Hearthstone

Hearthstone. Hurthstone. Harthsthone. Hartstone. Sluta. I World of Warcraft har varje spelare ett föremål som heter Hearthstone. När en aktiverar detta sänder det en tillbaka till lägret, ofta eldstaden, där en senast valde att aktivera sin Hearthstone. Hearth. Översättningen är härd. En enkel öppen eldstad. Och det finns ett sätt att uttala det korrekt i det engelska språket. Stavas hearth. Uttalas hurth. Kan vi bara få det ur världen nu?

Skitsamma. Jag har precis börjat spela Hartschstoney, Blizzards kortspel, och har efter ett par doser börjat få en smygande känsla av att det är heroin. Så höga rus, så fasansfulla lågvattenmärken. Därför tänkte jag, utifrån en nybörjares perspektiv, ge er tre anledningar att älska det och tre anledningar att hata det.

The Draw

The luck of the draw har det alltid kallats, genom kortspelens historia. När någon träffar sin hålstege i Texas Hold’Em eller öppnar en dörr i Munchkin och hittar kortet som säger “varsågod ta 10 skattkort och få 4 levels eller vad fan som helst egentligen”. Ni som fattar fattar. Grejen är den att i Hearthstone kan det hända gång, på gång, på gång, på gång. Det är ibland som att ödet förvandlat dig till instrumentet i din motståndares fasansfulla öde. Rätt kort bara fortsätter rinna in och det finns ingenting varken du eller din motståndare kan göra. Förutom att mysa respektive rage-kräkas på sin iPad.

Inlärningskurvan

Dina kort har en tydligt markerad kostnad. Du börjar med ett poäng och får ett extra poäng varje runda. Rond fyra kan du spela två kort som kostar 3 och 1 eller 2 och 2. Hearthstone är så enkelt att du kan lära din hund spela det. Någonstans är det väl där all briljant speldesign har sitt ursprung. Alla klassiska bräd- och sällskapsspel håller sig med epitetet “Easy to learn, hard to master”.

Blizzard

Ack, för en gammal World of Warcraft-räv så är det som ett varmt bekant täcke att återvända till den här världen. Druiderna är så naturiga, Mages är så magiska, Warriors är så brutala och Paladiner är sådana skenheliga jävla vider att jag vill se kobolder äta deras smalben. Hur som haver, jag har saknat Azeroth och alla härliga whatever som finns där. Blizzard är som alltid spelvärldens Håkan Hellström. Ta något awesome, ändra det lite med din geniala känsla för vad som går hem hos folk, lulza hela vägen till banken.

The Draw

Hur fantastiskt det än är när korten är med dig, så är det helt ojämförbart med hur fasansfullt det känns när korten är emot dig. Matchen börjar med att du får börja med kort som kostar 5, 6 och 8 poäng. Du ba “shit, byter allt, borde få nått bra”. Nä. Det får du inte. Du får 7,7,7 följt av en 6:a när matchen börjar. Du har alltså en handfull rundor tills du kan göra något vettigt, och leken tänker inte ge dig något mer. Vid rond tre spelar du ditt första kort med gråten i halsen och undrar om du ska gå och lägga dig istället. Få spel kan få dig att inbilla dig att spelet, ödet, världen, Illuminati är emot dig så mycket som Hearthstone.

Inlärningskurvan

Ja men va bra, det är ju enkelt att lära sig i alla fall och med lite tur så kan jag slå vem som helst. Right? Nä. Verkligen inte. Nej. Åh nej. Två saker står i din väg som nybörjare. Först och främst så finns det kort där inne i spelet, kort du aldrig mött förr. Ibland spelar du, känner att matchen går hyfsat och så spelar motståndaren ett kort som sliter din hjärna i stycken. Någon effekt på kortet gör att ett monster blir helat, varpå dess effekt gör att den får charge som gör att Satan själv vaknar och spelar ut fem nya kort med monster vars namns första bokstäver stavar “FUCK U”. Det känns så iaf. Men det är bara spelets djup som gör sig påmint. Något som också gör dig våldsamt fascinerad.

Blizzard

Vet ni, det är skoj och härligt allt detta. Tills någon blir skadad. Då är Blizzards värld inte så rolig längre. Jag pratar om Murlocs. På min kropp har jag varken fingrar eller tår nog att räkna de gånger jag sprungit från dessa as på gudsförgätna stränder i Azeroth, blivit slagen på tio meters avstånd på grund av lagg samtidigt som jag försökt försvara mig mot en fem levels sämre spelare som försökt ganka mig när jag questat. Jag hatar redan murlocs. Jag behöver inte deras skit i det här spelet. Men jo. De finns här också. Och mest av allt fascineras jag av hur jag kan hata fantasifoster så rent och hett.