Tommys personliga GOTY-lista

Svampriket har redan sammanställt en topplista som rankar 2013 års bästa spel, men jag vill ändå lista mina egna val så som jag alltid brukar göra när ännu ett spelår tagit slut. Så här är mina tio favoritspel från 2013!

Först och främst vill jag bara skänka ett hedersomnämndande för spelen som hamnade alldeles, alldeles utanför listan. Ni No Kuni har en av de bästa rollspelsvärldarna någonsin, och presentationen lyckas bära hela spelet högt. Pokémon X/Y vågar nästan gå hela vägen, och är ett fullkomligt fantastiskt spel för den som har tid att engagera sig djupt nog. DmC: Devil May Cry fick mig att uppskatta en genre som jag tidigare avfärdat, i en mumsig blandning av spektakel och djup.

På min Wall of Shame finner vi definitivt Double Dragon II: Wander of the Dragons, som var otroligt enformigt och tekniskt svårspelat. Sonic Lost World var årets besvikelse då jag blev lurad av Mario Galaxy-doftande trailers, medan The Wonderful 101 plågade mig rejält med sitt totalt opedagogiska upplägg. Aliens: Colonial Marines tycker jag fick oförtjänt mycket skit, men förstår att det hade mycket att göra med vad man blivit lovad, och inte bara vad man fick. Visst var det dåligt, bortsett från vissa intressanta moment där jag utan vapen placerades bland blinda xenomorphs. Men så kom jag ju direkt från förra årets Family Guy-spel, vilket kanske förvred mitt perspektiv.

Nu till listan!

10. Bravely Default

Bravely Default är det bästa Final Fantasy jag spelat de senaste 10 åren. Det fick mig inte bara att acceptera klassystemet efter att jag vanligtvis hatat det, utan även att frivilligt utforska dem. Kanske hjälpte det att klassernas utstyrslar är så väldesignade. Med en inriktning på att ändra och modifiera gamla fallgropar i stället för att bara slänga bort dem blir Bravely Default det bästa av gammalt och nytt. Stridssystemet gör inget revolutionerande, men visar att genren inte alls måste röra sig mot det actionbetonade. Och varför är det inte redan standard sedan långt tillbaka att kunna stänga av slumpmässigt genererade strider, samt kunna vrida upp frekvensen på dem? Bravely Default är ett perfekt exempel på att varken story eller gameplay behöver förkasta sina traditioner och bryta ny mark för att JRPG fortfarande ska kännas relevant.

9. Brothers: A Tale of Two Sons

Jag spelade inte Brothers: A Tale of Two Sons som de flesta verkar ha spelat det. För mig var styrsystemet inte så intressant, kanske för att jag redan spelat så mycket på det viset. I stället började jag efter en dryg timme in att dela handkontrollen med min sambo, där jag styrde höger och hon vänster spak. Det blev en väldigt annorlunda spelupplevelse där en ny aspekt av samarbete kom till liv, medan vi upplevde allt tillsammans. Medan min högra och vänstra hand inte hade några problem att samarbeta, blev det mycket mer utmanande att samarbeta med en hand tillhörande en helt annan hjärna. Problemlösningen är inte genial, men den är tillräcklig för att sysselsätta under resans gång och erbjuda kontext till den vackra miljön och olika scenarier.

8. Remember Me

En intressant story om hur minnen definierar oss, och ändrar vilka vi är. Hur skulle det bli om minnen blev en kommersiell produkt, och kunde säljas som känslor? Vem är jag om jag som person formats av något som aldrig hänt? Skulle jag avlägsna sorgliga minnen om jag kunde? Skulle jag ändra minnen tillhörande någon jag älskar för att rädda denne från smärta, eller för att få denne att älska mig? Remember Mes starta sidor är berättelsen, presentationen och memory remix-momenten. Stridssystemet är riktigt intressant, och utvecklarna verkligen uppmanar spelaren att experimentera med olika kombokedjor. Det är riktigt synd att spelet inte nådde ut till den stora massan som det behövde, och förtjänade. Många missade årets absolut bästa spelslut.

7. Rayman Legends

Världens bästa tvådimensionella plattformsspel? Kanske. Hisnande set-pieces, perfekt flyt och utmärkta mängder variation? You bet! Främst är det bandesignens flyt blandat med ett perfekt tempo som gjort det lättare och roligare att hela tiden röra sig framåt, jämfört med det inte lika bra Rayman Origins. Precision offras till fördel för spektakulär plattformsaction, utan att kontrollerna blir lidande. Jag har ingenting emot pixelprecision i mina plattformsäventyr, men tycker Rayman Legends bjuder på en annan sida av myntet som jag gärna ser mer av. Om spel som Super Meat Boy, Bit.Trip Runner och VVVVVV är Gran Turismo, är Rayman Legends Excite Truck.

