Tid är inte pengar

När jag till slut föll för trycket från Brunlöfs återkommande förfrågningar (två förfrågningar kan väl klassas som återkommande, inte sant?) om att skriva en gästkrönika var det med ambitionen att även passa på att skamlöst marknadsföra podcasten Farfarsparadoxen. Därför påbörjade jag förarbetet för ett ämne som också ligger podcasten nära till hands; nämligen tidsresande. Någonstans under insamlandet av material kring tidsresande i tv-spel ramlade jag dock min vana trogen in i bredare tankar kring tid i allmänhet, och framförallt om det faktum att tid är en ändlig resurs. Fram tills den dagen vi har teknik för att manipulera tid är vår makt över tiden enbart hur vi väljer att disponera den. En ganska stor del av denna tid är också öronmärkt för jobb, skola, familj och andra åtaganden. Det är därför fritiden, den tid vi själva har störst kontroll över, har så stor betydelse. Det är nämligen där vi väljer om soffan, en chipsskål och melodifestivalen är viktigare än att bestiga Mount Everest.

Hur jag väljer att spendera min tid i livet är också något som jag, och garanterat många med mig, har grubblat över länge. På senare tid har jag dock allt mer börjat ifrågasatta mina egna resonemang och prioriteringar, särskilt i anknytning till mina val av underhållning. Jag använder begreppet underhållning här i dess bredaste betydelse i anknytning till populärkultur, alltså allt från glädjande humor i Monkey Island eller Futurama till dystra livsskärskådningar i Papers Please eller Black Swan. Grovt förenklat väljer jag idag min form av underhållning, då särskilt spel och tv-serier, baserat på två faktorer. Den starkast drivande faktorn är kort och gott förväntad underhållning. Med andra ord vad jag tror kommer att ge mig störst underhållningsvärde givet min nuvarande sinnesstämning. Den andra faktorn, som inte direkt påverkar min förväntade underhållning även om de inte är varandra helt frånskilda, är uppskattat tidsåtagande. Närmare bestämt hur mycket tid som kommer att krävas för att jag ska kunna spela ett spel eller se en säsong av en tv-serie från början till slut. Den här faktorn har alltid varit närvarande men först på senare år blivit en allt starkare influens till varför jag väljer ett verk före ett annat. Mina val har de senaste åren nämligen övervägande dragit åt hållet att desto mindre tidsåtagande som krävs desto större är sannolikheten att jag väljer just det spelet eller den tv-serien.

Anledningen till att jag föredrar kortare upplevelser grundar sig garanterat i många bakomliggande faktorer. En av dessa har med utbudet av underhållning som jag idag har tillgång till. När jag skriver detta har listan över spel jag äger på Steam precis passerat 800 titlar. Av dessa har jag knappt spelat en tredjedel, ännu färre om man bara
räknar de jag faktiskt har ”spelat klart”. Även om man sorterar bort de som jag inte har något intresse av att spela igenom kvarstår åtminstone ett hundratal titlar som jag har en naiv ambition om att någon gång ta mig an. Beteendet är inte heller begränsat bara till spelmediet. Tack vare dagens streamingtjänster som Netflix och HBO Nordic är antalet filmer och tv-serier som är mig tillgängliga, och som jag också vill se, ofantligt många. Bara på Netflix ligger över 160 titlar i min lista över filmer och tv-serier som intresserar mig. Pengar har alltså inte längre en lika direkt inverkan på vilken underhållning jag tar del av som när Andreas, 13 år, spenderade två månadspengar för att köpa Lylat Wars med tillhörande rumble pack. Flaskhalsen heter nu istället tid och även om jag inte skulle spendera en krona till har jag underhållning som räcker längre än jag vågar räkna på.

