Varje gång jag blir förälskad tror jag att det är sista gången. Som om att jag har ett konto med polletter av kärlek där det görs uttag från, och att det dras så mycket från kontot att det inte kommer finnas något kvar till nästa gång. Visst är det något sorgligt över det, att varje gång älska som om det vore den sista. Inte för att optimera kärleken, ni vet, för det finns folk som säger att man ska älska som om det vore den sista gången. Som om det skulle hjälpa till att få kärleken att kännas lite extra bra. Skitsnack. Förmågan att kontant älska som om att jag kommer förlora är förmodligen en av de egenskaper som gjort mig störst skada.

 Jag går alltid från konserter med ett blödande hjärta. Hur ska jag någonsin kunna älska något annat så mycket som jag älskar det här?
Jag håller så hårt i den där första skivan som bandet släppte. Det första spelet i serien. Jag går alltid från konserter med ett blödande hjärta. Hur ska jag någonsin kunna älska något annat så mycket som jag älskar det här? Någon gång måste det här hjärtat jag har ta slut. Det kan omöjligt finnas utrymme för så mycket kärlek som jag vill få plats med.

Och vet ni, jag tror att det är sant. Utrymmet tar slut. När jag trots min ångest blir förälskad igen är det som om gammal kärlek återanvänds. Något annat förlorar den där speciella platsen och lämnar över stafettpinnen till det nya. Kanske är det därför den första förälskelsen är den allra starkaste? Då är kärleken liksom ny, oanvänd. Hjärtat är ovant och drar åt sig av allt det underbara som en svamp. När polletterna gått några varv i maskinen börjar de bli lite slitna på ytan. De blir inte mindre värda, bara mattare.

Låt oss låtsas att jag har förlikat mig med tanken om att jag kommer ersätta sådant jag älskar idag med sådant jag kommer älska imorgon. Jag står alltså här med en näve slitna polletter som jag kan välja att spendera på precis, exakt, vad som helst. Vems påfund är det att förlita sig på mig med sådana stora beslut? Det här är ett enormt ansvar, jag ska alltså ge något en plats i mitt hjärta. Det kan jag inte bara göra precis hur som helst, det här kan jag inte slarva bort. Risken finns ju att jag i slutänden står här med inga polletter och ett sårat hjärta.

fyrtorn

Risken finns att jag förälskar mig i något som jag förälskade mig i alla dessa fyrtorn, och sedan läggs studion bakom dem ner. Kanske går jag genom livet lika tveksamt som jag gick med Joel och Ellie, livrädd att någon av dem skulle dö. Jag riskerar att alltid tveka att spela ut de där titlarna som berör av rädsla för tomheten som följer.

Den fina ljusningen som ändå skingrar hjärnspökena lite är att för det mesta har jag inget att säga till om i slutänden. Helt plötsligt har alla polletter investerats utan att jag själv var medveten om det och jag står där med fjärilar i magen och ett nyförälskat hjärta. Jag kan vara hur rädd som helst för kärleken, men när det verkligen gäller sitter jag inte i förarsätet. Oavsett om det är en ny skiva, speltitel eller människa som klivit in i mitt liv.