6. Pikmin 3

Hade inte Pikmin 3 varit så underbart vackert, skulle mycket av upptäckarglädjen försvinna. Och upptäckarglädjen är spelets ryggrad. Lyckligtvis är Pikmin 3 något av det mest tekniskt fulländade Nintendo någonsin presterat, där presentation går hand i hand med gameplay på ett ovanligt vis. För det är miljöerna och deras skönhet som driver mig till att hela tiden vilja se nästa område, och som hela tiden gör att jag fullkomligt njuter av att ta mig dit. I stället för slutna grottor och trånga gångar öppnar Nintendo nu upp storslagna högupplösta miljöer fulla av liv och rörelse. Det var längesen som det visuella hade så här stor betydelse för mig, och det var längesen som ett spel bjöd på sådan upptäckarglädje.

5. Super Mario 3D World

Ibland blir jag bara så glad över att det finns såna här spel. Färgstarka, öppna, roliga, lekfulla spel som inte har några andra pretentioner än spelglädje. Super Mario 3D World bjuder på en enkelhet som jag aldrig vill ska försvinna. Det är svårt att inte jämföra spelupplevelsen med Super Mario Galaxy så här i efterhand, och därmed känna att det inte når hela vägen. Men när jag satt där och spelade igenom det tillsammans med Ludde var det allt det behövde vara. Men det som Super Mario 3D World presterar allra bäst är att faktiskt göra co-op roligare än att spela ensam! Något man enligt mig misslyckades helt med under tidigare försök. Årets bästa bandesign, årets bästa spelglädje och årets bästa co-op.

4. Attack of the Friday Monsters: A Tokyo Tale

Om jag skriver om den här listan om 10 år kommer det här spelet ligga högre upp. För Attack of the Friday Monsters: A Tokyo Tale är ett spel som lyckades beröra mitt inre mer än alla utom möjligtvis en annan titel på den här listan. Eftersom mina varma känslor för det här spelet sitter så djup inom mig, kommer det ta mycket längre tid för dem att blekna. Jag känner redan nu en nostalgisk kärlek till hela äventyret växa fram i efterhand, som jag vill beskriva som ”sommarlov the video game”. Som när du var 11 år gammal, och sprang omkring på äventyr i ditt bostadsområde tillsammans med dina vänner under sommarlovsdagarna. Jag hade aldrig provat Attack of the Friday Monsters: A Tokyo Tale om det inte vore för Kaz Ayabes otroligt ärliga och hängivna utsrålning under trailern. Spela det här, och gör det under en ledig sommardag. Det är känslan som är spelet.

3. Zelda: A Link Between Worlds

Här har ni Zelda-seriens framtid. Det är en framtid där gameplay är strömlinjeformat, och spelaren får axla eget ansvar redan från första början. Att slå samman bomber, pilar och magi i en enda regenererande mätare samt göra alla föremål tillgängliga var ett genidrag som jag inte ens visste att jag ville ha. Precis som i seriens rötter guidas spelaren väldigt lite, och får fritt utforska på egen hand. Du släpps rakt ner i världen och spelet säger ”1 2 3 go go go!” medan du knappt hunnit fatta vad som händer. Att ge spelaren alla föremål i början av spelet ger dig verktygen du behöver för att utforska världen redan från början, och snubbla över templen. Det är nästan överväldigande hur självständig du måste vara ibland, och själv tog jag mig till sista templet utan att ens ha hittat pegasusskorna. Underbart!

2. Fire Emblem: Awakening

Jag har alltid sett Fire Emblem som det äldre men lite sämre syskonet till Advance Wars. Som om Fire Emblem mestadels varit något jag spelat i väntan på nästa Advance Wars. Kanske är det orättvist att jämföra dem, för det är egentligen ganska skilda grunder som spelen vilar på. Men jag har aldrig känt att något från Fire Emblem har kunnat konkurrera det fantastiska Advance Wars: Dark Conflict. Förrän nu! Fire Emblem: Awakening är det bästa bärbara strategispelet jag upplevt. Jag fäster mig vid trupperna på ett helt nytt sätt, och spelar otroligt försiktigt och sansat för att hålla dem vid liv. Och hela tiden introduceras nya element. Trettio timmar in dyker nya saker upp som ändrar hur jag spelar, och det är helt fantastiskt.

1. Animal Crossing

Alltså, jag är lite trött på att skriva hyllande texter om Animal Crossing: New Leaf. Spelet var min sommar, helt enkelt. Och spelade en stor roll i att göra det till en av mina bästa somrar någonsin. Ingen annan spelserie kan göra det Animal Crossing gör för mig, och inget annat spel har gjort det Animal Crossing: New Leaf gjorde i somras. Ju äldre jag blir desto svårare är det att få en viss känsla för spel. En känsla jag mycket oftare hade i mina yngre dagar. Men den känslan fick jag av Animal Crossing: New Leaf. Det är 2013 års bästa spel, och ett av mina favoritspelupplevelser genom tiderna.