Igår kväll utspelade sig spelvärldens svar på Guldbaggegalan. Champagnen flödade när de svenska spelundren firades ett efter ett. Markus ”Notch” Persson och Josef Fares spånade framtida samarbeten i baren, Battlefield-profilerna Patrick Bach och Lars Gustavsson pratade med pressen på röda mattan och folk från King kastade ut godis över publiken, glada både över sitt pris för Årets bästa gratisspel – och antagligen för att slippa tänka på hur bolagets aktiekurs samtidigt dök på Nasdaq. Ja, du såg det ju själv med egna ögon under direktsändningen från Dataspelsgalan.

Eller kanske inte.

För det mediala intresset peakade antagligen redan vid tio i sju på morgonen, då undertecknad pratade om galan på Gomorron Sverige på SVT. Och där uppstod den något märkliga situationen att jag tvingades dämpa programledarnas entusiasm. Den var förvisso fullt förståelig; i onsdags sände SVT:s Kobra ett alldeles fantastiskt program om just det svenska spelundret. Samma dag noterades King vid New York börsen och värderades till umpton miljarder kronor. För några veckor sedan blev Mojangs monstervinst känd, senaste svenska mobilundret Smash hit har laddats ner över 27 miljoner gånger, Goat Simulator är just nu ett av Youtubes populäraste klipp, Battlefield-spelen, Mad Max, Device6, Dreamhack, Pewdiepie och så vidare och så vidare. Listan på svenska spel och spelföreteelser som är galet framgångsrika runt om i världen verkar aldrig ta slut. Där finns pengar, ära och berömmelse. Där finns framtid och jävlar anamma.
Klart galan är stor och grandios då?
Nope.
Den är tafflig.

Jag börjar bli en gammal ringräv. Skrev min första spelartikel 1996 och satt i min första jury för Spelgalan, som den hette då, år 2000. Det var den första galan. Det var, som man säger, tider det. Hela branschen var vilda västern, det var ungt och onyktert och på det hela taget vilt på ett rätt kul sätt. Ett år fick Anki & Pytte pris för Årets barnspel och då dök en packad Anki upp vid juryns bordskant och höll tacktal medan Pytte gömde sig någonstans under bordskanten. Varje år var det en kändis som delade ut priser, och utan undantag sa hen att ”jag kan ju inget om spel men…”. Förutom det året Annika Lanz skötte scenen, och kom ut i Lara Croftkläder. Eller när Peter Siepen var discjockey i en glansig skiddräkt gjord för flygande kolimetern – och inte en kotte dansade. Sådant.

Party? Not so much. Från Dataspelsgalans fest i Stockholm igår kväll.

Party? Not so much. Från Dataspelsgalans fest i Stockholm igår kväll.

Krigshistorierna från den tiden är många, men vad för gott och kul man än kan säga om Spelgalan, eller Dataspelsgalan som den heter nu, så har man faktiskt aldrig kunnat påstå att det egentligen är en spelgala alls. Inte i den bemärkelse namnet antyder. Det är ingen gala för kändisar, spelare eller spelens kreatörer. Namnet på tillställningen är missvisande; Spelbranschgalan vore mer träffande. För det är i grund och botten vad det är. En gala arrangerad av den del av branschen som består av förlag, distributörer och återförsäljare. 19 av 20 som är på galan kommer därifrån, de är deras branschorganisation som står för galan och de som köper biljetterna för en tusenlapp (och hade jag betalat det för gårdagens plockmat och två drinkbiljetter hade jag varit några smulor besviken). Övriga gäster består av en och annan spelutvecklare i chefsposition samt några få journalister som får vara med för att de sitter i juryn som röstar fram vinnarna.

Problemen med galan är bland annat följande.

1. De som deltar är grundläggande varken de som gör spelen eller de som spelar dem. Istället är det alltså säljare och marknadsföre. Inget fel alls att de är på plats, men det blir som en Guldbaggegala utan skådisar och regissörer, en Grammisgala med bara skivbolagsdirektörer och pr-folk.
Det är visserligen en glad och trevlig skara gäster som firar, men de representerar inte själva spelandet eller spelkulturen särskilt bra.
Det är bland annat det här som har gjort att spelutvecklarna har ett komplicerat förhållande till galan; det skaver att den ska fira deras skapelser, men faktiskt inte alls representerar dem som står för skapandet – samtidigt som galan utger sig för att göra just det. Jag frågade till exempel Simon Flesser från Simogo, som fick pris för Årets spelapp, varför han inte tagit sig från Malmö till Stockholm för att ta emot priset. Jag fick följande svar:

 

Jag tror han summerade vad många spelutvecklare kände.

2. Kategorierna som det röstas i är mer anpassade för försäljningslistor än spelen. Dessutom är många obegripliga för alla som inte är gamers. Vad betyder ens Årets RPG eller Årets FPS? Det går inte att bara säga RPG eller FPS i andra sammanhang utan att ge dem en förklaring. Vilket ju är är tämligen värdelöst om tanken är att prisen ska angå andra än de redan frälsta. Att kalla kategorin mobilspel för Årets spelapp känns ju nästan oseriöst, och vad är egentligen ett casualspel?

3. Det här får en del märkliga konsekvenser. Uppenbarligen är casual-begreppet så luddigt att Rayman Legends kunde vinna både den kategorin – och bli Årets plattformsspel. Hallå i stugan?!? När blev någonsin plattformsspel lika med casual, om casual ska betyda lätt och enkelt? Plattformsspel är väl ofta bland de mest djävulskt svåra som finns. Och Rayman Legends är inte lätt.
Snacka om läge för skämskudden.

