Jag tvivlar. Jag är ytterst tveksam till om jag ska våga skriva den här texten. Anledningen är lika enkel som den är svårförklarad. Det handlar om min syn på mikrotransaktioner inom den spelgenre vi har döpt till ”Free-to-play”. Varför jag ställer mig skeptiskt till hela affärsmodellen är för att jag undrar om den inte är lite för nära besläktad en annan typ av spel som jag personligen tagit mycket stryk ifrån för drygt tio år sedan. Jag pratar om Jack Vegas, Poker och Black Jack.

Innan jag går vidare in på ämnet känner jag mig tvungen att förklara att jag absolut inte tänker acceptera en liknelse mellan TV-spel och spelindustrin, dvs dobbel, t ex spel på hästar och internet-poker. För de flesta är dataspel inte något annat än en leksak, ett tidsfördriv ämnat ungkarlar och barn. Pokerturneringar och att spela på Stryktipset däremot, det är ett allmänt intresse för alla segment som har åldern inne. Kort och gott. Jag likställer inte dataspel med poker och kommer inte hålla med den som gör det heller. Nu till det viktiga.

Jag likställer inte dataspel med poker och kommer inte hålla med den som gör det heller
Vad jag har börjat ana oråd kring under det senaste året när det kommer till FTP-modellen är den möjliga faran när disciplinen inte längre står pall under spelets gång. Som många av oss redan känner till så går de mest framgångsrika FTP-modellerna ut på att fiska pengar i mindre portioner från en procent av dess konsumentbas. Ett uppenbart exempel är det enormt framgångsrika spelet Clash of Clans från den finska studion Supercell som sitter i Helsingfors med ett recept som enligt Forbes bringar in drygt 15 miljoner kronor per dag tack vare sin mängd spelare som laddat ner spelet i hopp om att de ska få ut det mesta av verket ”gratis”. Givetvis är ingenting gratis och även om det är en gammal klyscha förtjänar den att upprepas när det kommer till just denna modellen. Sättet du investerar pengar på i Clash of Clans handlar kort och gott om att köpa ”gems”. Denna form av valuta investerar du sedan i olika medel och verktyg för att uppnå dina mål. På det här sättet så förflyttar Supercell fokuset från att köpa exempelvis hus eller vapen direkt med pengar till en form av genväg för spelaren. Låt oss säga att du vill ha mer elixir för att kunna frambringa en drake till din arme – köp då mer elixir med gems! Behöver du mer guld för att ha råd med en viss byggnad? Köp guldet me gems!

Läser man på en del forum runt om på nätet så kan man snabbt hitta människor som spenderat sanslösa summor i spelet. I Supercells egen forumtråd gällande hur mycket pengar de olika spelarna har spenderat så tar det inte lång tid innan man ser någon som betalat nästan 40 000 kr för gems. För mig är detta inte helt chockerande eftersom jag är medveten om klasskillnaderna i samhället. Jag kan absolut tänka mig att en person med ett överflöd av pengar kan lägga mer än jag tjänar på ett år i vissa sysslor, men faktum är att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Dessa hutlösa summor kan lika gärna komma från en människa utan fast anställning eller inkomst. Hur vet jag det? Jag har själv varit där. Jag vet hur det kan vara när suget efter den där kicken man får vid vinst får ta över. Jag förstår vad som sker i hjärnan när man varit riktigt nära klivet upp till nästa nivå men blivit snuvad på mållinjen. Jag vet. Jag vet att jag har spenderat alltför stora summor pengar på tidsfördriv som aldrig gav mig något annat än tomhet tillbaka. Mörk, dyster tomhet.

Jack-vegasFör drygt tio år sedan slutade jag spela med pengar som insats. Jag hade skuldsatt mig upp över öronen och svikit de närmsta omkring mig gång på gång, genom lögner och manipulationer om och om igen. Denna sortens beteende är inget märkvärdigt för en missbrukare, oavsett om det är dobbel, heroin eller alkohol som triggar just dig. För mig personligen handlade främst om Jack Vegas-maskiner och Black Jack-borden.

