”Böcker är den finaste formen av underhållning”.
I olika varianter har den där meningen funnits i min tillvaro hela livet. Visst är det viktigt att kunna läsa, och böcker kan erbjuda oss bland annat fantastiska äventyr och nyttig fakta. Men att det skulle vara den ädlaste former av underhållning, att det är den heliga gral vad gäller eftermiddagsnöje, håller jag inte med om.
Jag har spelat hela mitt liv. Spelen har gett mig roliga stunder när jag velat fördriva tiden, en tillflyktsort när livet varit lite för mycket, en chans att få kliva in i något stort där jag är delaktig i vad som händer. Något som även böcker kan ge självklart. Men det som stör mig är hur människor som inte spelar anser att spelandet är en lägre stående underhållningsform. Att det på något sätt skulle vara ”fördummande” och hämma den intellektuella utvecklingen.
Så som jag ser det borde det ju nästan vara tvärtom vad det gäller stimulansen. En bok ger visserligen chansen att använda fantasin för att föreställa sig platser, händelser och karaktärer. Men likt en film har man ju hela handlingen utstakad, det finns ingen möjlighet att få vara delaktig i lösande av problem eller påverka slutet. Berättelsen är vad den är. Problemlösandet och planerandet är ju verkligen spelens stora fokusområde, som jag tycker är utvecklande om något.
Arbetet bakom ett spel kontra en bok är ju också något som jag tycker borde tysta alla dömande bokfanatiker. För att skriva en bok behövs ingen särskild utbildning, det krävs fantasi och läs- och skrivkunskaper. Nu menar jag inte att jag på något sett inte tycker att det är prestigefyllt att lyckas skriva en bok, men jag tycker inte att det ligger något större i att skriva en bok gentemot att skapa ett spel. För att göra ett spel krävs så mycket mer än bara en handling och att ha författat ner den. Det krävs mer människor, fler idéer, moment som ska utmana spelaren och driva handlingen framåt. Och självklart allt programmerande och annat datarelaterat arbete, som i sin tur oftast kräver utbildning. Alltså krävs det allt som oftast fler människor, mer pengar och större krav på utbildning för att skapa ett bra spel gentemot en bra bok. Nu finns det självklart fall som skiljer sig från generaliseringen jag gör, både bra och dåliga för båda underhållningsformerna.
Men vad är det som gjort att böcker fortfarande har en sådan status? Gissningsvis tror jag att det handlar om något som har etsat sig fast hos människor sen långt tillbaka. Att det grundar sig i hur fint det var att läsa på den tiden då alla inte kunde eller hade råd. Läsandet av böcker är alltså varken finare eller mer utvecklande när man väl lärt sig att läsa anser jag, utan har bara en turen att leva kvar på sina gamla meriter. Men visst, det ligger väl kanske något finare i att sitta på pendeltåget med en bok än att sitta med ett 3DS. Dock så greppar jag inte varför.
Under gymnasiet var det lite samma jargong. De flesta verkade dock endast argumentera med de argument som kom från föräldrarna. Vi kom inte så mycket längre än att böcker ”bara var bättre”. Det har ju alltid varit så, så då måste det väl stämma? Jag vill dock uppmana till saklig diskussion kring vad böcker och spel ger oss i allmänhet. Vad ger böcker som inte spel ger och vice versa? Det ena behöver ju inte utesluta det andra, och ingen borde slå någon annan på fingrarna på grund av dennes sätt att roa sig när man har lite tid över.
Det skrivna ordet är och har alltid varit viktigt genom människans historia, så länge vi har använt oss av det. Man måste ju allt som oftast läsa en del även i spel, allra helst i de spel som saknar röstskådespelare. Dock hoppas jag att bokens enorma status avtar en del för att ge plats åt nya medier. Det är helt ok att spela ett spel på tisdagskvällen efter middagen. Låt intresset styra istället för dom förutfattade meningarna om tidsfördriv. Det finns ingen ”finare form av underhållning”.
Text av Emma Lindblom
Emma är i vanliga fall butikschef för en spelbutik. Men för tillfället så är hon hemma och uppfostrar familjens ”Player 4” (mammaledig för de som inte hängde med). Med spel som både hobby och levebröd kan det ibland bli lite väl mycket av det goda, i alla fall för hennes sambo. Det är ju så kopiöst jobbigt att leva med någon som gillar att spela! De få gånger det blir lite tid över från helylle-mammalivet så brukar hon spela och även ibland blogga på FZ.se. |
Två helt olika saker som inte antagoniserar varandra. Personligen spelar jag för ofta som någon form av escapism, för att slappna av från texter och böcker som jag studerar eller arbetar med. Men att böckers och det skrivna ordets status skulle vara något som bara hänger kvar sen gammalt och att det skulle vara lika utvecklande som spel är bara trams. Att försöka höja ett underhållningsmedias status genom att försöka förringa bokens status och betydelse i världen är bara okonstruktivt.
