Duktiga du, duktiga jag

Jag ogillar skarpt att behöva titta på människor som är dåliga på något. Reality-TV, fail-klipp, dokusåpor, tävlingsmoment, bedömningar, utröstningar, avskyr allt det där. Inte på det där ”Håhå, så tokigt det börjar bli, bäst att ta fram skämskudden!”-sättet, utan på det där sättet när man stänger av TV:n och går därifrån för att inte se tillbaka på åtta år. Vad jag istället tycker om att ta del av i mina medier är människor som är duktiga på något. Som har hantverksskicklighet, kunskap, saklighet och genuin begåvning. De som ges utrymme att vara som fiskar i vattnet och trivs med det de gör. Mina egna begåvningar är begränsade och rör sig nästan aldrig utanför mitt jobb. Med estetisk begåvning följer talanger som ett vasst ögonmått, ett bra bildminne (kom an i Memory, den som törs!) samt ett totalt outvecklat sinne för svindel, eftersom det alltid vart en lämplig grej att skicka upp Anna på någon ranglig stegjävel för att måla fönsterlister eller taknockar.

Så nu vill jag göra något som jag – inbillar mig själv – är bra på: bildanalyser. Åtminstone gör jag det för jämnan och har en viss utbildning för det. Det här är något som det inte är så svårt att delta i, det handlar bara om att ta sig tiden att försjunka i en bild och låta tankarna löpa fritt. Det här blir, som du säkert anar, en mossig, murrig och mullig liten krönika som bekvämt tillbakalutad skådar djupt ner i sin egen navel. Tjock och präktig. Slå dig ner i valfri öronlappad fotölj med din apparatur, förslut dig hermetiskt från dagsljus och andas damm och buljong med mig en stund. Din analys är lika god som min.

– Deponia –

Här är gameplayet så påtagligt att det måste nämnas. För man ser verkligen direkt att det här är ett peka-klicka-spel, ett välgjort sådant. Jag vet vart jag kan gå och vad jag kan interagera med. Men om vi bortser från funktionerna och tittar på det rent estetiska så triggas andra tankar igång. I den här bilden känner jag verkligen en väderlek, ljuset är så fint fångat att jag anar en varm sol, men samtidigt friska vindar. Vissa platser på bilden ser solvarma ut, andra i skuggan är mer svala. Det återkommer även i spelets palett, skrotet i bilden har en begränsad, varm och rostig palett med några inslag av en svalare grön. Den enda klara blå färgen i bilden kommer från himlen, och molnen ser underbart lätta och driviga ut.

– Odin Sphere –

Alla som pluggat filmvetenskap någon gång har med stor sannolikhet fått lära sig om förgrund, mellangrund och bakgrund. Den här bilden är ett skolboksexempel av just det, vi har blommorna och buskarna längst fram som förgrund, stigen och träden är mellangrunden och allting man skymtar mellan de främsta träden är bakgrunden. Det ser nästan ut som teaterkulisser, som om de är utskurna i papp. Det förtar lite av känslan av att det här är en levande och organisk plats, men å andra sidan är det knappast vad spelskaparna siktat efter; det här är en hårt stiliserad sagoskog som ska vara kitschigt söt och mystisk. Här skuggas det minsann inte med någon trött brun eller grå, här tonas det ner med klara gröna och blå färger. Lägg märke till den djärva kontrasten mellan hur träden tonar bort i kolsvart och bakgrunden som badar i varmt solljus.

– Metronome –

Spelet som aldrig blev, men skam den som slutar hoppas! De bilder som släpptes var verkligen en tårtbuffé av referenser, och atmosfären fantastiskt dyster och skitig. Utan att skämmas det minsta kan jag titta på den här korridorsbilden och tänka på såväl Bergman som Studio Ghibli. Man kan inte låta bli att ta in alla texturer och skavanker. Man undrar över den kedjerökande, telefonerande karaktären bakom skynket. Vad är det där för något som iakttar oss genom fönstret? Är det där en igenspikad dörr? Man anar även i detaljerna att det här en gång varit ett ganska tilltalande utrymme, men att det nu bara är fruktansvärt nergånget. Med taskig belysning.

– Final Fantasy VI –

Inom spelvärlden är det svårt att komma på någon annan med ett så stiliserat formspråk som Yoshitaka Amano. Du vet genast när han är konstnären till verket du har framför dig, hans stil är oefterhärmlig. Den här bilden är ett bra exempel, den har lättheten, rörligheten och detaljerna från en typiskt Amano-bild. Den är skissartad, och man snarare skönjer än ser vad den föreställer. Det är ofta fart i hans bilder, dynamik och liv. Karaktärerna är älvlika och nästa opersonligt lika varandra, men desto mer tid har lagts i bildernas flora och fauna som nästa spiller ut över bildens kanter i många alster.

