December

Anders fortsätter hålla tempot högt för att försöka komma ikapp. Vilket han givetvis aldrig kommer lyckas med, men det är ju fint att han försöker.

Knack (PS4)

[betyg:3]Förväntningarna var oerhört låga. Mark Cernys lanseringstitel såg sådär småmysigt ut vid den första trailern, men ju närmare lanseringsdagen jag kom, desto mindre blev mitt intresse för Knack. Men när jag väl började spela blev jag sittandes flera timmar, vilket jag inte alls planerat. Nog för att karaktären Knack är obekvämt identitetslös och intetsägande, men spelet i sig fungerar bra och underhåller på simpla medel. Det är klassisk, färgglad beat ém up, som luktar sådär lagom gammalt. Det kommer inte lämna några bestående intryck eller bli ihågkommet som ett av generationens bästa. Men det är trevligt att titta på och förvånansvärt roligt att spela, vilket räcker långt för en lanseringstitel.

Resogun (PS4)

[betyg:4]Sällan känner jag mig så dålig på tv-spel som i Resogun. Och sällan ler jag så mycket medan jag dör, dör och dör igen som i Resogun. Det är ett spel som är lekande lätt att börja spela, men sjukt utmanande att slutföra. Men man försöker gärna, om och om igen. Mycket för den visuella presentationen, som ser ut som en maxad lasershow med partiklar och åter partiklar som sprängs och yr över hela skärmen i miljoner olika färger. Resogun är en riktig pärla i det än så länge ekande tomma PS4-skafferiet.

Gran Turismo 6 (PS3)

[betyg:2] Det var snart 12 år sedan jag tog mitt körkort. Det finns kvar och fungerar fortfarande idag. Men alla dessa körkort jag tagit i Gran Turismo-serien under åren, de glöms bort till varje ny del. Och det börjar bli ganska tjatigt att spela samma spel om och om igen. Purister kanske kan se betydande skillnader, men det jag upplever är inte alls långt från det jag upplevde för 3 år sedan. Är det här den sista delen vi ser från Polyphony Digital? Vissa tippar det. Jag håller mig restriktiv, men ska en ny del introduceras borde det verkligen vara ett nytt spel också.

The Wolf Among Us: S01E01: Faith (PS3)

[betyg:4] Telltale är verkligen på gång just nu. Flera järn i luften, massvis med bollar i elden. Kalla det vad du vill, men succen med The Walking Dead verkar ha gett studion energi, budget och storhetsvansinne nog för att hålla flera spelserier igång samtidigt. I fallet The Wolf Among Us finns det väldigt lite utrymme att gnälla dock. Historien lockar in mig efter bara några minuter och smälter samman med en riktigt snyggt presenterad visuell stil som passar perfekt. Underbara röstskådespelarinsatser och ett smygande stämningsfullt soundtrack bara förstärker upplevelsen. Jag längtar, verkligen längtar efter episod 2.

Tommy bara fnyser åt Anders ganska korta lista. Tommy jonglerar heltidsstudier med ett heltidsgigg som hardcore-gamer, och bränner av fler spel än de flesta under en månad. Under december blev det följande;

One Piece: Romance Dawn (3DS)

[Betyg:2]One Piece: Romance Dawn verkar mer fokuserat på att inte göra något dåligt, än på att göra något bra. Det är till största del ett sånt där ”OK” spel, som bara är OK för att det inte tar några risker. Precis som man slängde in Luffy och gänget i en befintlig Dynasty Warriors-mall i Pirate Warriors 2 till PS3, har man den här gången bara slängt in dem i en traditionell JRPG-mall. Åk från hamn till hamn med din båt och spring omkring i korridorer tills du möter en boss. Allt är varken bra eller dåligt, utan mest OK. Ja, nästan allt. Det som drar ner spelet mest är inte dess feghet, utan hur man levererar berättandet. Stillbilder med text, i bästa fall. Fullkomligt meningslöst vare sig du redan sett scenerna eller inte.

The Legend of Zelda: A Link Between World (3DS)

[Betyg:5]Jag vet inte hur många gånger Eiji Aonuma uttryckt en vilja att förnya Zelda. Och jag vet inte hur många gånger jag sagt ”nja” till det efter att ha spelat det senaste spelet i serien. Men den här gången har Zelda tagit sitt största steg sedan Ocarina of Time, och det är ett steg i en riktning som jag önskar att serien fortsätter. Få tillgång till alla föremål tidigt in i spelet, och ta templen i önskad ordning. Spelet droppar dig i världen utan mycket till hjälp, och lägger osedligt mycket ansvar på spelarens egen förmåga och kunskap kring serien. Borta är både magimätare och förbrukningsbara föremål. Använd magi hur mycket du vill, skjut hur många pilar du behöver och placera ett obegränsat antal bomber. Det här är Zeldas framtid, och jag hoppas nästa stationära spel vågar lägga till med djup i stil med Skyward Swords crafting. A Link Between Worlds är det bästa bärbara Zelda-spelet någonsin.

Adventure Time: Explore The Dungeon Because I DON’T KNOW (3DS)

[Betyg:2]Färglöst och enformigt. Adventure Time har så mycket spelpotential. Det skulle kunna bli så visuellt tilltalande med sin färgglada värld att utforska och slåss mot monster i. Men i stället skickas spelaren ner i tråkiga tunnlar och grottor för att slåss mot samma sorters fiender, våning efter våning. Varje gång jag går upp för att sälja loot och göra affärer vill jag inget hellre än att bege mig ut i den fina gröna skogen som skyddas av osynliga väggar. Nej, det enda som gör att Adventure Time: Explore The Dungeon Because I DON’T KNOW har någon behållning är det faktum att man kan spela det med tre vänner.

Bravely Default (3DS)

[Betyg:4]Jag älskar den gamla skolans JRPG. Jag föredrar omgångsbaserade strider framför de actionbetonade. Bravely Default är en fullkomlig hyllning till den gamla skolans JRPG, utan att kännas trött eller gammalt. Egentligen borde det heta Final Fantasy, för det är vad det är. Man tar en berättelse om kristaller i fantasysetting, där fyra unga krigare slåss som olika jobbklasser. Man tar random encounters, kistor, förrenderade bakgrunder och underbar musik. Men allt är moderniserat, så att de gamla fällorna undviks nästan helt och hållet. Vill du stänga av random encounters? Inga problem! Lägg sedan till onlinefunktioner som låter dig och dina vänner dela attacker och karaktärer, och du har årets bästa rollspel.

The Walking Dead: S02E01: All That Remains (X360)

[Betyg:4]Jag hade inte höga förväntningar på All That Remains. Trots att första säsongen var 2012 år bästa spel enligt mig, var den första episoden den allra svagaste. All That Remains är ett starkare kort, men jag är lite orolig inför hur bra dina val kommer representeras när Clementine inte längre än din vandrande morlmätare. Hennes roll var en viktig del av vad som gjorde första säsongen så fantastisk, och nu finns inte längre något liknande. Jag är även lite orolig över hur väl Telltale kommer kunna leverera när deras resurser sprids över så många områden nu för tiden. All That Remains varken överraskar eller försäkrar, men det visar ändå mer potential än förra säsongens första episod gjorde.