Spelmissbruk blev diagnostiserat först 1980, men det tog väldigt många år innan det blev allmänt erkänt som en psykisk åkomma. Spel är lagligt i mångt och mycket. Alla spelar mer eller mindre med pengar som insats. När jag halkade dit undrade många vad jag menade med att jag var ”spelberoende”, men idag är det lyckligtvis ett mycket mer belyst problem än då. För att ge en ledtråd om mörkertalet av spelmissbrukare i början av 2000-talet, fick jag höra av en gruppledare för en stödgrupp, att av drygt 10 000 spelmissbrukare hade stödföreningen problem med att få ihop åtta personer som ville ha hjälp. Samtidigt var det nästan omöjligt att hitta plats för alla de heroinmissbrukare som sökte hjälp i samma stad. Då snackar vi bara om ca 400. Varför var det så? Enligt ledarens mening handlade det om att en heroinmissbrukare hade enklare att se sitt problem än vad en spelmissbrukare hade. En spelmissbrukare gjorde bara det som alla andra gjorde, bara att hen gjorde det lite mer. Det allra mest skrämmande var att ledaren för stödgruppen påstod att antalet dödsfall hos spelmissbrukare var mycket högre än hos heroinmissbrukare. ”Hur då?” minns jag att jag frågade. ”Självmord.” svarade han.

Av drygt 10 000 spelmissbrukare hade stödföreningen problem med att få ihop åtta personer som ville ha hjälp

Det var en fruktansvärt tuff tid för mig. En period jag bara hade mig själv att skylla för. Det var ju trots allt jag som hade fortsatt satsa pengar trots att mina medmänniskor rekommenderade mig att inte göra det. Men det var då. Idag är jag en så kallad ”nykter spelnarkoman” och har inte rört en trisslott på över tio år. Jag har lagt ett löfte till alla jag känner och som betyder något för mig att jag inte ska spela med pengar som insats något mer. Aldrig.

Vad som följer nu kan i många likasinnade ögon tolkas som ett rent återfall. Personligen vill jag inte se det så, men jag har mina tvivel. Saken är den att jag på senare tid faktiskt har funderat lite på om jag lyckats hålla löftet. Detta är för mig självklart ett väldigt känsligt ämne, men jag känner att jag är tvungen att ta upp det då jag, som sagt, anar oråd för vart delar av mitt kära underhållningsmedie är på väg. Jag understryker igen att jag syftar specifikt på FTP-modellen inom TV-spelsmediet.

Jag minns första gången jag betalade pengar i ett mobilspel för att få tillgång till verktyg som underlättade/utökade min spelupplevelse. Det var i Fieldrunners 2. Fieldrunners-serien ärfieldrunners-2-gameplay-2 en stor favorit i mitt hjärta som gör i princip allt rätt inom Tower Defense-genren. Vad som gjorde att jag vid detta enstaka tillfälle investerade mer pengar i spelet än vad jag egentligen behövde var det faktum att jag där och då visste att jag skulle investera enorma mängder tid med spelet. Jag gjorde huvudräkningen och ansåg att det var fullständigt logiskt att lägga 35kr på nya uppgraderingar och torn att försvara mig med i spelet.. Det här var för ungefär ett år sedan. Jag såg inget konstigt med det, det var ju en okej summa att spendera för något som jag haft roligt med i säkert över hundra timmar sedan dess. Men det var lika mycket att satsa pengar i något som jag egentligen hade kunnat uppnå genom att lägga ner mer tid i spelet som jag redan hade köpt (ja, jag betalade 22kr för själva grundspelet). Jag satsade mina riktiga pengar för att få rätt verktyg, som i sin tur skulle hjälpa mig att uppnå den där kicken som jag så väl minns. Kicken vi får när vi vinner. Vår kära gamla vän dopamin.