– Final Fantasy VI –

Locke – Ännu ett Amano-verk, men den här skiljer sig från hans vanliga katalog. Framförallt i hur vältecknad den är, här finns skuggor och djup som har fått ta tid. Även en stabilitet och kvalité i linjerna som vi inte är vana vid, men välkomnar! Jag vill rent av dryfta att Lockes ansikte kan vara det mest realistiskt skuggade jag någonsin sett bland Amanos arbeten, den kinden går att stryka vid.

– Fez –

Det är svårt att inte bli överförtjust över den här typen av bilder och grafik. Det är färgglatt, lättsamt, bedårande och doftar gott av retro. Vad som skulle kunna bli lite för platt och tråkigt räddas av starka skuggor som anger tydliga platåer och guidar ögat. Man tar snabbt in hela bilden och kan samtidigt dröja kvar i små detaljer, vilket det finns ett överflöd av. Rör, kistor, rötter, det finns en otrolig kärlek i dessa små ting. Lägg även märke till hur himlen skiftar i sin blåa ton, vilket skänker stimulans och även en aning realism till bilden.

– Sunset Overdrive –

Jag sällar mig inte till kåren som fnyser genom näsan åt Sunset Overdrives mentos-och-Cola-Light-rakt-upp-i-näsborren-grafik, jag välkomnar den. Gudarna ska veta att vi behöver en injektion C-vitamin i den här branschen. En så här välgjord men enkel set-piece kan få mig att stanna upp och titta igen. En liten souvenir-affär med en påtaglig 3D-känsla TROTS sina väldigt platta färgfält. Den saknar helt konturer, vilket gör den gott, då hade den sätt för cartoonig ut. Designen känns väldigt levande i hur osymmetrisk den är, med fönster, skyltar, ventilationssystem och dörrar utplacera lite här och var. Klustret av grejer skänker liv och attityd, och man kan ju inte låta bli att undra om svärden i tunnan är ”up for grabs” om man skulle passera? Färgskalan går i dämpat lila och rött, vilket ger den orangea skylten desto mer uppmärksamhet.

– Rayman Origins –

Här är en bild som kontrasterar skarpt mot den tidigare skogsbilden från Odin Sphere. Till skillnad från den har vi här en bild som eftersträvar en slags – om än tecknad – realism. Den här skogen har absolut ett ekosystem, en temperatur, en lukt. Den är levande, inte tillrättalagd, inte återhållsam. Ljuset är otroligt vackert fångat och man frossar i detaljer som är en ren fröjd för ögat. Man har lekt med oskärpa för att få saker att kännas nära, och banorna vecklar ut sig mot betraktaren, vilket ger ändå mer liv. Plattformarna smälter väl ihop med bakgrunden och ser inte den där mossan oerhört mjuk ut under Raymans benlösa fötter?

– Dragon Age 2 –

Det här är ett spel jag inte rört vid och en karaktär jag ännu inte bekantat mig med, men hon har fångat mitt intresse. Det här är väldigt långt ifrån den typiska spel-prinsessa som vi slänger över axeln när draken är besegrad. Allt i den här karaktärsdesignen uttrycker beslutsamhet, blicken, posen, till och med kläderna. Om något så blir det nog snarare hon som dödar draken och slänger oss över axeln. Funktionellt och praktiskt klädd, med imponerande överarmar och mittbena. Istället för den typiska ”så-levande-som-möjligt” så har man här ett utförande som känns mer som en animerad film eller ännu hellre en serietidning. Vilket fungerar utmärkt, det tecknade uttrycker oftast mer personlighet än det animerade, som gärna blir uncanny valley-otäckt. Jag vet att jag kan fördjupa mig i den här karaktären med en enkel Wikipedia-titt, men jag ville gå in i den här analysen utan bakgrundshistorian. Kompetenta och bekymrade kvinnor som denna vill jag se mer av.

– Wild Star –

Är det inte rätt fantastiskt vad kan man uttrycka med en soffa? I vilken värld är vi nu? Ja, uppenbarligen en där något gått snett och nya möbler inte tillverkas, och istället lagas och lappas de gamla. Mer eller mindre kärleksfullt. En viss anarki verkar råda, och Mormors-filten samsas med döskallar. Allt har en skönt överdriven och tecknad stil, soffan ser ut som en den ska smälta närsomhelst och lampan har inte en enda rak linje kvar.

– Child of Light –

Vi har onekligen tjatat lite för mycket om att Child of Light ser ut som om John Bauer fått en låda vattenfärg i namnsdagspresent, men det är faktiskt värt att tjata om: det här är lika tjusigt som det är ovanligt. Och det är inte bara ”med en svag hint av vattenfärg”, nej, den är påtaglig och nästan slabbig på sina ställen. Som om man spillt eller använt lite för mycket vatten. Det förhöjer dock bara känslan. Paletten är förvånansvärt tillbakahållsam när man ser efter och färgskalan är smutsig. De orangea detaljerna lyser upp och de skarpa konturerna gör att bilden är lätt att navigera i. Det här känns som en sagovärld som inte verkar må helt optimalt, och säkert är det precis det som spelets grafiker vill få fram.

Så, Svamprikets första bildanalys. Hur kändes det? Otäckt? Ovant? Onödigt? Alldeles underbart?