Jag har nyss gått upp ur sängen. Kaffet är varmt och jag blåser försiktigt för att inte utmana ytspänningen i koppen. Jag tittar på Gomorron Sverige och lyssnar på speljournalisten Thomas Arnroths recension av Thief. Han kommer en bra bit in på sin recension när Marianne Rundström avbryter Thomas i sin förklaring.
-Det gäller att ta tjuven, säger Marianne Rundström självsäkert.
-Nej du är tjuven, svarar Thomas Arnroth med en lätt suck. Jag tycker synd om Thomas.
Ironin blir ju uppenbar när man själv som spelintresserad, ser hur Thomas kämpar ihärdigt för att förenkla komplicerade spelfrågor. Gomorron Sverige ska inte vara för ”hardcore” publiken.
-Du, spelar du dataspel? frågar Hiba Daniel sin redaktionskollega Lennart Persson.
-Du, jag är väldigt dålig på det, men jag får väl försöka skärpa till mig, svarar Lennart och ler obekvämt mot kameran. Jag ler inte, jag ser ett problem.
SVT ska trots allt ha en eloge. De som medieproducenter har under en lång tid försökt skapa ett seriöst forum för spelkultur i Sverige. Senast 2004 hade vi TV-satsningen Kontroll där Alexander Hammarlöf och Susanne Möller var programledare. Programmet hade potential, men trots SVTs ädla ambitioner, kantades produktionen av problem. Programmens upplägg kritiserades av tittare, och frågor om kompetens yttrades efter att Final Fantasy Crystal Chronicles blev sågat av recensenten av märkliga anledningar. Anledningen blev uppenbar; hon spelade inte heller spel.
Den svenska spelbevakningen har under årtionden lidit av identitetskris. Svenska speljournalister har i åratal argumenterat för att spelbevakning borde få en mer framträdande roll i svensk medieproduktion och samhällsbevakning. Men så fort kompetenta journalister får en chans, måste innehållet anpassas till den breda massan, vi måste förklara vad Minecraft är för femtioelfte gången. Hur ska vi kunna argumentera för att spel ska tas på allvar i en sådan miljö.
Paradoxen blir ju även övertydlig om man jämför svensk spelbevakning med filmbevakning. När Ronny Svensson recenserar ett franskt drama med titeln ”Je ne suis pas là pour être aimé” i TV4s nyhetsmorgon skiter han fullständigt i om tittaren inte vet vem regissören Stéphane Brizé är, om filmen är för djup, har ett konstigt namn eller om drama inte är favoritgenren i Sverige. Nej, han ger filmen högsta betyg och avslutar sin recension med att säga att det är en ”alldeles underbar” film. Han behandlar alltså inte tittarna som att de är dumma i huvudet. Kan vi börja göra samma sak med spel tack?
Istället för att Thomas Arnroth tvingas sitta i Gomorron Sverige och pedagogiskt förklara att ”det här spelet minsann, det är inte som andra spel” så fort det inte handlar krig eller att döda någon (eller något), efterlyser jag i framtiden snarare motsatsen. Låt inte hans journalistiska kunskaper hållas tillbaka. Låt honom förklara hur fantastiskt ett spel är, med all komplexitet som finns bakom utveckling och kulturen, och om panelen inte förstår vad han pratar om har jag ett förslag; börja spela spel.
Text av Alejandro Soler
 |
Alejandro är utbildad medievetare med särskild fokus på spelindustrin ur ett samhällsperspektiv. Till vardags pluggar han, och läser för närvarande sista terminen på sitt mastersprogram. Under våren har han skrivit en mastersuppsats om gräsrotsrörelsen i Sverige gällde svensk medieproduktion och spelbevakning. Den väntas bli färdig till sommaren. Förutom mina studier, är han även redaktionsmedlem och skribent för Loading.se |
Det här har varit smärtsamt tydligt i hela veckans Malou efter tio. Det finns en alldeles för stor trygghet i att utbrista ”jag har inte tid med spel” hos de som aldrig har provat. Så skulle de aldrig uttrycka sig om de flesta andra kulturformer. Nu i vintras brukade jag svara ”ah, och jag har inte tid med OS”. Det blev konstig stämning i fikarummet
Kul att du drar upp Malou 🙂 Hon verkar rätt borta för det mesta i hennes egna program..
Bra skrivet! Ja, Arhnroth i soffan blir mest pinsamt. Jag tycker dock att programledarna borde kunna visa ett visst intresse elldr i alla fall nyfikenhet. Nu verkar de mest tycka att det är trams.
Varför skulle programledarna ta Arnroth på allvar eller ens visa seriöst intresse?
Programledarna (Alexander Hammarlöf och Susanne Möller) för SVT`s satsning Kontroll tog aldrig sitt eget program eller spel på allvar.
Detta var så fruktansvärt uppenbart och pinsamt att behöva genomlida att jag var ruskigt nära att skriva ett långt kritiskt brev till SVT.
Givetvis med en hel del konstruktiv kritik på hur de borde göra istället. Bara den knasigt futuristiska studion var ett skämt.
De borde inrett studion så det såg ut som ett pojkrum med spelmerchandise, spelaffisher, konsoler (nya och gamla) och sliten myssoffa. Kanske slängt in ett arkadkabinett och flipperspel.
Det är ju inget mysterium varför det gick så illa.
Samtidigt hoppas jag att de ska försöka igen och visa att de lärde sig något av sitt mega-fiasko.
Thomas Arnroth, Orvar Säfström eller varför inte Svamprikets egen Ludde som programledare hade gjort Kontroll trovärdigt.
För om inte ens programledarna tar sitt spelprogram på allvar – varför ska då vi tittare göra det?
Jag gillade Kontroll…
Och Sajber.
Är det nån som kommer ihåg det programmet?
