Tv-spels-webbserier, tack ska jag ha

Tips på webbserier som du kanske, men antagligen inte, har missat.

Manly Guys Doing Manly Things

Eller: En ursäkt för att driva med alla über-mecha-macho-ting inom ett löst ramverk

Det här är den enda serien på listan som faktiskt har någon typ av handling och riktiga, drivande karaktärer, och ändå är det inte för deras skull jag läser. Nej, handlingen är tämligen ovidkommande, dock snuddar den ibland vid svårare ämnen (föräldra och ledarskap tex), vilket uppskattas. Anledningen till att jag söker mig hit är att få riktigt hjärtliga garv. Oftast åt karaktärer man känner igen från (mestadels) spel, ju mer macho och skitnödiga, desto råare flabb. Premissen är enkel: hyr in en tuffing och  hysteri uppstår.

Serien floskler, den tar även upp andra typer av slö underhållning som stagnerat sen länge. Och även Pokémon. Jäklar med däng Pokémon får i den här serien… Eller så gör den bara skämt av hur Wolverine läkt ihop kring Kratos svärd, varpå de bägge står fjättrade vid varandra och snällt får be andra om hjälp. Vilket som, det funkar.
Man kommer inte ihåg enskilda strippar och den slappa ramhandlingen fastnar inte heller, men serien är otroligt vältecknad och håller alltid kvalité. Skratten är garanterade, och det blir många sådana.

VGCats

Eller: Vi sparkar uppåt, men siktar på kulorna

I många år trodde jag VGCats var ytterligare en Penny Arcade, något alla kände till och läste. Dock hade jag nog överskattat dess populäritet, delvis för att VGC’s glansdagar var för några år sedan, delvis för att den serien var så viktig för mig och några vänner under högstadie och gymnasieåren. VGCats är en seglivad webbserie med ett litet karaktärsgalleri som används för att göra satir på enskilda spel, spelföretag, spelskapare, konsoller, film, fanskaror, ja, i princip allt. Här finns absolut noll handling att tala om, alla strippar är fristående och behandlar ett ämne per stripp.

Som jag nämnde så var det här en viktig bit kultur för mig som tonåring, det pratades mycket om hur seriens kritik mot Sony/Final Fantasy/Miyamoto/whatever var klockren och skämten från serien smälte in i kompisarnas delade lingo. Att säga saker som ”His name is Shnukums, and I wuv him so” eller ”I’m gonna start hurting you know, I’m not sure when to stop” var vardag och lika självklart som att dra citat från Fight Club och The Holy Grail. För mig kommer den här serien alltid vara kult. Nu kanske glansen har mattats av något de senaste åren (jag anar en renässans!) men jag tittar troget till
den fortfarande, så som jag alltid gjort. Vass satir, smaklös crazy-humor och lyteskomik, ja tack!

Magical Game Time

Eller: Skirt, ömt och underbart

Komik och skratt i all ära, när jag fyllt på den dosen så ger den här serien/konstprojektet mig något annat. Här finns också många roliga stunder, men när jag söker mig till Magical Game Time är det framförallt för att jag vill få en skön känsla i magen. Och att se en serieskapare som vågar vara nostalgisk, ömsint och känslosam. Här behöver inte strippen avslutas med en punch-line, det kan lika gärna vara något tänkvärt eller fint som gör att man sänker sina spända axlar och blir lite varmare inombords. En liten paus, en liten stund av ”men allt kanske inte är så åt helvete ändå”.

Här rörs det sig ofta om inre monologer, om tankar, rädslor och idealism. Man lyfter lite på det tunga draperiet framför scenen och får kika in i en vardag, kanske in i efterspelet efter en stor strid eller på resan på vägen dit. Alltid med känslan av att livet är ett stort och fantasiskt äventyr. Det är avväpnande och något jag unnar alla.

Om du missat någon av dessa serier så tycker jag du definitivt ska ge dem en chans. Ha nu en glad midsommar!