Spel har den fantastiska möjligheten att vara en helt alternativ värld, med allt vad det innebär. Vi kan tillskriva oss vilka roller som helst och leva ut våra drömmar och farhågor i de vildaste av fantasier. Trots detta faller många gånger de spelen vi hyllar för dess möjligheter och fria val, tillbaka till en slags alternativ verklighet där de svaga förblir svaga och mobbare förblir mobbare.

Vi som spelar har länge förstått att spel har olika villkor. Ett brott som vi spelar är inget brott i verkligheten. En ryggsäck kan hålla oändligt många prylar. Och vid en nådastöt kan man alltid komma tillbaka till en tidigare punkt i spelet. Den största portionen av spel bygger just på att dess villkor är fantasi, långt från verkligheten.

Varje spel är en del av inte bara en kultur, utan många kulturer runtom i världen. Allt vi gör har en koppling till någon annan. Omedvetet eller medvetet så skapar vi tillsammans en världsbild, som speglar sig i kultur. Spel kan vara en reaktion, en protest, en tillflykt, en fristad och så mycket mer, för miljontals människor varje dag. Det är mer än rimligt att säga att de fantasier vi har är inte bara hjärnbajs från en grupp utvecklare, utan är sammansatta av alla olika intryck och livsåskådningar som dessa personer har.

Det är mer än rimligt att säga att de fantasier vi har är inte bara hjärnbajs från en grupp utvecklare, utan är sammansatta av alla olika intryck och livsåskådningar som dessa personer har

När sedan kritik uppstår så försvaras fantasin som om den vore sprungen ur intet. En digital verklighet som är komplett frånskild från den riktiga världen. Det kan till och med anses befriande att vara en extrem karaktär, att kunna våldföra sig på horor eller skjuta en hemlös person i ansiktet i exempelvis GTA.

Men ingen kultur existerar som en ö, helt opåverkad av verkligheten. Hur olika karaktärer gestaltas i spel idag påverkar oss, och vilka val utvecklarna gör påverkar oss. Det finns ingen objektivitet i spel heller, ett annat argument som uppstår när dessa frågor diskuteras. ”Eftersom den här extremt utsatta människogruppen hånas i verkligheten så måste ju spelet få visa det! Det är inte exkluderande, det är ju bara en observation överförd till spel!” Och med det resonemanget kan utsatta situationer återskapas gång på gång, i en värld som byggts upp med villkor satta av de personer som besitter den sociala och kulturella makten.

Spel speglar inte verkligheten rakt av, det finns alltid en oändlig mängd olika vinklar att göra det från. Men eftersom de flesta stora utvecklare tenderar att vara väldigt homogent uppbyggda, med vita cis-män som dominerar, så är det inte alltid vi får så stora skillnader i de fantasivärldar vi kallar spel. Jag hoppas och tror att det finns andra sätt att utveckla vår fantasi, och det utan ovanifrånsperspektiv, sexism, rasism och hbtqia-fobi som redan mer än nog förstärker de roller vi har även utanför spelen. Detta är däremot ingenting som sker av sig självt. Jag är beredd att kämpa för att spel som uttryckssätt och kultur blir till för alla. Är du?

Text av Linnea Hummel

linnea En potatisälskande rabiesfeminist som tagit steget att skriva antisexistiskt i sin blogg SpeLinnea under taggen #rabiesfeminist14. Är också redaktör för spelsajten Skillpoint och en ivrig podpratare i Spelberget. Fries before guys.