Från det att jag fick Animal Crossing: New Leaf en vecka innan Europereleasen, tills någon gång mot slutet av september eller så, spelade jag det varenda dag. Alltså, bokstavligt talat varenda dag. Som i att inte en dag passerade utan att jag spelade minst en timme. Efter en sådär 300 timmar spelade hälsar jag inte längre på i Svampbo lika ofta, och besöker min by kanske två, tre gånger i månaden.
Innan jag ens loggat in påpekar Isabelle att det var längesen hon såg mig. Jag får lite dåligt samvete och tänker att jag kanske borde börja försöka spela oftare. Det är ju faktiskt en ny årstid, med massor av nya saker att göra och nya prylar att köpa. Jag borde köpa julmöbler, spela snögubbebingo och vinterfiska efter nya arter.
Men så börjar jag sysselsätta mig i byn, medan byborna hela tiden kommer fram till mig och frågar ut mig om var jag varit all den här tiden. Det är som att hela byn är full av svartsjuka flickvänner som vill gå igenom min SMS-historik efter att jag kommit hem klockan fem på morgonen och varit borta alldeles för länge. Nu har det aldrig hänt mig, men jag föreställer mig att det är typ så här det känns.
Jag flyr in i mitt hus för att komma undan all den passiva aggressiviteten, men blir än en gång påmind om min frånvaro av att det ränner omkring kackerlackor på golvet. Jag önskar att någon kunde ha städat mitt hem, och att de bara accepterade att förälskelsen lagt sig. Det var en jättevacker sommarflört vi hade, Animal Crossing. Jag gav dig mer tid än jag givit ett spel på mycket länge. Men smekmånaden är över. Jag hälsar gärna på dig då och då för jag älskar dig fortfarande, men när du hela tiden påpekar hur längesen det var vi sågs känner jag mig bara mindre motiverad att ses igen. Jag får bara dåligt samvete. Du är lite klängig. Jag behöver utrymme. Jag behöver träffa andra.
Det är dags att din tillvaro slutar kretsa kring mig, så att vi kan ha kul när vi väl ses.
Jag gör precis tvärt om, jag spelar varje dag och antagligen alldeles för mycket. När mina favoritgrannar försöker flytta iväg vägrar jag låta dem göra det. Jag mutar dem till att älska mig genom att alltid vara snäll mot dem och hjälpa dem med nästan allt de ber om.
Oftast brukar byborna säga till mig att jag ska ta en paus för de tycker att jag har spelat för länge. Jag väntar på en intervention från den verkliga världen, men tills dess så kommer jag fortsätta springa omkring och vattna blommor.
Detta är nog anledningen till att jag aldrig riktigt kommer in i något Animal Crossing-spel. Jag spelade N64-remaken till Gamecube, och upptäckte att det helt plötsligt inte fanns något mer att göra (efter en eller ett par timmar under den första provspelningen.) Jag spelade det några dagar till, men sedan var det något annat spel som kom i vägen. Och när jag sedan återvände så kändes det mer som om saker och ting tog emot när byborna bara gnällde.
Jag gillar verkligen grundtanken med Animal Crossing-spelen, men antingen vill jag hålla mig till ett spel helt och hållet, eller slentrianspela någon dag då och då.