Det började när jag var liten, så mycket vet jag. Precis som att början på mitt spelintresse är obestämt så har detta beteende ingen specifik start. Jag vet bara att det är något jag alltid känt. En obehaglig känsla som träder fram när jag startar ett spel. Jag har försökt förstå varför mitt samvete vrider sig varje gång.

När jag var liten så älskade jag att spela spel, precis som jag gör idag. Istället för att leka med dockor eller dinosaurier så föredrog jag att spela spel. När jag inte spelade så tänkte jag på att spela. Vilken historia ska jag berätta härnäst i Sims? Hur tar jag mig förbi vakterna i Zelda? Varför förlorar jag alltid mot skorpionbossen i Final Fantasy VII? Spel var mitt allra största intresse, men det var ett intresse som ingen annan verkade förstå. Istället blev jag uppmuntrad till att spela instrument, dansa och rida – vilket också var intressen jag hade, men inget var lika stort eller har stannat like länge som spel.

Hemma hade vi en äggklocka som mina föräldrar ställde vid datorn varje gång jag spelade. När den ringde var jag tvungen att avsluta och göra något annat. Då började jag återigen tänka på vad jag skulle göra nästa gång jag fick spela. När jag tillslut blev gammal nog att vara ensam hemma trädde en ny regel i kraft – jag fick inte spela datorspel när mina föräldrar inte var där. Och jag tror att det är här mitt samvete kring datorspel börjar. Jag bröt nämligen den regeln, gång, på gång, på gång, på gång. Jag spelade varje gång jag var hemma ensam.

Det var inte ens ett intresse. Det var inget man pratade om, det var lite dåligt
Jag har berättat det för mina föräldrar nu och jag själv skrattar nästan åt hur rebellisk jag kände mig varje gång jag slog på datorn. Så varför känner jag nästan samma sak idag varje gång mina föräldrar kommer på mig med att spela datorspel? Förutom att jag spelade när jag inte fick som en annan kriminell, så har jag knappt haft någon vän alls under min uppväxt som också spelat spel. Ingen lyssnade på mig när jag pratade om spel. När jag spelade Pokémon på en Gameboy i skolan fick jag höra att jag var barnslig. Jag kände det som att spel var något man inte hade som intresse. Det var inte ens ett intresse. Det var inget man pratade om, det var lite dåligt.

Därför har jag alltid känt en skuld vissa fredags- och lördagskvällar. Istället för att gå ut med vännerna har jag spelat, och oftast ensam då jag inte kände någon annan som spelade spel. Mina föräldrar oroade sig och oroar sig fortfarande för min vänskapskrets. ”- Ska du inte träffa några vänner i helgen, Emilia?” frågar min mamma då och då. För i hennes ögon har jag nog väldigt lite vänner. Så när jag sitter där vid datorn och kastar eldklot i Saints Row IV när mina föräldrar kliver in i rummet börjar jag direkt komma med ursäkter:

”Hon kunde inte träffas.”
”Jag har gjort alla mina läxor.”
”Tidigare idag så läste jag en bok.”

Varför ska jag behöva försvara mitt största intresse? Ett intresse som främjar kunskap på så många olika sätt? Varför ska jag behöva känna en sådan skuld? När jag kommer med mina ursäkter känner jag mig som en drogmissbrukare som försöker dölja hur stort mitt missbruk faktiskt är. Jag spelar mycket och ibland förlorar jag sömn på nätterna på grund av spelandet. Precis som att jag också ibland förlorar sömn på grund av att jag läser en bok, eller börjar blöda i nagelbanden på grund av att jag spelat mycket elgitarr. Inget av detta hindrar mig från att vara en del av samhället. Aldrig har jag misslyckats med något på grund av spel, tvärtom, spel har hjälpt mig. Spel har hjälpt mig bli bättre på engelska, klara av en depression, få vänner, aldrig falla för grupptrycket och bli den person jag är idag.

När hårdrock blivit vardagsmat så måste samhället hitta något nytt och spännande att skylla sina misslyckanden på
Min skuld har även fått gödas med ett annat gödsel. Nämligen samhället. Media framställer spel som något dåligt. För när hårdrock blivit vardagsmat så måste de hitta något nytt och spännande att skylla sina misslyckanden på. Spel passar då perfekt. När tidningarna börjar låta precis som mina föräldrar och när samhället kastar fram en stereotypisk spelare känner jag ännu mer skuld. Jag hade inga vänner som spelade, och det verkade som att jag inte skulle passa in med de som spelade. Spel är också något man skulle och ska skämmas för att ha som intresse. Man kan ju bli våldsam och börja skjuta folk eftersom man har spelat GTA eller Call of Duty. Om någon arbetsgivare frågar vad jag har för intresse är det okej att säga att jag älskar att spela datorspel? Eller tror de då att jag har aggressionsproblem?

Denna otroliga skuld jag känner skulle jag förstå om jag lät spelandet ta över mitt liv. Om jag inte gjorde läxor, jobbade eller aldrig träffade vänner och släkt. Det skulle vara lätt att bli av med den känslan genom att inte spela för mycket. I mitt fall är det inte så enkelt. Skulden är något jag själv skapat genom tolkningar av min omgivning. Mina föräldrar gjorde rätt när jag var liten. Det är viktigt att vara där, speciellt då när spel var nytt för dem och de knappt visste vad GTA var för något, (min pappa trodde det var ett bilspel). Sen spelade även båda mina föräldrar när jag var liten så det var aldrig skuldbelagt. Men när jag bröt mot en regel för att spela mer så kände jag skuld. Skulden ökade sedan genom att inga av mina vänner bekräftade att detta behov av att spela var normalt. Tvärtom, det var onormalt. I alla fall för en tjej. Några killar i klassen spelade sportspel, så det var ju lite av en killgrej.

Det var onormalt. I alla fall för en tjej
Jag vet att jag inte borde känna skuld längre. Idag känner jag massor av unika människor som spelar spel och aldrig har jag bemötts med att spel är dåligt från någon jag respekterar. Till och med en gråhårig journalist höll med mig om att spel borde få större plats i tidningarna. Nämner jag spel så finns det alltid något spel som någon spelar. Det känns som ett universalt intresse. Till och med min mormor spelar datorspel. Även media börjar långsamt förstå spel. SVT har visat E-sport och fler tidningar har börjat recensera spel. Att spela spel är inget att skämmas för eller ha skuld över. Alla spelar spel nu. Det är fantastiskt att kunna dela ett intresse med så många.

Är jag den enda som känner den här skulden? Som lever i mitt förflutna där spel var ett udda intresse? Hur ska jag göra för att bli fri skulden? Eller är en skuld något alla spelfantaster känner? I det stora hela så älskar jag spel. Det är något jag alltid har varit medveten om. Oavsett om jag känner skuld eller får sitta med äggklocka så har mitt intresse aldrig försvunnit. Mitt liv är rikare tack vare spel. Så tack spel. Tack för att du är mitt största intresse och dra åt helvete, skuldkänslan.

Text av Emilia Anell

EmiliaAnell Emilia är en Star Wars nörd och IRL gitarrist. Förutom att spela spel så skriver hon även om spel på Megazine och bloggen Pandaguitar. Vid sidan av spelar hon elgitarr, jobbar som skribent, skriver engelska noveller och drömmer om att bli nästa Darth Sidious. Efter att ha gått en termin journalistik i Skottland är hon nu tillbaka i Sverige för att njuta av det svenska godisutbudet.