I en annan värld skulle jag gå genom livet skiträdd. Ni vet, den där alternativa tillvaron där valfri apokalyps inträffat och gatorna ägs av något annat än människor. Zombies, sjukdomar, dinosaurier, take your pick. Jag skulle inte vara den som står där på frontlinjen med en kofot i handen. Jag vill tro mer om mig själv, men när kniven väl ligger mot strupen kommer jag inte vara den där som tar kommandot och leder.

I en kultur där denna massdöd av människan har romantiserats genom filmer, spel och serier som The Walking Dead och The Last of Us finns det också bland vissa en irrationell önskan om att det faktiskt ska inträffa. Människor som nästan ser fram emot en värld av kaos, en chans att få ta en roll som inte existerar i samhället idag. Här finns det också utrymme för åsikten att spelen förberett individen för de prövningar som kan komma… Som om gamers skulle ha en särskild skillset som hade hjälpa oss att överleva lite bättre än alla andra.

Jag skulle alltid gå med ryggen pressad mot en vägg

Men nej, inte jag. Jag skulle nog vara den som stannar på ett och samma ställe så länge det går. Jag skulle alltid gå med ryggen pressad mot en vägg. För mig skulle inga chanser vara värda det. Det skulle vara viktigare att överleva än att försöka hitta ett sätt att också leva. Förmodligen skulle jag heller inte tro på att ensam är stark, kanske skulle jag hitta andra av min sort så att vi kan sitta och vara livrädda tillsammans. Eller kanske skulle jag vara med i en mer livskraftig gruppering, men som den där bakgrundsfiguren som på tryggt avstånd använder bågen och låter andra hämta pilarna. För jag har ju ändå en sak för mig, det där med att vara gammal bågskytt skulle förmodligen kunna komma till användning.

Men faktum är att människan är ett osedvanligt skört djur, känslig för temperaturförändringar, inte särskilt stark eller snabb, utan inbyggda verktyg som klor eller tänder. Vi är här för våra hjärnor, vår förmåga att tänka längre och på så sätt överleva. Så kanske är det Morgan i The Walking Dead som sätter fingret på den ömmande punkten. På hur det faktiskt skulle fungera, bortom romantik och AMC-filter.

”People like you, the good people, they always die. The bad people die, too. But people like me, the weak people… We’ve inherited the earth.”