Murdered Soul Suspect (PS4)

Något som jag verkligen uppskattar med att vara en seriös spelskribent på en av Sveriges största spelsajter är att ibland händer det sig att jag får spel i mitt knä som jag aldrig skulle ha haft tanken på att spela annars. Ibland blir jag otroligt positivt överraskad, som i fallet med Remember Me. I andra fall blir jag otroligt besviken, som i fallet med Le Tour De France 2013. Inte för att jag hade förväntat mig ett mästerverk i den sistnämnda titleln, men ni förstår kanske vad jag menar? Sen ibland får jag ett spel som Murdered Soul Suspect i mitt knä.

Kortfattat är Murdered Soul Supect en axelryckning. Fast en axelryckning med potential. Visserligen förlorad potential, men det märks att den har funnits där. Du spelar som polisen Ronan och det första som händer i spelet är att du får se dig själv bli mördad. Givetvis tar inte spelet slut där, utan Ronan förvandlas helt sonika till ett spöke som måste se till att lösa sitt egna mord. Nu kanske du tror att detta är en TVspelsverison av filmen Ghost från 1990? Hur gärna jag än vill skriva att det är det, på grund av att Ghost är awesome, så kan jag inte det. För det skulle innebära att jag resten av denna recension skulle ljuga, vilket inte anstår en seriös spelskribent på en av Sveriges största spelsajter.

Spelet spelas som en typisk tredjepersonskjutare, om du bortser ifrån själva skjutandet. Istället skall du besöka brottsplatser och undersöka dessa i jakt på bevis som kan leda dig till din egna mördare. Inte alls olikt hur brottsplatssekvenserna i L.A Noire utspelade sig. När du hittat rätt antal bevis är det dags för dig att gnugga hjärncellerna. Tråkigt nog är det inte så mycket hjärncellsgnuggande som behövs, då det oftast är rätt så uppenbart vilka bevis som är viktiga för att ta dig vidare i fallet. Detsamma gäller de gameplaymoment som handlar om att ta sig från en plats till en annan utan att bli upptäckt. Eller ja, inte att du blir upptäckt, då du är ett spöke men det finns en del ”eskortuppdrag” i spelet. Förvisso är dessa eskortuppdrag inte alls så påfrestande som de brukar vara. Istället är de på tok för lätta. Plus att jag oftast går händelserna i förväg och gör de saker som krävs för att den jag eskorterar skall komma i säkerhet, men helt i onödan, då det inte spelar någon roll då jag inte har pratat med personen i fråga först. Spelet belönar mig inte för jag själv tänker ut en lösning, utan det måste först tala om för mig hur jag ska göra.

Det jag stör mig allra mest på när det kommer till gameplay är de actionsekvenser som finns, om de nu ens kan räknas som actionsekvenser? Ibland finns det nämligen demoner i din väg. Dessa måste du smyga dig upp på, bakifrån, för att sedan med en visad knappkombination förgöra dem. Detta moment är rent ut sagt skittråkigt och förstör mer än förhöjer spelupplevelsen.

Trots alla dessa negativa aspekter har jag ändå suttit mig igenom hela spelet. Det som drivit mig till det är dess story. Den är absolut inte fantastisk och banbrytande, men något med den gjorde ändå att jag ville se hur det hela slutade. Samt att röstskådespeleriet faktiskt på sina håll är riktigt bra. Eller för att citera min mamma som satt bredvid en stund när jag spelade: ”Men?! Detta är väl inget spel? Det är ju inte en massa skjutande och oväsen! De bara pratar och du gör ju inget!”

Att spela Murdered Soul Suspect har gett mig samma tilfredställelse som jag får av att titta på en helt ok thriller på bakfyllan. Det är inget som jag lider av, men det är inget jag vill göra varenda söndag.