Programledarnas okunskap/ointresse i Kontroll störde dig inte alls eller gick dig helt förbi?
Ibland minns man saker som betydligt bättre än de var.
I ett av programmen om flygsimulatorer minns jag hur Alexander Hammarlöf fullt ut visade både ointresse och hur fruktansvärt löjligt han tyckte det som visades var (även om det inte var tänkt att kameran skulle visa det när den panorerade förbi honom av en händelse några gånger).
Minns att det blev en märklig kontrast och kändes väldigt konstigt då den som gjort inslaget om flygsimulatorer tog det på fullt allvar och gjort ett bra jobb.
Det kändes bara oproffsigt när programledaren Alexander inte var påläst, intresserad och uppenbart obekväm i sin roll plus hånlog åt sina egna gäster.
Sajber minns jag väldigt väl. Helt okej! Mycket bättre än Kontroll.
PS. Förbannat bra text Alejandro. Håller med dig fullt ut.
Mycket bra skrivet måste jag säga, håller verkligen med att spel i TV ofta blir smärtsamt att se just pga. ointresset från programledaren. Malou i veckan (tema: Dataspel) är mycket bra exempel på detta.
Men samtidigt kanske det krävs att någon förklarar Minecraft om och om igen för att få in den breda massan? För med handen på hjärtat, behöver vi ha TV-program/inslag som är gjorda av gamers för gamers?
Mycket bra frågeställning!
Behöver vi ha TV-program/inslag som är gjorda av gamers för gamers?
Enligt Alejandros och mitt sätt att se det hela – SVAR JA!
Varför?
Därför att det är så allt annat tv-utbud ser ut – med väldigt få undantag.
Vad är poängen med matlagningsprogram, travet, antikrundan eller för all del sportnytt om de inte leds av folk som är intresserade och passionerade?
Är de inte proffs, föredettingar eller experter så är programvärdarna personer med en lång brinnande passion.
Vi tar det för givet och det är också därför som de är så populära i regel. Även om jag inte är det minsta intresserad av travet – om jag tittar så vill jag höra folk som vet vad de pratar om.
Det innebär dessutom också att jag i regel alltid lär mig något nytt.
Min teori är att det är först när ett spelprogram tar sig självt på allvar som det blir framgångsrikt.
Det finns många gamers, många casual och många ointresserade.
Fast ingen är speciellt intresserad av ett program som försöker sitta på ALLA stolar samtidigt.
Ett spelprogram måste välja ett fokus och då är det mest logiska att satsa på de som är intresserade…
Jag håller helt klart med att programmet ska vara ”av gamers”, givetvis ska programledaren brinna för ämnet, men det är vid ”för gamers” jag blir mer tveksam.
Om vi tar matlagningsprogram t.ex. så är ju ett av dom mesta framgångsrika på senare tid ”Vad blir det för mat?” med Per Morberg, en fd. kock med stor passion för mat. Men programmet riktar sig inte till andra kockar utan till den breda massan.
Fast när man kommer till klicken ”gamers” så är vi en ganska spretig skara, även i vår klick är många är som du skriver casual och ointresserade. Därför jag tänker jag mig att man först måste bredda gruppen och få in den gråa massan, och då tror jag tyvärr ett program av gamers för gamers snarare ökar klyftan är minskar den.
Samtidigt så måste nivån upp, för idag är den pinsamt låg, så det blir en svår balansgång. Ett program av gamers för… ja, vad?
Du har en god poäng.
Gamers är en spretig skara, från alla skikt och med olika smak.
När Per Moberg lagar mat så gör han det, precis som du säger för att han tycker det är roligt och det märks!
Han är ingen programledare/journalist som gör sitt jobb och nu råkar laga eller prata om mat.
Visst, han försöker inte lära andra kockar laga mat, men han talar till folk som är intresserade av matlagning.
Han förklarar inte vad en stekpanna är – det är inte matlagning för dummies.
På samma sätt som valfri Rapport-sändning måste vara begriplig
för det stora flertalet så måste den ändå hålla en viss nivå.
Det är detta jag med flera efterfrågar.
Det funkar inte att ta maximal hänsyn i ett spelprogram till de som är ointresserade.
Det är en känslig balansgång förstås (att lägga rätt nivå på ett spelinslag i tv), men hittills har ribban lagts på tok för lågt.
Om någon gjorde detta rätt skulle vi inte ha den här diskussionen och det skulle finnas minst ett par populära spelprogram på en eller flera kanaler i svensk tv.
I dagsläget har vi en massa halvhjärtade försök från tidningar och tv-program som alla vill ha med ett spelinslag, men då det nästan gör mer skada än nytta – tyvärr.
Den andra balansgången är att ha ”rätt” inslag så att alla får ut något och anpassa sig efter mediet.
Det går kanske inte att ha det mest aktuella med i programmet när det är som hetast. Programmen kan behöva spelas in i förväg som i fallet med Kontroll.
Så det är inte helt enkelt.
Tills vidare får vi nöja oss med det utländska utbudet om vi vill se något vettigt.
Håller med. Bra skrivet.
Du kommer göra stor nytta inom mediet i framtiden! Skynda dig, du behövs! Spelkulturen behöver dig! Mycket bra artikel. 🙂
Bra skrivet!
För övrigt håller jag helt med, jag tittar ofta på Thomas recensioner i Go Morron Sverige och precis som du, börjar se en trend.
Jag vet att många inom spelvärlden kämpar för att få spelen att bli tagna på allvar. Men är det verkligen det vi vill? Jag tycker att man ska vända på klacken och blankt skita i dem som inte intresserar sig. Kostymnissarna kan gärna tycka att spel är barnsligt, spel är som bäst så. För om det är det dem tror, får vi bara spel som skapas av folk som älskar spel!