4. Kategorierna lyckas på något märkligt sätt dessutom nästan helt missa just de svenska spelen. Igår fanns bara spel från fyra svenska spelstudior representerade med 10 spel bland de totalt 44 nominerade. Tar man bort kategorin Årets svenska spel var det 6 av 40, vilket är en mer rättvisande siffra. Med lite smartare kategorier skulle fler svenska spel uppmärksammas – och därmed skulle galan bli mer intressant. Det är ju inte direkt så att det saknas svenska spel av grym kvalitet, jag kan räkna upp minst tio från förra året som mycket väl skulle kunnat vara nominerade om bara kategorierna varit lite smartare gjorda. Vad sägs om exempelvis Årets innovation, Årets normbrytare, Årets nykomling eller Årets berättelse?

5. Hur de spel som till slut vinner röstas fram är fortfarande ett mysterium för mig, trots alla gånger jag själv varit med och röstat. Jag vet inte ens varför de som är med i juryn är det, vilka kriterierna är. Och år efter år blir åtminstone några av resultaten så konstiga att det är svårt att förklara för någon varför det blev som det blev. Märkligast i år var absolut det där med Rayman Legends.

6. Fortfarande utgår priskategorierna nästan helt från fysisk försäljning. När i själva verket det mesta som är riktigt intressant sker bland de spel som endast säljs digitalt. Men det är klart att fokus blir på fysiska produkter när galan är just en gala för de som säljer spel, men inte skapar dem. De säljer ju främst fysiska spel. I samma stund som priserna mer skulle premiera spel som bara släpps digitalt skulle hela galan självdö. Vilket kanske inte vore så dumt som läget är nu.

Bild från Utvecklarpriset i augusti 2013. Pristagarna själv utgjorde ungefär tio procent av alla deltagare i festligheterna. Not much gala.

Bild från Utvecklarpriset i augusti 2013. Pristagarna själv utgjorde ungefär tio procent av alla deltagare i festligheterna. Not much gala.

Nå, det blev så klart en del svallvågor i mitt twitterflöde efter mina rätt syrliga kommentarer under kvällen. Jag föreslog bland annat att Dataspelsgalan bord växa samman med det som heter Utvecklarpriset. Det har delats ut ett par gånger nu och är väl ungefär allt som Dataspelsgalan inte är; här är kategorierna: Årets studio, talang, speldesigner och så vidare. Det är smala kategorier, men lyfter just fram både studior och utvecklare för sina skapande prestationer.
Men många spelutvecklare protesterade mot mitt förslag. Det är få som verkar vilja fira med slipsarna, det är uppenbart.

Problemet med den inställningen är att spelutvecklarna tyvärr verkar skita lika mycket i Utvecklarpriset som Dataspelsgalan. 2013 års utvecklarpriser delades i slutet av augusti och samtidigt ordnades en fest, en slags minigala kan man säga. Det jobbar si så där 1 500 spelutvecklare i Stockholm, de flesta ett stenkast från festlokalen på Söder. Hur många som kom? Jag räknade, och det var en bra bit under 100. Ingen av pristagarna från Dice (det var två) tyckte sig ha tid att pallra sig de fem minuter det tog att gå från kontoret till festlokalen. Hälften av deltagarna kom från King, som ändå låg sex tunnelbanestationer bort. Det visade sig efteråt att många inte ens visste om att priserna skulle delas ut.
Om Dataspelsgalan har sina brister så var Utvecklarpriset ett grandiost magplask.

Alla pristagare på scenen bakom lite rök. Josef Fares och hans team bakom Brothers var de enda utvecklare på plats.

Alla pristagare på scenen bakom lite rök. Josef Fares och hans team bakom Brothers var de enda utvecklare på plats.

Så jag skulle vilja säga följande till hela spelbranschen – jag menar hela, som i branschorganisationer, förlag, återförsäljare, stora spelutvecklare, små spelutvecklare, kreddiga utvecklare, föraktade utvecklare, spelutbildningar, ja alla: Antingen tar ni tag i det här och visar tillräcklig respekt för er själva och spelandet för att ordna en gala som betyder något och som ger branschen lite glans, ära och uppmärksamhet.
Gör antingen en gala av de två, och gör den till något som åtminstone alla spelintresserade bryr sig om. De är många. Ska ni ha kvar Utvecklarpriset så är det minsta man kan begära att utvecklarna själva bryr sig. Gör de inte det kommer ingen annan att bry sig heller. Ska Dataspelsgalan finnas kvar i sin nuvarande form, döp om den till Spelbranschgalan och dela istället ut priser som är mer relevanta för dem galan är till för, priser som Årets kampanj, Årets säljare, Årets pr-person och så vidare. Det är inget fel med det; det blir säkert en ännu roligare fest än det är nu och det måste väl vara roligare att få priser för något man själv gjort än en spelstudio i USA eller Japan?
Eller så lägger ni ner skiten.
För som det är nu finns det bara ett ord för det: Pinsamt.

Fotnot: Jag ingick alltså inte någon jury i år. Jag hoppade av redan förra året i stor stil, men tyvärr ställdes galan in då så det märktes inte ens. Att jag ens var där i år berodde på att vi gjorde morronsoffa om det på SVT.

Thomas Arnroth