsperspektiv. Men den kärleken har nu börjat svalna allt mer och mer. Jag har mer och mer börjat känna att förstapersongenren blivit tråkig.
Fast när jag tänker efter så är det inte bara spelen som blivit tråkiga. Till viss del är det mig det är fel på. Visst har väl många av förstapersonsspelen de senaste åren mer eller mindre känts som upprepningar. Och även om jag fortfarande minns Modern Warfare-trilogin med värme så ser det annorlunda ut idag. Mina krav blivit större och idag vill jag få ut mer av min upplevelse, mer än headshots och en massa blod.
Och det är faktiskt också hänt, emellanåt. Det är främst tre spel som jag kommer att tänka på, som har gett mig det där lilla extra.
Det första spelet är Bulletstorm. Förutom att jag ett flertal gånger faktiskt planerat att spela igenom det ännu en gång, vilket bara det är ett bra omdöme, så minns jag hur förbannat roligt jag hade med spelet. Mekaniken bjöd in till ett helt nytt sätt för mig att spela ett FPS på. Istället för att bara skjuta hejvilt ville jag bygga combos och döda mina fiender så roligt och snyggt som det bara gick. Att spelet dessutom hade en humor som passar en Ludde perfekt var inte heller helt fel. Och inte minst uppskattade jag all den homoerotik som fanns under ytan. Det är inte ofta det syns i ett FPS.
Det andra spelet är egentligen två spel. Både Bioshock och Bioshock Infinte har gett mig otroliga spelupplevelser. Att spela förstapersonskjutare där historien står i fokus hör inte till vanligheterna. Oftast brukar det mest handla om att panga sig framåt för att nå nästa checkpoint. Men när en befinner sig i Rapture eller Colombia vill en ha något mer. Där skyndar en långsamt så att en inte skall missa någonting av världen och historien spelet har att erbjuda.
Apropå att skynda långsamt. Det sista av de tre spelen jag har haft i åtanke är visserligen inte en förstapersonskjutare, utan mer av en ”förstapersons-plocka-upp-saker-hela-tiden”. Jag syftar så klart på ett av förra årets bästa spel, Gone Home. Herregud vilket upplevelse det var! Mer än så kan jag egentligen inte skriva, då förstör jag upplevelsen för er som ännu ej har spelat det (vilket ni måste göra). Men om jag får uppleva någonting liknande, fast ändå annorlunda, igen i ett förstapersonsspel blir jag lycklig.
Nu har jag sagt mitt om genren, men hur vill du att den utvecklas? Du kanske är nöjd med att spela ett nytt Call Of Duty varje höst? Eller vill du att den skall dö ut i några år och återuppstå lagom till att Nintendo släpper en ny konsol och att då blir det här med FPS helt exklusivt för Nintendo? Inte för att lägga ord i din mun, men berätta gärna i kommentarerna här nedan.
Som FPS-fan själv så håller jag till viss del med om att genren är extremt uttjatad och enspårig. Jag tyckte inte att Bioshock Infinite var värt att spela klart. Förra årets bästa spel i genren var Metro: Last Light som tillsammans med föregångaren Metro 2033 ligger på min personliga topp 10-lista av bästa spel någonsin.
Call of Duty har vara lockat i mp sen CoD4 då de kampanjerna är helt värdelösa.
Håller med dig om det mesta egentligen. Spel som CoD och BF intresserar mig rakt inte alls. Främst för att jag inte tycker storyn håller och att gameplay blir slentrianmässigt. Jag älskade sniper-banan i första Modern Warfare, men nu dyker en sån bana upp i varje ny del av serien. Less is more ibland, känner jag.
Fps jag gillar är:
Bioshock-spelen
Deus Ex: Human Revolution
Dishonored
Dessa spel ger mig mer än att point and shoot. Genren får gärna utvecklas åt det hållet, tycker jag 🙂
Dishonored är definitivt ett fps som gjorde något ”nytt” och var skoj. Synd bara att det var så jävla svårt 😉
Jag tycker att fps genren är okej idag. Jag tycker själv samma spel som johnfooo.
Fast på rak arm kan jag inte komma på nå andra FPS spel som jag tyckt varit bra på senaste tiden…det kanske borde ringa en varningsklocka o.O
Kan hålla med dig Ludde, men min FPS-karriär slutade betydligt tidigare (om man inte räknar med Minecraft som jag spelar med barnen). Jag slutade med FPS efter första Medal of Honor. Varför? Jag ledsnade… Efter att spelat Wolfenstein, Hexen (vilket lir!!), Doom och Quake och naturligtvis Golden Eye till 64 svalnade intresset. Mer intresserad av tredje-person-spel.
Kan bara instämma Ludde. Förr var det de ända jag spelade FPS. Men det kommer så få nya FPS som verkligen bjuder på något nytt!!
