|
 Anders fortsätter spela mycket, men inte så mycket nytt, eftersom det just nu inte finns så mycket… nytt. Men Playstation Plus gav honom åtminstone en indie-titel att sjunka in i:
|
Don’t Starve (PS4)
 [betyg:3]Du ska inte svälta ihjäl. Det är egentligen vad spelet går ut på. Att inte dö. Men när du i din isolation börjar utforska omvärlden märker du snart att det är lättare sagt än gjort. Du är endast en ynklig, späd människa i en brutal, surrealistisk och framförallt läskig spelvärld, och det är väldigt enkelt att inte överleva. Don’t Starve har ett uppfriskande koncept, en art-direction som om Tim Burton ritat barnböcker och ett direkt beroendeframkallande upplägg. Det är lätt att ”bara spela en dag till”. Problemet är att spelet i samma andetag också är maratonlopp utan egentlig slutdestination – åtminstone inte vad jag lyckats nå. Och när man inser det blir allt trädhackande och bärplockande ganska monotont.
|
|
 Ludde är nere i en spelsvacka för tillfället, men har gjort sin plikt och i alla fall spelat ett spel.
|
|
 [betyg:3]Mario Party Island Tour till 3DS stundtals riktigt underhållande. Ibland spelar tur och slumpen in alldeles för mycket. Men detta övervägs lätt om du spelar tillsammans med vänner, vilket är att rekommendera, då det frustration ltt byts ut till gapskratt. Variationen på minispelen är hög och de roliga är fler till antalet än de meningslösa. Men med det sagt, ge mig ett Mario Party till Wii U. Nu!
|
|
 Tommy har spelat tre väldigt skilda spel på tre olika plattformar.
|
Broken Age (PC)
 [betyg:4]Första delen av Double Fines kickstarterälskling är ute, och jag tror inte någon lär bli direkt överraskad av vad vi får. Problemlösningen är ojämn men dimper sällan ner till irriterande låga nivåer av spellogik. Men det spelet lever på är presentationen. Berättelsen, dialogerna, musiken och det visuella är vad som bär upplevelsen. Jag vill faktiskt säga att det här är det vackraste spelet Double Fine någonsin pumpat ut. Miljöerna och bakgrunderna är detaljerade med en säregen pappersestetik, och en karaktärsdesign som för tankarna till The Legend of Zelda: The Wind Waker. I början av den sista scenen ropade jag uppspelt att ”jag förstår!” Och jag ser verkligen fram emot nästa del.
|
Edge (3DS)
 [betyg:2]När jag satt och skummade igenom eShoppen på 3DS såg jag att Edge just då bara kostade 9kr. Jag har tidigare sneglat på spelet till Wii U, men aldrig kommer för mig att köpa det. Men 9kr kunde jag inte motstå, speciellt inte när spelet faktiskt fått bra kritik. Du är en kub som ska ta dig över tredimensionella banor med rörliga delar, ur ett isometriskt perspektiv. Och det är det isometriska perspektivet som stör min spelupplevelse. Min hjärna kan nämligen inte förena det isometriska och lite snett vridna perspektivet med det väldigt raka styrkorset. Jag trycker upp, men går till vänster på bilden. Edge har verkligen behövt riktiga analoga kontroller. I alla fall för att min hjärna skulle kunna greppa dem.
|
Dragon Ball Z: Battle of Z (PS3)
 [betyg:1]Men herregud, Dragon Ball Z, get your shit together. Varför har jag aldrig spelat ett OK Dragon Ball-spel? Visst, miljöerna i Dragon Ball Z ger inte direkt utvecklarna mycket att jobba med. Men varför är striderna så enformiga och fienderna så endimensionella? Stridssystemet är så grunt att jag bryter nageln när jag doppar stortån i det. Men vad förväntar man sig när licensen hamnar i händerna på ARTDINK, en liten utvecklare som pumpat ut 14 titlar på fyra år. Det enda som stoppar bottenbetyget är att striderna i alla fall inte är trasiga, och att man faktiskt har en intressant men alldeles för outnyttjad idé om onlinefunktioner som låter spelare dela kraft mellan varandra. Men allt annat, nej.
|
|
 Linus har hamnat lite i spelkoma efter indierapporter och GOTY-listor, så det han har att bidra med till månadsresumén är att tjata lite till om det där jävla The Stanley Parable.
|
The Stanley Parable (PC)
 [betyg:4]”When Stanley came to a set of two open doors, he entered the door on his left.” Med den meningen inleddes en av förra årets ballaste upplevelser. Ja, jag sa ballaste. Jag förundras gång på gång över de vändningar spelet tar och varje gång jag tror Stanley har slut på nya sätt att överraska mig så tar det ett kliv i en riktning jag inte ens visste var möjligt. Och jag kan fortfarande inte tänka på spelet utan att le.
|
