|
 Nu när Mario Kart 8 är här, kommer Ludde förmodligen inte spelat något annat spel i år, men han hann med några titlar innan han gick in i kartdimman.
|
Octodad: Dadliest Catch (PS4)
 [betyg:3]En tokrolig idé som är tokrolig en liten stund. Sen blir det mest bara frustrerande. Men det är en frustration som en kan leva med, just på grund utav tokroligheten. Octodad förtjänar att få upplevas, om så bara för en kväll. Jag kan garantera att du kommer att skratta. Samt bli frustrerad.
|
Mario Golf World Tour (3DS)
 [betyg:4]Detta är utan tvekan det roligaste som min 3DS har erbjudit mig sedan Mario Kart 7. Det är ett golfspel som golfspel skall vara. Det är otroligt tillfredsställande att luta sig tillbaka och gå 18 hål. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer sluta plocka upp detta spel, då och då. Sen måste även Nintendo få en klapp på ryggen, då spelet innehåller en riktigt stabil och rolig onlinedel.
|
Kirby Triple Deluxe (3DS)
 [betyg:3]Detta är ett Kirbyspel. Precis som en vill att ett Kirbyspel skall vara. Rosa, mysigt, gulligt och underhållande. Det som gör att detta sticker ut från tidigare Kirby-titlar jag har spelat är att det är till 3DS och faktiskt utnyttjar det faktum att den maskinen har en 3D effekt. Jag hade nästan gett upp hoppet om att få spela ett spel där 3D faktiskt gör att upplevelsen blir bättre. Tänk så fel jag hade.
|
Mario Kart 8 (Wii U)
 [betyg:5]Redan 2006 summerade Håkan Hellström Marios senaste kartspel med denna bevingade textrad ”jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”. Mario Kart 8 är utan tvekan det bästa Mario Kart-spelet, men inte det ultimata. Saknaden efter ordentliga battle-banor är stor, men då onlineläget bjuder på så otroligt rolig underhållning är jag nästan villig att bortse från det. Men bara nästan.
|
|
 Linus har, i vanlig ordning, spelat en hel hög med indie-spel.
|
Leo’s Fortune
 [Betyg:3]Att Leo’s Fortune är ett spel på samma format som i mångas ögon fortfarande är mest känt för Angry Birds är svårt att förstå. Leo’s Fortune är vackert som en dag och väl värt att vila ögonen på. Gameplaymässigt håller det inte riktigt samma kvalitet, men det är stabilt. Lite väl långa banor, en del tråkig upprepning och ett par moment som var fruktansvärt irriterande, men inget som förstörde spelet.
|
The Last Tinker: City of Colors
 [Betyg:4]Efter det här ska jag hålla käft om The Last Tinker, jag lovar. Jag har gett mina tankar om spelet igen och igen och det skulle djupt förvåna mig om du lyckats missa mina åsikter. Men vi kör en snygg recap: 3D-plattformsspel inspirerat av genrens giganter från sent 90-tal/tidigt 2000-tal, fint och mysigt, men inte särskilt utmanande, tråkigt med autohopp men kul med ett lite mer intressant fightingsystem. Inte i klass med klassikerna, men en skön tillbakablick.
|
They Breathe
 [Betyg:2]Jag var inte jätteimponerad när recenserade They Breathe första gången, när det släpptes på Indiekanalen på Xbox. Musiken och ljudet var grymt, samma sak med utseendet på bakgrunden. Men spelmässigt var det ingen hit. Och utlåtande är väl exakt samma nu som då. Det är inte direkt dåligt, bara inte bra. Tyvärr.
|
|
 Det här är månaden då Tommy inte gör det han ska. Han har varken spelat ut Scram Kitty and His Buddy on Rails eller NES Remix 2. Det sistnämnda kommer han dock ändå att uttala sig om.
|
NES Remix 2 (Wii U)
 [Betyg:1]Inte ens kul som partyspel med schyssta polers. Jag förstår verkligen inte varför man skulle vilja ta det geniala med Wario Ware och bara paketera det i ett långsamt tempo som luktar mer unket och fantasilöst än retro. Det finns många sätt som spel är dåliga på, men jag undrar om inte tråkigt är det sämsta sättet. Kanske är det för att jag inte är mycket av en retrospelare, men det här känns bara så otroligt meningslöst, långsamt, tråkigt och fantasilöst. Förvalta ert retroarv bättre, Nintendo.
|
Mario Kart 8 (Wii U)
[betyg:2]Med vänner i soffan är spelet fantastiskt. Men online är det en annan historia, och det är online jag spelar 95% av tiden. Ibland laggar det så att det blir på gränsen till ospelbart, om uppkopplingen inte rentav bryts — vilket den gjort för mig ungefär en gång i halvtimmen, oftast i lobbyn. Tydligen blir spelet förvirrat när någon lämnar lobbyn utan att rösta, och anslutningen riskerar att brytas. Eller att boostar kan förlängas avsevärt genom att spelaren hoppar konstant, vilket har exploaterats och praktiskt taget förstört time trials för många. Nej, det här måste ni fixa, Nintendo. Och när det är fixat kommer jag revidera mitt betyg, men just nu kan jag inte ge det mer än godkänt när en så viktig del inte fungerar som det ska. Förhoppningsvis är det mesta av uppkopplingsproblemen release-sjukdomar.