Konsekvenser av detta hamstrande är bland annat att jag drar mig från att ta del av underhållning som kräver större tidsåtaganden. Resonemanget här grundar sig primärt i att jag för varje lång upplevelse istället skulle kunna ta del av flera korta. Jag kan alltså ta mig igenom fler titlar om jag fokuserar på de kortare. Det har gått så långt att tv-seriesäsonger med fler än 13 avsnitt eller spel som klockar in över 15 timmar nästan blivit helt uteslutna ur valprocessen. Detta beteende manifesteras för spel i form av att jag nästan uteslutande använder tjänsten howlongtobeat.com för att jämföra längden på de spel som intresserar. Om längden på spelet är i genomsnitt högre än vad jag på förhand upplever vara ett för stort tidsåtagande lägger jag det åt sidan och letar vidare. En del av mig vill hävda att det här framför allt beror på att jag i stort föredrar kortare spel eftersom de längre spelupplevelserna ofta innehåller utfyllnad som drar ner helhetsintrycket. Men även om detta är sant i många fall så är det långt ifrån hela sanningen.

Det här beteendet förstärks ytterligare av min fascination av att dokumentera avklarade spel samt sedda filmer och tv-serier. Detta sker dels i form av betygsättning i listor och blogginlägg, men även med hjälp av Smartburk.se som låter mig markera vilka avsnitt jag sett av olika tv-serier. Syftet med Smartburk är framför allt att hålla koll på var man befinner sig i serier om man senare återkommer till dem. Men det finns också en känsla av belöning varje gång jag kryssar i en ny ruta. Som om jag har bockat av ett delmål eller faktiskt åstadkommit något, en strävan efter endorfinkickar som ges från denna falska känsla av framgång. Dessa små stunder av kemisk glädje påverkar mig nog också mer än vad jag vågar erkänna. När jag pratar om att jag föredrar korta tv-seriesäsonger och spel lyfter jag såklart fram det rimliga argumentet om kvalitet för kvantitet; jag föredrar koncentrerade upplevelser som skär bort allt onödigt fluff. Men något jag sällan nämner är att det också ökar chansen att jag får bocka av ytterligare en titel i listan, och den psykologiska belöning som detta medför.

Det vore ju synd att beklaga sig alltför mycket över att inte ”hinna med” att spela allt man äger eller se alla tv-serier på Netflix. I kategorin lyxproblem är nog detta ett av de allra minst problematiska. Men problemet, så som jag ser det, är mycket djupare rotat än så. För denna typ av prioritering av vad jag gör med min tid spiller nämligen över till alla delar av min vardag. Att kunna bocka av ännu ett avklarat spel eller ännu en säsongsavslutning av en tv-serie är ibland en starkare drivkraft än riktiga, viktiga livsprioriteringar. Dagar då jag inte hinner bocka av något i någon av alla mina listor följs av en smärre känsla av stress. Att jag inte ”hinner med” att hålla det tempo jag ”borde” för att kunna konsumera all den underhållning jag önskar. Det är en förlängning av lyxproblemet som dock kan ha, och ibland faktiskt har, verkliga negativa konsekvenser. Därför ser jag erkännandet av att det här faktiskt kan vara ett problem, och viljan att inte längre styras av jakten på tidigare nämnda endorfinkickar, som ett steg i rätt riktning.

Mellan alla steamreor, streaming-tjänster, free to play och annonsfinansierad underhållning finns det i dagsläget en närmast oändlig mängd underhållning med minimalt till obefintligt krav på monetär investering. Valet av underhållning av populärkulturell natur styrs därmed allt mindre av vad du kan ta del av, och allt mer av hur du väljer att portionera din tid. Och där ligger också kärnan av den poäng jag här försöker förmedla. I dagsläget gäller nämligen kanske ännu mer än någonsin förut att tid inte är pengar, det är så mycket mer.

Text av Andreas Berg

Andreas har ett förflutet som spelkritiker (och tv-kändis!!!11) men nöjer sig idag med tillbakalutade diskussioner om populärkulturella fenomen i podcasten Farfarsparadoxen. För närvarande student i Linköping som inom kort förvandlas till systemvetarskåning. Har ambition att en dag utveckla spel, skriva böcker och förändra världen, men är lite för upptagen i dagsläget med att bocka av sin lista. Bloggar och twittrar som ettglasjuice.