Bra text!
Håller med om att böcker tycks ha en högre ”status” när det gäller vad man roar sig med när man stämplat ut för dagen.
Och Björn, som jag uppfattar texten så är det ju inte så att hon ställer det ena mot det andra på det sättet. Utan bara menar att just böcker verkar vara en lite finare sysselsättning hos många och att spelandet anses vara, som hon skriver, ”fördummande”. Och som just underhållning går dom väl att jämföra?
I vilket fall, bra skrivet Emma! 🙂
Givetvis är det jämförbart som underhållningsform precis som man kan jämföra att spela med att gå på museum eller att spela fotboll som underhållning. Men bokens status bygger ju inte på dess form, alltså ett sätt att berätta historier. Berättarkonsten har alltid funnits och är ett sätt att överföra historia och kunskap. Som ren underhållning är ju boken bara ett format som allt annat. Även spelens historier är skrivna. Den stora skillnaden är ju att det inom spel finns en annan typ av mekanik inbyggd, ett system att lära sig och bemästra. Därför är spelen ofta väldigt utvecklande och bidrar till ett annat typ av tänkande. Forskning visar tydligt att spel inte är fördummande utan utvecklande och ger goda resultat inom många områden, till exempel för personer med ADHD eller koncentrationssvårigheter. Många fördomar kring elektroniska spel är kopplade till okunskap och att många generationer inte vuxit upp med dem som en naturlig del av sin samtid.
Däremot ser jag inte poängen men att hävda att ett medium skulle vara mer ”utvecklande” än ett annat, speciellt inte baserat på att det kostar mer att göra spel eller att vem som helst kan skriva en bok med lite fantasi. Att skriva historier som berör är en konst, något som också reflekteras i spelens historier som många gånger är stereotypa, rasifierade och platta.
Att hoppas att bokens betydelse avtar är därför främmande för mig då jag inte ser den som en antagonist, precis som med andra underhållningsformer.
Som ”författare” av texten förstår jag att innebörden säkerligen tolkas olika av olika människor. Men du tycks läsa in något mycket tyngre i mina meningar än vad jag egentligen säger. Jag säger inte att böcker är dåligt eller att tv-spel skulle vara mer utvecklande. Det enda jag gör är att ge argument mot att boken skulle vara det absolut bästa att underhålla sig med i alla lägen, att boken alltid är överlägsen. Jag skriver inte någonstans att boken ska på något sätt förkastas och breda väg för spelandet, utan menar på att spelandet borde kunna befinna sig på samma nivå som böcker.
Som mitt slutors i texten, ”det finns ingen finare form av underhåll.”. Alltså inte spelandet heller.
Skriva på telefoner… jisses.
*Som mitt slutord i texten, ”det finns ingen finare form av underhållning.”. Alltså inte spelandet heller.
Jag förstår vad du menar och det finns säkert många som håller boken som format högre än elektroniska spel. Jag spelar betydligt mer än vad jag läser ren underhållningslitteratur och jag tror det gäller majoriteten. Diskussionen är definitivt intressant men jag tycker som sagt inte att medierna står mot varandra. Det är en fråga om tycke och smak. Däremot upplever inte jag att det går att bortse från bokens betydelse som informationsspridare, både historiskt samt i nutid, i en sån här diskussion.
Det beror ju på vad man läser för böcker. Det finns klassiska verk som är både allmänbildande och intressanta, men det finns även tex Camilla Läckberg. Att läsa svenska deckare är enligt mig lika mycket slöseri med tid som att ägna sig åt TV-spel.
Det är faktiskt lite synd att spelen väldigt sällan lyckas förmedla en bra story eller ett budskap. Det är ju otroligt sällan spel har något att säga, och där ligger man fortfarande efter andra kulturyttringar.
Bra text Emma!
Självklart spelar jag 3DS när jag sitter på pendeltåget till jobbet!
Senast spelade jag igenom Phoenix Wright: Ace Attorney – Dual Destinies. 😉
Intressanta inlägg Björn.
Det är dock en vinkel som jag saknar i resonemanget och som lätt kan bli en gästkrönika även om det är uttjatat.
Jag talar förstås om när spel blir anklagade för att ligga bakom våldet i samhället.
Varför saknar jag då den vinklingen?
Därför att det finns en historia om vad man valt att skuldbelägga för våldet i samhället. Tv-spel, rollspel (det klassiska med papper och penna), videofilmer, rockmusik och om vi går tillräckligt långt tillbaka i tiden – BÖCKER!
Jo, det är sant.
Det ansågs vara osunt och fördummande att drömma sig bort med böcker. Faktum var att man oroade sig att böcker även kunde göra svagsinta människor aggressiva och farliga.
