Vi gillar meta, ni gillar meta, alla gillar meta. Vi börjar där. Meta är kul. Alltså inte meta som i sitta och stirra på en liten rödvit korkbit som ligger och guppar i väntan på att en fisk ska vara dum nog att käka en mask spetsad på en krok, utan meta som i självrefererande kulturyttringar. Device 6, till exempel. Device 6 är extremt meta och även att av förra årets absolut bästa spel. Save The Date var om möjligt ännu mer meta och en av de mest intressanta spelupplevelserna jag någonsin haft.
En naturlig del av meta är även metahumor. Och metahumor är ju kul. Titta bara på Grotescos briljanta metaavsnitt. Eller spela The Stanley Parable, som är ett underverk av metahumor.
Men jag börjar känna mig mätt. Mätt på meta. Helt ärligt. Och det är i princip bara indiespelens fel.
TOO MUCH META
Förutom att vara roligt är meta dessutom väldigt enkelt att skriva. Självrefererande humor kan vilken idiot som helst spotta ur sig. Och vilken idiot som helst gör det dessutom. Det känns som att 90% av indiespel idag ska mörsa in ett tillfälle då de blinkar övertydligt mot spelaren och på ett extremt höhö-igt sätt berättar att det minsann är ett spel du spelar.
Metahumor kan vara roligt. Men då krävs det lite mer av manuset än ”Kolla! Du spelar ett spel!”. Och även om indieutvecklare inte sällan sitter på en enorm talang vad gäller att skapa spel, så är det desto oftare som de saknar någon större humoristisk fingertoppskänsla.
Okej, jag fattar. Det är ett spel och spelet är medvetet om att det är ett spel och det är så jävla roligt att det värker i frontalloben. Men kära person som funderar på att slänga in metahumor i ditt spel, ta ett steg tillbaka och fråga dig ”vem är det roligt för?”. För jag slår vad om att det inte sällan är en hel hög med roligare för dig som gör det, än för personer som konsumerar det.
Bonus för användandet av ordet ”mörsa.”