Det är ingen hemlighet att jag älskar Jak & Daxter. Och innan ni stönar och slutar läsa, det här kommer inte bli ännu ett inlägg där jag tjatar om hur bra det är. Men Jak & Daxter representerar på många sätt spelande för mig.
Här vill jag bo.
Jag växte upp, som spelare i alla fall, med Playstation 2. Och den konsolen representeras för mig av Jak & Daxter. Och Sly Cooper. Och Ratchet & Clank (som jag visserligen aldrig spelade i någon större utsträckning, men som alltid fanns där). Plattformsspel i 3D med färgglad, tecknad stil, charmiga karaktärer och barnvänlig humor.
För några dagar sen spelade jag en preview av The Last Tinker: City of Colours. Jag hade inte tänkt skriva om spelet utan enbart prata om det kort i nästa Indierapport. Delen jag spelade var inte längre än ungefär en halvtimme och av det jag fick känna på var inget direkt exceptionellt. Men samtidigt kändes det lite som att komma hem.
’Sup?
En färgglad, tecknad 3D-värld att hoppa runt i, där en ung hjälte måste stoppa någon storslagen, ondskefull kraft, inte sällan med en liten sidekick i släptåg. Mellan Nintendo 64 och Playstation 2 såg vi det igen och igen. Banjo, Spyro, Crash, Jak, Sly, Ratchet. (Wow, det behövs verkligen fler kvinnor i spelvärlden)
3D-plattformandet var kung där under ett gäng år. Men sen hände något. Plötsligt fick Microsoft en sammanbiten cyborg som maskot, istället för ett antropomorfiskt djur som samlade mynt/äpplen/diamanter. Efter det skulle alla hänga på och Mario konkurrerade plötsligt om rollen som spelvärldens huvudmaskot med en gråbrun soldat.
Utvecklarna som gjorde Jak & Daxter började göra Uncharted, folket bakom Sly Cooper satte igång med Infamous och Ratchet & Clank-studion spottade ur sig Resistance. Inga dåliga spel (även om Resistance helt klart är gruppens svarta får), men en ganska stor omställning.
Några av serierna lever visserligen kvar idag. Sly 4 kom så sent som förra året och Ratchet & Clank tuffar på. Men även om spelen är bra så känns det lite som att de går på eftervärme. Och visst, Mario kör sitt race, men det är inte riktigt samma sak. Jag vill ha en sammanhållen värld, inte bara avgränsade plattformsbanor. Jag vill ha en story som, om än inte är något mästerverk, är något mer än att rädda prinsessan från Bowser om och om igen.
The Last Tinker: City of Colours påminde mig om vad jag har saknat. Jag vill ha en ny huvudkaraktär i en ny värld i ett nytt 3D-plattformsspel. Jag vill byta headshots mot dubbelhopp. Jag vill att min favoritgenre återupplivas med pompa och ståt.
Det, mer än något annat, är vad jag vill se i den nya generationen.
Jag har med gått och funderat över varför det ser ut såhär och jag hade gärna med sett mer på plattformsfronten. En bra gissning är att det såklart är mer poppis med tredjepersonsaction spel numera, men jag hör gång efter annan olika internet personligheter och folk i podcasts hylla exempelvis Banjo Kazooie som ett av tidernas roligaste spel… så det måste gå att göra moderna plattformsspel som säljer. Jag är övertygad om att en marknad finns och med den nya hårdvaran skulle det bli gott om ögongodis. Inte ens Kickstarter verkar sitta inne med ett svar på den här önskan dessvärre. Men trender går ju i vågor så en vacker dag kanske det dyker upp en titel som skapar en ny våg av kul plattformsupplevelser, vi kan ju alltid hoppas.
Även jag har funderat över detta.
För mig började plattformandet med Mega Man till NES.
Sedan spelade jag i princip alla genrer jag kom över.
Efter mitt allra första rollspel – Sword of Vermilion (Megadrive) så var det dock svårt att återgå till ”vanliga” spel igen.
Givetvis älskar jag fortfarande spel – alla genrer.
Fast jag har väldigt svårt att spela spel med tunn eller noll story – spel som saknar syfte eller mening.
Ibland är spels mekanik och omedelbara belöning så stor att jag gör undantag, men jag kan inte uppskatta det lika mycket och tröttnar väldigt snabbt. När jag tänker efter så skapade jag nog mina egna äventyr när jag spelade spel många gånger – de spelet serverade var ofta så patetiskt genomusla.
Jag glömmer aldrig hur en av de tuffare killarna i skolan (någon som jag inte trodde spelade spel)allitd lade upp en bild på sin flickvän varje gång han spelade Double Dragon för att motivera sig själv.
Visst, jag förstår att många människor struntar fullständigt i story och bara vill spela. En story stör bara deras upplevelse, men ge de i så fall bara möjligheten till en förenklad spelupplevelse.
Den lösningen användes framgångsrikt i World of Warcraft – vi som ville läste uppdraget (levde oss in) och de som inte orkade kunde snabbt få fram vad som skulle göras utan avbrott. Alla nöjda.
Jag vill ha en story när jag flyger rymdskepp mot invaderande monster från en galax långt, långt, borta. Ge mig deluppdrag och saker jag kan klara mer eller mindre framgångsrikt utöver att överleva.
Tänk bara hur mycket intressantare boss-striderna skulle kunna bli.
Deluppdrag 1:
För att kunna besegra bossen behöver du ett speciellt vapen till ditt skepp som du måste stjäla från en besegrad mini-boss.
Deluppdrag 2:
Du behöver ta dig (överleva) till en hemlig installation för att få det installerat.
Deluppdrag 3:
Bossen (du fixat vapen för) har nu med en styrka belägrat den hemliga installationen. Dags för ett räddningsuppdrag och få maximal användning för ditt nya vapen.
To be continued…