DOck har jag ett enormt sug efter Halo 4 nu efter att ha Co-oap 😉 igenom reach med min fru…
Själv är jag en sån som spelar igenom kampanjen i CoD varje år och är rätt nöjd med den, det är ett högt tempo och mycket action. Samtidigt så uppskattade jag storyn i Bioshock Infinite väldigt mycket, men tyckte att dom slarvade bort resten av spelet med halvdant gameplay.
Så för min egen del vore en kombination av dessa två att önska! 🙂
Jag älskar fps, men ogillar spelen som görs inom genren. Dagens fps lägger för ofta fokus på realism och skjutande, samt mekaniker runt omkring skjutandet.
Fokus på realism förstör eftersom realism nästan alltid är tråkigt. Okej, jag älskade Counter-Strike, så visst finns det utrymme för realism. Men vapnen, fysiken och miljöerna är i överlag alldeles för tråkiga i genren just nu.
Fokus på skjutande kanske låter som en bra sak, men inte till den mån att man glömmer bort allt annat. Det finns en sak som görs oftare än att skjuta i fps, och det är att gå. Att röra sig. Att avancera framåt. Förr i tiden gjorde man en grej av det (jumppads, translocator, dodge, strafejump, walljumps, rocketjumps, etc). Men idag bara går man. Långsamt. Till och med over-the-top-titlar som Team Fortress 2 har ett ganska tråkigt rörelseschema.
Och så alla dessa spelmekaniker runt omkring skjutandet, som enligt mig fuckar upp balansen. Levels, experience points, perks, modifications, klasser, blergh. Vad hände med level playing field, där enbart spelarens skills var det som förbättrades? Som om Real Madrid var tillåtna att ha bättre skor än Valencia, för att de vunnit fler matcher. Löjligt. Ropen skalla lika för alla!
Jag skulle gärna villja se ett Fps i maffia miljö. För dem flesta maffia inspirerande spelen är i third person=/
Gone home är inte ett FPS.
Jag tycker FPS ska vara så som Tommy beskriver de gamla FPS:en. Jag tycker också isåfall att en ny genre ska födas. First person action/adventure för oss som vill ha stämning och story och problemlösning framför strafe,walljump,etc-gameplay. Bioshock, dishonoured, gone home och liknande. FPA går långsammare och fokuserar mer på stämning än på strömlinjeformat spelande (jag vill verkligen hitta ett bra namn på det som många kallar för ”bra gameplay” för ”bra gameplay” tycker jag inte alltid handlar om vad brukar menas med termen).
Däremot finns det en jävla drös skitusla fp-spel som har gameplay som FPA men som spelas (typ) som FPS. De spelen som Ludde har tröttnat på (och jag själv) skulle jag kalla sådana. Det är FPA fast utan ngt som lockar i vare stämning eller story. Det är FPS utan strömlinjeformning. Det är denna tids sidscrollande beat em up slentrian (seriöst, varannat spel till SNES är ett sidscrollande beat em )
Jag är så fräck att jag citerar mig själv:
”Det sista av de tre spelen jag har haft i åtanke är visserligen inte en förstapersonskjutare, utan mer av en ”förstapersons-plocka-upp-saker-hela-tiden”.
Förstapersonsvy ger en helt annan upplevelse. Alla spel är klart inte gjorda för det och det är inget genväg till ökad inlevelse. Men tänk er ett Half Life 2 ur tredjepersons-perspektiv, inte hade det satt så starka intryck. Samma sak kan sägas om Skyrim. Att byta från första till tredjepersonsvy är som att stänga av ”det läskiga” när man vandra genom de mörkaste av grottor med fackla i hand.
Ja, jag skulle ju vilja påstå att FPS-genren verkligen tagit enorma kliv under den här generationen och även om vilken barnunge som helst märker av efterapandet av CoD-formulan (främst tyvärr av EA/DICE), så förstår jag inte riktigt hur man kan ha tröttnat på genren. Jag håller helt enkelt inte med.
Genren i sig är helt otroligt stimulerad idag enligt min uppfattning. Bara i år har vi fått otroliga verk inom FPS i form av t ex BF4 (multiplayern är ju uppenbarligen så fantastisk så spelare spelar TROTS alla buggar) Bioshock Infinite, Far Cry Blood Dragon, Call of Juarez Gunslinger, Metro Last Light, Day Z-modden och även grymma upplagor DLC:n från fjolårets kanske ännu bättre upplagor i form av Dishonored, Black Ops 2, Far Cry 3, Borderlands 2 osv. Vid horisonten väntar Thief, Titanfall, Destiny och givetvis Day Z standalone.
Smaken är givetvis som baken, men att du tröttnat på en genre kan ju även ha att göra med att du inte upplever att du har tiden som krävs för att verkligen plocka upp dessa titlar. Istället blir man endast påmind om de som marknadsförs mest och då känns det snarare som om du syftar på ”militär-FPS” -genren. Eller?