|
|
 Det har varit en intensiv spelmånad för Niklas, trots att han haft Mario Kart 8 i nästan två veckor. Var tiden till allt spelande har kommit ifrån är det ingen som vet, men många spel har det blivit.
|
Mario Kart 8 (Wii U)
[Betyg:5] Oavsett vad Tommy och Ludde säger kommer Mario Kart alltid att vara partyspel för mig. Jag tar dem inte på lika blodigt allvar, utan de är som bäst när de spelas i goda vänners lag i soffan med förfriskande drycker innanför västen. I det avseendet gör sig Mario Kart 8 så oerhört bra och är i det närmaste gokart-perfektion. Även om battle mode är under all kritik är de vanliga racen så underbara att jag inte kan ge spelet något annat än en femma.
|
Transistor (PS4)
 [Betyg:4] Som jag nämnt i tidigare inlägg har jag en nyfunnen kärlek till det djupa och svårtillgängliga. Jag trodde att Transistor skulle vara ett rättfram action-rpg, men blev överlycklig när det visade sig ha ett bråddjupt system för förmågor och kombinationen av dessa. Som grädden på moset ser det dessutom jättevackert ut och låter helt jäkla fantastiskt.
|
Kirby: Triple Deluxe (3DS)
[Betyg:3] Min kärlek för den lille rosa puffen Kirby har växt med de senaste släppen i serien. Nu verkar den dock mattas av något. Kirby: Triple Deluxe är helt enkelt mer Kirby. Inget fel i det, i grund och botten är det ett bra spel. Mitt problem med det är at det är på tok för lätt. Inte ens att samla alla collectibles ger någon som helst utmaning.
|
Bound by Flame (PS4)
 [Betyg:1] När det finns spelserier som The Witcher och Dragon Age måste det till något extra när man ger sig på action rpg-genren. Bound by Flame är okej i vissa avseenden, men rent anskrämligt i många andra. Det saknar helt och hållet en egen karaktär och unikt tilltal och precis allt har redan gjorts – bättre.
|
Octodad: Dadliest Catch (PS4)
[Betyg:3] Flamsigt, tramsigt, urbota dumt och fantastiskt roligt. Humorn i Octodad: Dadliest Catch tilltalar mig på alla plan, och det blir aldrig tråkigt att se bläckfiskfarsan sladda omkring och försöka se ”normal” ut. Dock hade jag gärna sett att det var lite längre och att det fanns lite mer att göra och samla. Ibland känns det lite mer som en teknikdemo än ett faktiskt spel.
|
Alone in the Dark (iOS)
 [Betyg:2] Skräckklassikern Alone in the Dark har beskrivits som ett Lovecraftianskt Resident Evil. Själv har jag mycket starkare band till den sistnämnda serien, men har ändå uppskattat Alone in the Dark i min ungdom. Dock är ”HD”-versionen till iOS inte mycket att hurra för. Blandningen av 2D och 3D blir problematisk när man kan vrida upp upplösningen på det sistnämnda, men inte de fasta bakgrunderna. Resultatet blir rent vidrigt att titta på, och kontrollerna är än mer horribla än på tangentbordet för 22 år sedan. Alone in the Dark funkar idag bara som ett intressant stycke spelhistoria.
|
|
 Anders har haft en relativt lugn månad med spel, och har kunnat fokusera på andra projekt under en tid. Men månaden inleddes på ett brutalt sätt. Brutalt i det att spelet Anders först spelade inte direkt var någon höjdare.
|
Bound by Flame (PS4)
[betyg:0]Jag vet att det kan tyckas hårt att ”slakta” ett spel som ändå besitter vissa kvalitéer. Men när samtliga av dessa ”kvalitéer” har gjorts mycket bättre av flera andra så kan man på riktigt börja ifrågasätta ett spels existensberättigande. Efter mina inledande timmar med Bound by Flame hade jag upplevt det sämsta, fulaste och mest frustrerande spelet på väldigt länge. Jag valde att inte spela mer, för dessa dagar värdesätter jag min fritid mer noggrant.
|
Transistor (PS4)
[betyg:3]Det enda jag kan tänka på när det kommer till Transistor är att form föregår funktion. För oj vad fantastiskt vackert det är. Hela spelet ser ut som en modern målning i rörelse, närsomhelst kan man stanna upp i spelet och bara begrunda den fantastiska visuella stilen. Och musiken klingar in i symbios och förs fram med pompa och ståt. Troligtvis årets hittills bästa soundtrack. Men när vi sedan börjar granska spelet som ett spel – inte som en skärmsläckare – förvrids mitt ansiktsuttryck till ett mer förvirrad min. För när det kommer till spelets mekanik så är jag ganska övertygad om att det finns både ett djup och mycket tanke bakom systemet. Men det är inlindat i ett språk som jag inte riktigt behärskar. Det allra mesta flyger rakt över mitt huvud och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Men jag vill verkligen tro att spelet är mer än yta.
|
