Jag har i ärlighetens namn börjat tappa räkningen på hur många LEGO-spel jag har spelat. Jag minns att det allra första var LEGO Star Wars till Gamecube och jag minns vilket som är det senaste som jag spelat. Där emellan har det varit en uppsjö med titlar, med allt från Läderlappar till arkeologer i huvudrollen. Något jag däremot kan säga med säkerhet är att jag har haft förbannat roligt tillsammans med alla dessa spel. LEGO-spelen är utan tvekan den spelserie genom tiderna som har den högsta lägstanivån. Här får till och med min älskade Mario känna sig slagen, då hans spel ibland kan kännas väldigt trötta (hallå New-serien, jag ser på dig), men så är alltså inte fallet med LEGO-spelen. Gång på gång har de överraskat mig och gjort det interaktiva byggandet bara roligare och roligare. Vill för övrigt bara tillägga att jag från och med nu anser att ”LEGO-spel” är en helt egen genre och att det är även något som ni också skall börja använda er av. Så nästa gång någon frågar dig vilken som är din favorit genre, är det helt okej att du svara med just ”LEGO-spel”. Men låt oss återvända till mitt senaste minne av ett LEGO-spel.

LEGO-spelen är utan tvekan den spelserie genom tiderna som har den högsta lägstanivån
Jag har nämligen spelat The LEGO Movie Videogame. Speladaptionen av filmen med samma namn som går upp på bio idag, eller fredagen den 14 februari 2014, om du mot förmodan läser denna recension en helt annan dag. En film som jag i skrivande stund inte har sett, men som skall ses inom kort. Närmare bestämt ikväll, eller fredagen den 14 februari, klockan 18:00, om du mot förmodan läser denna recension en helt annan dag. (Lägg av med det här nu, Lundblad! reds anm.)

Alla som någon gång har spelat ett LEGO-spel vet vad det handlar om vid det här laget och det tror jag även att de flesta som aldrig har spelat ett också vet. Du ska lösa små pussel för att avancera på banorna och trycka frenetiskt på X-knappen för att slå sönder fiender. Saker och ting är sig likt med andra ord. Förutom på ett plan. Presentationen är helt annorlunda jämfört med de senare spelen i serien. I de är det som så att LEGO-figurer och klossar har blivit placerade i en ”riktigt” värld, men i det här spelet är allt gjort av LEGO. Detta är något som jag verkligen uppskattar. Det är som om jag har hällt ut hela min LEGO-låda i mitt Xbox istället för på mitt golv.

TT Games fortsätter att leverera fantastiska äventyr med de danska klossarna. Visserligen saknar jag lite av den humor som jag uppskattar så mycket med deras spel. The LEGO Movie Videogame har inte alls bjudit upp till lika mycket skratt som flera av de tidigare spelen har gjort. Det är absolut inte tråkigt, du får bland annat spela en enhörningskatt och bara det är värt applåder, men det blir mest ett småleende istället för ett gapskratt.

Frågan jag ställer mig när jag nu har spelat, vad som förmodligen är det 174:e LEGO-spelet, är när ska jag tröttna? När skall folk tröttna? Se bara på en spelserie som Guitar Hero. Den, precis som LEGO-spelen, gjorde i stort sett samma sak i tusen spel, och det blev för mycket. Men detta verkar inte alls påverka LEGO-spelen överhuvudtaget. Om bara några månader kommer ytterligare ett LEGO-spel och förmodligen kommer jag skriva en liknande text även då, om att det är hur kul som helst och att det är så otroligt att jag aldrig tröttnar. För det har jag verkligen inte gjort.