Varför jag nämner just tid i sammanhanget är för att jag minns en av de främsta anledningarna till att jag valde att plocka upp Gone Home (aldrig gråtit så mycket till ett spel som i Gone Home, världsklass!) under hösten trots alla spel som släpptes till höger och vänster som bara behövde klämma och kännas på. Jo, Gone Home är klart på en sittning. Sånt gillar ju vissa av oss som ville hinna med många spel. 🙂
Jag upplever det vara ett ganska typiskt problem med vårt intresse när vi tröttnar på genres eller hamnar i en position där vi nästan behöver sälja in en anledning till oss själva bara för att få en ursäkt att inte behöva spela vissa spel. Spel kräver tid och som tvåbarnsfar, med heltidsarbete så pusslar man så gott man kan för att lyckas klämma in de där dyrbara timmarna till favorithobbyn. Detta medför att man blir tvungen att prioritera sina val, men vill man ha samma upplevelser som alla andra man känner med likasinnat intresse, så är det kört.
Personligen skulle jag kunna säga samma sak om Zelda-spelen. Jag skulle kunna säga att de har blivit ”tråkiga” (vilket vore att ljuga, men fortfarande). Varför? Jag vågar inte ta mig an 70+ timmars projekt för att jag upplever att jag inte hinner spela de andra titlarna som jag vill spela då. Och när alla andra omkring mig hyllar och upplever Zelda-spelen så kan jag rentutav må dåligt för att jag inte upplevt det själv. Jag låtsas därför att jag tycker att de är alldeles för gammalmodiga och jag hittar på en ursäkt för mig själv till varför jag inte spelar dom längre, när det i själva verket handlar om att jag bara vill hitta en ursäkt till varför zeitgeisten kring Zelda skulle vara obefogad.
Jag skjuter med pumphagel på en hårnål från hundra meters håll här, det vet jag 🙂 men är det någon som känner igen sig även om krönikören kanske inte gör det?
För den som vill läsa om mina tankar kring just den konsumtionshets vi ibland finner oss i så smyger jag in det här, sorry för smygreklam;
http://pappaplay.com/2013/04/16/hej-spelhets-farval-spelupplevelse/
Hursomhelst, din krönika väckte tankar, oavsett om de gällde designträsket som militärskjutarna hamnat i, eller speltid. 😉
Tacka vet jag den gamla goda tiden där Goldeneye var det roligaste som fanns. Därefter var det Perfect Dark med kompisarna varje dag efter skolan som gällde under en lång tid. Multiplayersystemet med att alla kunde spara sin gubbe och göra smågrejer med den räckte utmärkt.
Efter det var jag mätt på fps och det enda jag köpt är Modern Warfare 2. Upplevelsen och känslan är aldrig ens i närheten av den storhet som Rare bjöd oss på även om det såklart är mäktigt snyggt. Men grafiken hör inte hit.
Jag kommer testa Bioshock. Har hört för mycket gott om det för att låta bli mycket längre känner jag. Och efter vad du skrev blev jag inte direkt mindre övertygad.
Trevlig helg!
Själv har jag länge tyckt ungefär samma sak om myriaden av tredje persons actionspel som kommer varje år. Det är Batman, Assassins Creed, Uncharted, Beyond Two Souls och The Last of Us för att nämna några få av många. Jag tycker de spelen är så urbota tråkiga att jag inte orkar bry mej. Kanske lite märkligt då jag tror att många direkt tänker på denna typ av spel när de tänker på TVspel rent generellt. De är nog tråkiga eftersom jag inte kan låta bli att jämföra de spelen med olika MMORPG jag spelat genom åren, då även de ofta spelas ur tredje person. Där får jag mer frihet att välja hur jag vill spela, jag kan spela med och mot andra, världarna är större och det finns mer att hitta på helt enkelt. Sen är väl storyn bättre i spelen jag nämnde ovan, men då föredrar jag ändå spel som bättre tar vara på spelens interaktiva aspekt, exempelvis Skyrim och Fallout, men storyn är sällan anledningen till att jag spelar spel.
FPS däremot är en genre jag spelar mycket. Jag lägger ett par hundra timmar i multiplayer delen av Call of Duty varje år. Sen har jag lite problem med att de alltid tar ett steg fram och ett steg tillbaka eftersom de alltid lägger till lite bra nyheter, tar bort bra features från förra spelet och sen ändrar saker som funkade bra till något annat som med funkar bra men känns omotiverat att ändra på. I vilket fall har jag blivit rätt bra på CoD och har över lag väldigt kul.
Borderlands 2 är ett av mina absoluta favorit spel och ett bra exempel på att genren kan ha mycket variation och karaktär om utvecklarna bara försöker. Dishonored och Deus Ex som nämndes ovan är med bra exempel.
Jag ser fram emot Titanfall och Destiny inför framtiden och hoppas genren fortsätter starkt. Ett nytt Fallout hade inte skadat heller.
Jag känner också att FPS börjar bli lite väl tråkigt men ett som jag ser fram emot är Super Hot! Det som är speciellt med det spelet är att tiden rör sig bara när spelaren rör sig!
För er som är intresserade att testa på så finns det att spela i webbläsaren här:
http://superhotgame.com/