Det finns faktiskt ett känt verk som belyser och gör en underbar parodi av det hela.
Jag tänker på de två spanska böckerna om Riddaren Don Quijote från början av 1600-talet.
För er som inte läst böckerna så handlar de om en fattig adelsman som blir väldigt påverkad av de många riddarromaner han läst.
En känd incident är när han tror att några väderkvarnar är jättar som han förstås måste besegra.
Striden utkämpar han förstås med sin häst, lans och iförd sin egentillverkade rustning! 😛
Min poäng är alltså att precis samma kritik som tv-spel får idag har även böcker fått utstå en gång.
Det ska bli spännande att se vad som blir stämplat som fördummande och kommer ses som syndabocken för samhällsvåldet i framtiden. 😉
Bra text!
Jag har tänkt på det här ganska mycket den senaste tiden. Jag kommer också själv ihåg när jag var yngre och man fick höra att jag skulle ”läsa en bok” istället för att spela. Inte bara spela dock, utan även istället för att se på tv osv.
Såg att du är mamma till två? Är själv pappa till en ettåring härhemma och tänker väldigt ofta på hur mitt spelande och popkulturella intag kommer att påverka honom i framtiden. Som jag känner just nu så skulle jag aldrig någonsin säga ”läs en bok istället för att göra bla bla bla”. Antar att du känner detsamma för dina egna barn.
Om jag får vara lite mallig, så känns det som att vi som uppfostrar barn nu, och alltid har haft spel som stort intresse, vi ligger lite i framkant! Jag förringar inte böcker på något sätt, men jag skulle aldrig försöka banka i min son att böcker är ”bättre” än andra medium. Tvärtom så ser jag fram emot när pojken blir lite större så han och hans pappa(hans mamma är tyvärr totalt ointresserad av spel, så det tåget har nog gått) sitter och spelar co-op i något bra spel. Eller så kanske han inte blir intresserad alls av spel, och det spelar ju ingen som helst roll, det heller ^^
Tack för mig.
Om det är en finare underhållning vet jag inte men det är då mer och mer sällan man ser ungdomar och barn sitta och läsa på bussen eller vid andra platser.
Att vi redan är vid en tid då folk har otroliga koncentrationssvårigheter är ett tråkigt faktum.
Att läsa en bok kanske är finare i den form att det krävs mer koncentration för att faktiskt ta sig tid och bara sitta ner och se på texter som varken rör sig eller gör ljud av sig.
Missuppfatta mig inte nu. Det krävs en viss koncentration för spel också såklart men det är inte samma slags koncentration vi pratar om nu.
Jag tycker själv att det är… Ja helt enkelt oroväckande hur framtiden verkar te sig.
Sen när det kommer till den underhållande biten så tycker jag att det är helt skilda ting. Det har aldrig hänt i mitt fall att jag har haft samma upplevelser i en bok som jag har haft i ett spel eller vise versa.
Historien i en bok är omöjlig att ändra på (Om man nu inte räknar in soloäventyrsböckerna från 80/90-talet) Men den frihet som man har i vissa spel med att kunna ändra hur resan mellan början och slutet blir, är inget jag direkt saknar när jag läser.
Är en historia så pass stark att den kan stå på egna ben så har jag inget emot att jag själv inte har något att säga till om.
Lite som dom japanska rollspelen med andra ord.
Böcker slåss redan emot omöjliga odds i dagens samhälle och jag ser allt mer sällan folk som sitter och läser.
Tja… Jag är nog i det lägret som tycker att böcker är en finare typ av underhållning än spel och då är jag endå uppvuxen med dem bägge.
Tack snälla ni för komplimanger och visat intresse! 🙂
DS, det bror ju dock på vilka spel man spelar. Liksom att alla böcker inte har sensmoral eller budskap, utan vissa ska endast underhålla. Men självklart finns det väl fler böcker med dessa ingredienser.
Kimus, jo den debatten kan nog bli flera krönikor. Intressant poäng med att böcker en gång fått utstå liknande behandling.
JohnFoo, japp mamma till 2 och uppfostrar dem sakta med säkert in i spelets underbara värld! Nu får äldsta pojken (den yngre är bara 3 månader) självklart välja själv, men han lutar åt att kunna ge mamma en match i framtiden. Och nu är vi ju fyra stycken totalt i familjen, så hoppas på massa multiplayer-kvällar! 🙂
Bokbindar Anton, du har en poäng i det du säger angående bristande koncentration bland folk idag. Men själv tror jag att det kommer ifrån tempot i dagens samhälle mer än från vad man väljer att underhålla sig med. Att man hela tiden ska vara på språng och igång gör nog att många väljer att sysselsätta sig med annat än att sätta sig ned och med en god bok.