Octodad: Dadliest Catch (PS4)

Hur i helvete skall jag kunna recensera detta? Hur fan ska jag kunna göra en rättvis bedömning av något sånt här? Vad sjutton håller jag på med? Ungefär så gick mina tankar när jag satte mig ner och började spela Octodad – Dadliest Catch. Ungefär så går mina tankar även nu, när jag sitter här framför min dator och ska försöka få ner någon slags recension av detta spel.

För att göra det enkelt för mig tänker jag börja med att berätta vad spelet handlar om och vad det går ut på. Du spelar en nygift familjefar och du skall genomföra typiska familjefarsgrejer; gå upp ur din säng och stänga av en väckarklocka, koka kaffe, klippa gräs, grilla hamburgare, handla matvaror och ta med din familj på utflykt. Låter väl ganska trist och vardagligt, eller hur? Det skulle det kunna vara, om det nu inte var som så att famlijefadern du spelar som i själva verket är en bläckfisk (eller?). Det gör det hela lite mer komplicerat då en ”bläckfisk” har ett aningens annorlunda sätt att ta sig fram på än en människa. Dessutom gäller det att inte väcka allt för stor uppmärksamhet när en rör sig bland folk. Triggerknapparna styr varsin lem och med styrspakarna bestämmer du vilken riktning lemmarna skall röra sig. Och på papperet låter det  kanske inte överdrivet avancerat, men tro mig, att gå och handla frukt på en nybonat butiksgolv är lättare sagt än gjort.

Detta knasiga upplägg och gameplay bjuder givetvis på en hel del skratt. Jag kan inte förneka att det ser sjukt lustigt ut när Octodad försöker ta sig fram så smidigt som möjligt eller för den delen klippa gräs, iklädd sin fina blåa kostym. Det kombinerat med hans otroligt dumma prat som låter hysteriskt kul (årets röstskådespelare 2014?) gör hela upplevelsen tokrolig. Sen att att alla karaktärer runt omkring honom pratar med han som om han faktiskt är en helt vanlig person gör det hela ännu mera dumt. Jag tycker det är otroligt kul att lyssna på när hans fru pratar med han och Octodad svarar med ett ”humfluggrruuurr”. Fast allt med spelet är inte superkul. Octodad: Dadliest Catch kan bland annat inte skryta med att det har det mest förfinade gameplayet. Jag kan köpa att det skall vara en utmaning att kontrollera bläckfiskfarsan, på grund av han är en ”bläckfisk” som rör sig på torra land, men lite för ofta upplever jag samma frustration som ett spel som Trials Fusion ger mig, fast här på fel sätt, då kameran ställer till en hel del och gör det ännu svårare att ta sig åt rätt håll.

I mångt och mycket är egentligen inte detta ett ”riktigt” spel. Det är mer en förbannat korkad spelidé som vi alla skall vara glada över att det har nått oss och inte bara stannat på idéstadiet. Precis på samma sätt som att titlar som Goat Simulator och Mount Your Friends förmodligen inte kommer att gå till spelhistorien som några mästerverk kommer inte heller Octodad göra det. Däremot kommer spel som dessa att för alltid göra avtryck i spelhistorien. Spel som detta behövs för att väga upp mot alla trippel-A titlar som för det mesta tar alldeles för mycket plats i spelmedia. Fler Octodads och getter istället för Master Chiefs och Marios i tid och otid. Octodad är ett spel som jag om 10 år kommer dra igång för att påminna mig själv om att ibland är en korkad idé en väldigt bra idé.

Tokroligt, helt enkelt.