|
 Spelvåren börjar så sakteliga klinga av, men Niklas tycker att den har hållit i sig ovanligt länge i år. Utöver en massa backlog-spelande har han ändå hunnit med att spela en del angenäma titlar;
|
Goat Simulator (PC)
 [betyg:3] När jag mejlade Skövde-baserade Coffee Stain Studios om en recensionskod för Goat Simulator var jag tvungen att fråga om det var ett skämt, eftersom släppdatumet var 1 april. Jag visste att en prototyp hade gjorts men vågade inte hoppas på att det skulle släppas ”på riktigt”. Som tur är var det inget skämt och studion har visat att det går att göra en grej av att ett spel är trasigt och fullt av buggar. Livet som get är hårt, och jag trodde aldrig att det skulle vara så kul att leva jävel och orsaka så mycket förödelse som möjligt. På frågan om Goat Simulator är GOATY 2014 svarar jag: Bäääää!
|
LEGO The Hobbit (PS4)
 [betyg:3] Ett Lego-spel är ett Lego-spel är ett Lego-spel. Det har varit ett faktum i nästan ett decennium nu, men trots brist på innovation fortsätter de att sälja. Lego the Hobbit lär inte vara något undantag. Mängden av saker att göra, karaktärer att låsa upp och utrustning att samla på sig verkar i det närmsta oändlig. Men det som verkligen tilltalar mig är hur TT Games låter de allra yngsta ta del av episka sagor som kanske inte alltid är så barnvänliga.
|
Child of Light (PS4)
 [betyg:4]UbiArt Framework heter motorn som driver de två senaste Rayman-spelen, och nu även Child of Light. Tänka sig, en motor dedikerad till artsy spel, Anna kunde knappast vara lyckligare, och inte jag heller. Child of Light är ett light-rollspel som ändå bjuder på ett förvånansvärt djup i sitt gameplay. Men styrkan ligger i hur fantastiskt vackert det är. Grafiken, musiken och att alla karaktärer rimmar när de talar bidrar till en drömsk atmosfär. Unreal Engine, Frostbite och Cryengine kan slänga sig i väggen, jag vill ha fler UbiArt-spel!
|
Hearthstone (iPad)
 [betyg:4]Jag har aldrig haft tålamod för kortspel. Det blev en del Vampire: the Eternal Struggle i tonåren, men Magic orkade jag aldrig sätta mig in i. Inte ens Chicago eller Finns i sjön mäktar jag med. Föga förvånande har Blizzard ändrat på det. Genom att göra kortspel supertillgängligt känner jag att jag håller på att glida djupare och djupare ner i Hearthstone-träsket. Det är tillräckligt enkelt för att vem som helst ska kunna börja spela, och till tillräckligt komplicerat för att även de inbitna kortspelarna ska få ut något av det. Bra där, Blizzard!
|
Professor Layton Vs. Phoenix Wright (3DS)
 [betyg:3]För mig förenar Professor Layton vs. Phoenix Wright en spelserie jag kan utan och innan med en jag aldrig ens rört vid tidigare. Det gör att spelet känns som ett Layton-spel, fast med friska fläktar av Wright lite här och där. Dessa två fingerpekande herrar går ihop lika bra som kanelbullar och mjölk.
|
|
 Frustration och ren och skär kärlek är vad som har tagit upp Luddes speltid denna månad. Även en golfspelande rörmokare, men det spelet släpps inte förrän nästa månad, så det är han inte färdig med än.
|
Trials Fusion (360)
 [betyg:4]Detta är ett väldigt svårt spel att betygsätta, för att något som gör att du mår psykiskt dåligt är väl egentligen ingenting att hylla? Men så är inte fallet med Trials Fusion. Gång på gång ger spelet dig pungsparkar! Men hur mycket du än lider kan du inte sluta plåga dig själv. Förbannade jävla underbara skitspel!
|
Bioshock Infinite: Burial at Sea Ep. 2 (360)
 [betyg:5]Jag sitter i detta nu och arbetar med en text angående Bioshock och mitt förhållande till den serien. Således tänker jag inte avslöja något här om min upplevelse det avslutande kapitlet på Infinite-sagan. För en gångs skull låter jag sifferbetyget tala.
|
|
 Peter har under april egentligen spelat mest Battlefied 4 eftersom tuffa sikten och luftvärnsraketer är mer lockande än att låsa upp nästa helvetesbana på Trials. Däremot hittade han de bästa delarna med Call of Duty på en oväntad plats..
|
Trials Fusion (PS4)
 [betyg:2]Har ni vart beroende av något och sen plötsligt insett hur äckligt eller värdelöst det är? Jag slutade röka så en gång, efter att ha rökt i ett par år. Lite på samma sätt kände jag när jag avinstallerade Trials Evolution. Nu är det här spelet varken cancerogent eller äckligt utan tvärt om väldigt väldesignat och fortfarande briljant i sin enkla idé som så många älskat sedan Excite Bike. Anledningen att jag slutade var att det helt enkelt inte räckte för mig så mycket längre än någon vecka. Banorna blev svinsvåra och jag får inget tillbaka av att dunka huvudet i en vägg. Att sedan se mina vänners tider blåsa förbi mig på skärmen gjorde att jag ville bita sönder min handkontroll som en vansinnig varg gjord av spelvrede och menlöshet. Dessutom har de gjort ett konstigt designval i att försätta spelet i någon slags framtid där “maskin möter människa”. Utan att göra det särskilt ironiskt. Needs more Robocop-referenser.