Dem som redan är pålästa vad dopamin är kan hoppa till nästa stycke, men för er som inte är det som kommer här en kort förklaring. Ämnet dopamin utsöndras i hjärnan när vi utför vissa handlingar i spel (eller i andra delar av livet), som skapar ett välbefinnande och en känsla av tillfredsställande (en ”kick”). Likt de flesta andra positiva minnesbilder som etsar sig fast i hjärnan vill vi mer än gärna upprepa handlingen och återfå välbefinnandet/kicken. Dopaminet är minst lika förekommande inom data och TV -spel som det är inom t ex poker och Bingolotto.

Om likheten mellan ett parti poker och en bana i Fieldrunners är så pass stor på det psykologiska planet hos mig, hur stort är då mörkertalet av missbrukare som låter sig slukas av det vi valt att blint klassificera som underhållning 2014
En sak jag har lärt mig är att människor lyckligtvis är väldigt olika när det kommer till sina beroenden. Vissa fastnar i alkoholen, medan andra fastnar i spelande. Den ene ser sitt missbruk tidigt och tar tag i det, medan den andre går igenom hela sitt liv utan att upptäcka beroendet, förrän det i många av de värsta fallen leder till hens död. Det finns mängder av forskning och statistik om detta som ni kan läsa om på helt andra ställen så jag ska inte gå in på det här och nu. Vad jag istället vill understryka är det här: om likheten mellan ett parti poker och en bana i Fieldrunners är så pass stor på det psykologiska planet hos mig, hur stort är då mörkertalet av missbrukare som låter sig slukas av det vi valt att blint klassificera som underhållning 2014? Visst kan vi sitta och hoppas på att EU-kommissionen slår fast sitt förslag gällande nya regler för köp inuti appar (läs mer om det här) men det hindrar fortfarande inte ett beslutsamt sinne. Har du redan spenderat 100 timmar och 1000 kr i ett spel, så investerar du gärna mer. En ruta med ett fält för ditt lösenord följt av ett klick på ”Ok” är inget hinder för dig när du redan bestämt dig för att göra den där extra investeringen.

Jag är orolig. Jag är orolig för alla de som inte ser sitt missbruk. än mer för alla som inte vågar erkänna att de har ett missbruk. Jag är bekymrad över det faktum att mitt kära underhållningsmedie riskerar att likställas med det jag personligen hatar allra mest – spel med pengar som insats. Jag vill låta TV-spel vara TV-spel. Ett medie som förmedlar fantastiska upplevelser och stunder för mig, oavsett om jag spelar själv eller tillsammans med mina vänner. Vi som skriver om spel och lovordar spel, är ju gemensamt övertygade om att spel ska få förbli just spel och ingenting annat. Men hur ska vi då lyckas särskilja våra favoriter från den förgrening inom spelmediet som växer sig störst av dem alla idag – Free-to-play?

Ärligt talat så vet jag inte. Jag är inte heller säker på att jag kommer få ett svar genom att ställa frågan. Men jag hoppas verkligen att vi öppnar ögonen för det troliga mörkertal som döljer sig därute. Jag befarar att det är bra mycket större än någon av oss någonsin hade vågat chansa på. Vad mer skrämmande är, att plötsligt så har spel med insats som pengar till slut nått ut till hela segmentet. Oavsett kön. Oavsett ålder.

Ja. Oavsett ålder. Jag vill inte ens tänka på hur många minderåriga som redan fallit dit.

Text av Aaron Vesterberg Ringhög

bild2 När Aaron inte lämnar barnen på dagis, jobbar, lagar mat, spelar fotboll, springer, kör barnen till träningar eller tittar på Breaking Bad med fästmön, så spelar han TV-spel. Han har en förmåga att väcka familjen om nätterna, oavsett om det är gråtandes till Gone Home eller skrattandes till GTA Online. Föredrar upplevelsen framför berättelsen och gameplay. Skriver på sin blogg PappaPlay.