Den här krönikan kommer innehålla spoilers för spelen Dragon Age: Origins samt The Witcher 2: Assassins of Kings. Om du inte spelat spelen och inte vill få något avslöjat råder vi dig att läsa något annat istället.

Ända sedan jag var liten har jag varit svag för fantasy. Jag har förlorat mig många timmar i böcker och serier som handlar om drakar och magiker, storslagna slag med svärd och båge. Också när jag började ta del av spelens värld var det till fantasyn, och rollspelen, jag sökte mig, även om många av de spel jag håller högt tillhör andra genres. På många sätt känns det som att komma hem när jag återvänder till klassiska rollspel med mörka skogar fyllda av monster och banditer.

GOTDet är något speciellt med berättelser som inte visar det nobla i människans natur. Kanske är det därför jag också är ett stort fan av ”A Song of Ice and Fire” av George R.R. Martin, böckerna som är underlaget till den omåttligt populära serien Game of Thrones. Alla som följt serien kan nog hålla med om att även hjältarna har smutsiga händer, och att livet inte framställs så svart eller vitt som många andra böcker eller serier kan göra. Även de från början förmodade goda har ett maktbegär, dödar oskyldiga och spelar långt ifrån rent. De som vi tror är onda har också ett hjärta (tja, alla förutom en kanske…) och Martin ger läsaren en chans att få heja på vem en vill. Böckerna har en förutsättningslöshet som jag sällan stöter på i varken film, spel eller andra böcker som jag uppskattar mycket.

witcherFör ett par veckor sedan såg jag eftertexterna till The Witcher 2 – Assassins of Kings. Även här har vi en protagonist som inte hymlar med att det är egoism som ligger till grund för människans handlingar. Geralt of Rivia dödar monster för guld. När han oskyldig anklagas för mordet på en kung blir hans främsta mål att rentvå sitt namn och återgå till sitt liv som monsteravlivare. Geralt är inte fullt ut mänsklig, då han muterats under sin barndom till vad som i folkmun kallas för en witcher. Cd Projekt Red som skapat spelen, också här med böcker som grund, har tagit tillvara på den icke-mänskliga naturen i Geralt och det är tydligt via dialog och mellansekvenser att han ofta tar beslut enbart baserat på vad han anser gynnar sig själv. Han utför få tjänster som inte kommer ge honom de fördelar han är ute efter. Att jag som spelare inte får välja mellan svart och vitt utan snarare mellan olika nyanser av grått ger mig en större respekt för berättelsen som förmedlas.

DAEtt kontrasterande spel jag lagt ner många timmar på är Dragon Age: Origins. Det här är rollspel när det är som allra bäst, en episk resa för att bygga en armé för att till slut ta död på det stora hotet som sakta men säkert förstör och korrumperar världen. Utöver detta har du ett stundande inbördeskrig att tackla – inga småsaker med andra ord. Du spelar som en underdog med oddsen emot dig och även här ryktet om att du bidragit till kungens död. Din karaktär är nödvändigtvis inte huvudkaraktären, utan snarare som en följeslagare till tronens arvinge, oäktingen Alistair. På andra sidan slagfältet hittar du Loghain Mac Tir, kungens general som gör allt för att behålla makten över riket och dess armé i rädsla för att grannlandet Orlais ska försöka återta den belägring av landet som slogs sönder bara trettio år tidigare.

Origins arbetar mer i termer av rätt och fel. Även om jag är ett stort fan av serien tycker jag att det är här spelets, och storyns, svaghet ligger
Dragon Age: Origins arbetar mer i termer av rätt och fel. Även om jag är ett stort fan av serien tycker jag att det är här spelets, och storyns, svaghet ligger. Dialogerna är nyanserade och ger givetvis utslag i handlingen, men storyn i sig är ensidig utan att erbjuda möjlighet att handla i andra banor. Du som protagonist har två klara fiender och din ståndpunkt ses som den rätta och goda. I praktiken sätter du en oerfaren krigare som tillhör en ordern vars livslängd och hälsa är betydligt förkortade på en tron som kunde ha gått till den erfarne generalen som var med och befriade nationen från belägringen trettio år tidigare. Är det vad som är rätt? Jag vet inte. Bioware och David Gaider vill få mig att tycka det i alla fall.

På pappret kommer 2014 vara ett rollspelens år. Uppföljare både till Dragon Age och The Witcher är annonserade till hösten, utöver Dark Souls II, Deep Down och Fable Anniversary för att nämna några. Förhoppningsvis kommer försäljningssiffrorna ge dessa spel den uppmärksamhet och den inkomst de förtjänar och bädda för ett ökat utbud av rollspel, som i ärlighetens namn stått still lite för länge. Jag hoppas få se fler rollspel som inte handlar i termer som rätt eller fel och som heller inte håller spelaren i handen alldeles för mycket. Jag vill se fler element som i Beyond: Two Souls där valen måste göras inom en viss tid. Korta betänketider ger en mer realistisk händelseutveckling. Du har sällan möjlighet att stå i fem minuter och fundera på vad du ska svara i verkliga livet. Jag vill se djupa, välskrivna karaktärer med bra röstskådespelare och snygg grafik. Öppna världar med få laddningsskärmar. Jag tror att nyckeln för rollspelen att åter vinna mark på spelmarknaden ligger i valfrihet, öppenhet och gråzoner i val och dialog.