|
The Elder Scrolls Online (PC)
 [Betyg:3]Kompetent. Snyggt. Anrikt. Storskaligt. Astråkigt. Jag vet inte om det är att Zenimax och Bethesda så gärna vill fortsätta vara Elder Scrolls troget eller om det är jag som är rastlös; men deras envishet att förhålla min MMORPG-upplevelse till långdragna berättelser med långa dialogsekvenser, asmånga karaktärer och grandiosa plotlines blev bara för mycket. Mina intryck av spelet är att de gjort så mycket rätt men att bara en liten grej kan förstöra allt. World of Warcraft är, förrutom att vara omöjligt att inte nämna i en MMORPG-recension, föredömligt i detta. De lyckas med kärnfulla dialoger och stimulerande quests fylla flera glas samtidigt. Utrustning, grindande och roligt gameplay serverades samtidigt som Azeroths intriger målades upp. I Elder Scrolls Online fick jag massa story och resten kändes lite förlorat. Ungefär som när en sjunger in i duschmunstycket och det låter askonstigt.
|
Towerfall: Ascention (PS4)
 [Betyg:5]Under en spelkväll nyligen, som jag skulle ha streamat men helt glömde bort, kom jag och några vänner fram till följande: Towerfall: Ascension är som allting vi tycker är bra med Call of Duty fast i 2D och med fantastisk nyretro-design. Trots att det enda vi vet om dem fylls i deras namn börjar karaktärerna genast leva på skärmen i och med den mysiga fantasystilen. När jag som Assassin Prince såg att banan vi skulle spela på hette “Kings Court” skrek jag med pipig röst hela matchen att jag skulle försvara min faders hem. Anledningen kan förstås vara att jag är en tönt också, men det har inte med saken att göra. Towerfall: Ascension är så enkelt att ta upp och börja spela och ännu enklare att älska.
|
|
 Tommy har äntligen kunnat stöka undan en massa plugg och kan nu börja spela under en period igen. Men under april har det knappt släppts några spel till Nintendos konsoler, så listan blir kort.
|
Child of Light (360)
 [betyg:4]Jag brukade alltid stolt hävda att jag sätter gameplay framför presentation. Ju äldre jag blir desto mindre sant är det påståendet. Idag kan jag räkna upp flera favoritspel där gameplay är mediokert, och det är presentationen som håller upp min kärlek för det. Child of Light är ännu ett sånt spel, och då vill jag nog inte ens kalla spelmekaniken för medioker. Visst är det ett ganska simpelt rollspel med ett väldigt simpelt craftingsystem samt några simpla pussel. Men det hålls ändå intressant, och underhåller mig medan jag upplever den underbara världen genom både ljud och bild. Child of Lights presentation är fullkomligt underbar, och det här är det bästa jag hittills spelat i år.
|
|
 Anders är fortfarande nöjd efter skörden av bra spel i mars, och har också fått anledningar att dra på smilbanden under april månad – inte alltid av rätt anledningar.
|
Goat Simulator (PC)
[betyg:2]Jag var jävligt bakfull och jävligt lättroad. Då var Goat Simulator också jävligt roligt. Men när jag skrattat åt alla tokigheter under en eftermiddag så var det roliga över, och sedan den eftermiddagen är Goat Simulator ganska poänglöst. Någon har någon gång sagt till mig att jag bör bedöma spel utifrån vad de försöker vara, och hur de sedan lyckas med den uppgiften. Och jag tror inte utvecklarna bakom Goat Simulator hade större ambitioner än att göra ett otroligt flummigt, trasigt, buggigt spel. Vilket de lyckas med med bravur. Och det var också roligt, en liten stund.
|
The Wolf among Us – Episode 3: A Crooked Mile (PS3)
 [betyg:3]Vad skönt att episoderna börjar ramla in nu! Väntan mellan den första och den andra episoden av Telltales fabler-serie var rent av plågsam, och nu ser det ju ut som att man ändå kommer hinna med att släppa färdigt serien innan sommaren är över. Den tredje episoden är betydligt mer fartfylld än den föregående, med mer strider och fler kritiska lägen. Men det känns ändå som en mellandel – handlingen haltar lite, stampar på en och samma plats under de timmar som episoden tickar på och bortsett från ha introducerats för några nya karaktärer så har det inte hänt så mycket alls när episoden är över.
|
Batman Arkham Origins: Blackgate Deluxe Edition (PS3)
 [betyg:1]Först och främst: titeln? Kom igen! Ni kan bättre! Hursomhelst, jag förstår att Batman-spelen varit framgångsrika för Warner och jag förstår att man behöver dem för att hålla ekonomin flytande. Och Arkham Origins var inget dåligt spel, inte alls. Men inte heller i närheten av Rocksteadys standard. Framförallt så var vi redan mätta på Batman när ett till spel ramlade in, och nu har det hänt igen. Man kan säkert tycka att jag är onödigt hård mot detta spel då det i grunden är ett bärbart spel som sedan konverterats. Men nej, jag tänker inte acceptera något annat än briljans från Arkham-serien, och där tror jag vi helt enkelt får förlita oss på Rocksteady och inga andra.
|
|
 Förutom att tampas med muterade monstervirus från yttre rymden har Linus även brottats med sina känslor för Bioshock Infinite.
|
Bioshock Infinite: Burial at Sea Ep. 2 (360)
[betyg:4]Såhär ett år senare har mina känslor för Bioshock Infinite svalnat något. Det är bristerna snarare än kvaliteterna som sitter kvar i minnet. Detta gjordes inte bättre av Burial at Sea: Part One lämnade en bitter eftersmak. Därför är det skönt att Irrational Games ändå kan avsluta på en high note med Burial at Sea: Episode Two, som är allt första episoden borde varit. Mindre actionfokus, mer och bättre story och snygga kopplingar till första Bioshock. För min del kunde Levine och co ha rört sig ännu längre åt det actionbefriade hållet, men jag tar vad jag kan få
|
