Thief (360)

Jag gillar tjyvspel. Det är kanske ingen enorm subgenre, men jag gillar att vara en supersmidig skurk i skuggorna. Att ta mig fram precis under farbror blås näsa utan att han har en aning. Att skrocka förnöjt när jag separerar människor från sina ägodelar.

Därför borde Thief så klart vara precis min kopp te. För guds skull, spelet heter ju till och med Tjyv! Vi är som skapta för varandra.

Men nej. Jag är inte kär i Thief. Inte ens lite förälskad. Visst, jag hatar inte Thief och skulle inte säga till mina kompisar att inte berätta för Thief om festen jag ska ha i helgen för att till varje pris undvika att Thief kommer på festen, men jag hade väl kanske inte heller personligen bjudit in Thief. Jag menar, Thief får gärna komma på festen, men Thief känns som en person som inte tillför något direkt till diskussionerna och äter upp alla snacks.

Den här analogin håller på att falla sönder.

Thief har mycket potential. Hela konceptet är en uppsjö av potatial. Supertjuv i steampunkmiljö, liksom. What’s not to gilla som fan? Men någonstans på vägen mellan koncept och spel försvinner allt det där som skulle göra spelet riktigt bra.

Okej, jag måste vara tydlig här. Thief är inte dåligt. Det är ett kompetent spel på många sätt och det märks att det är ett spel med lite resurser bakom sig. Det är snyggt, storyn är helt okej och röstskådespeleriet är bra. Tekniskt sett finns det väl egentligen ingen del som är direkt dålig. Det är bara inte kul.

När jag spelar tjuv vill jag känna en frihetskänsla. Man står utanför lagen, flyger fram där ingen kan ta en. Problemet med Thief är att det är så otroligt begränsande. I spelets absolut första scen berättar Garrett, huvudpersonen, att taken är tjuvarnas landsväg, men när man väl spelar får man aldrig ens sätta en fot på taken. Inte på riktigt, i alla fall.

Man får visserligen ränna runt på tak, men aldrig på de högsta taken. Det finns alltid väggar runt en som man aldrig kan kliva upp på. Spelets hubbvärd försöker låtsas vara en öppen stad, men är i själva verket en klaustrofobisk labyrint.

Och den klaustrofobiska labyrintkänslan ligger tung över hela spelet. Frihetskänslan infinner sig aldrig. Banor går visserligen att lösa på ett antal olika sätt, men varje tillgängligt alternativ är så otroligt tydligt skyltat att det mest känns som att välja mellan ett antal snitslade rutter.

Att ett spel känns som ett spel kan vara en positiv sak. Ibland älskar jag att spela ett speligt spel. Men Thief försöker vara något annat. Det försöker invagga dig i en känsla av att du befinner dig i en riktig värld, det försöker få spelare att sjunka in i världen. Men hela tiden sticker tråkiga spelbegränsningar ut och skaver.

Garrett kan öppna typ alla lås i hela världen, så varför är 90 procent av alla dörrar oförklarligt orubbliga? Om en fälla består av en 1×1 meter stor tryckplatta, varför kan jag inte hoppa över den? Varför för vakterna på gatan samma konversation om och om igen ungefär sju tusen gånger?

Jag har mer negativt att säga om Thief. Som att jag ofta känner mig mer som en snubbe som hittar pengar på marken än en tjuv. Eller att vakterna är irriterande korkade. Eller… ja, det finns en hel del.

Det som irriterar mig mest med Thief är att det finns potential. Tjyvspel är kul. Thief hade kunnat vara fantastiskt. Men det är det inte. Man har byggt ett hyfsat spel, men misslyckats med alla detaljer som gör ett tjyvspel roligt.

Sugen på ett bra tjyvspel? Spela något av Sly Cooper-spelen istället. Det är mitt tips.