Den oundvikliga texten om snipers

Jag har länge gått omkring och funderat på om det här är ett relevant ämne eller om jag bara missbrukar möjligheten att gnälla inför publik. Hela den här texten kanske är ett gigantiskt chattmeddelande till alla spelare jag aldrig någonsin fått skälla ut, inte minst nu när jag spelar på PS4 och helt saknar textchatt. Mina lärare sa att en text aldrig ska börja med en ursäkt för sitt innehåll, men det skiter jag i nu. Jag måste göra det här, och ni kanske inte kommer gilla det.

Trots att jag har spelat FPS-spel online i över hälften av mitt liv finns det fortfarande en sak jag bara inte kommer förbi, och det är den förbannade jävla orättvisan i att bli skjuten av en sniper. Anledningarna att hata den här ständigt återkommande klassen av spelare är oändligt många och har sin utgångspunkt i både i en själv och i vad jag tycker är faktiska brister i spelens förmåga att vara realistiska.

Först och främst har jag inte en chans att försvara mig. Någon med ett krypskyttegevär behöver bara en grundläggande kompetens för att sätta kulan i huvudet på mig när jag i en stund av glömska råkar ställa mig i en stationär position av något slag. I Counter Strike-dagarna var det i alla fall lättare att se sin baneman och även på spelets längsta avstånd kanske plocka den fega jäveln med en salva från sin AK47:a. I Battlefield-spelen, som den här texten handlar om först och främst, är det i princip bara att ge upp. Avstånden är mycket längre och dessutom finns det enorma buskage och andra gömställen i dessa förhållandevis groteskt stora banor.

Det jämnar ju ut sig på nära avstånd säger du? Ja, visst har jag en större chans i och med automateld och mindre avstånd, men i spelens värld har det aldrig spelat någon roll. Det finns ingen nämvärd risk sniperspelaren tar när hen springer genom stridens myller mot sitt nya näste. Då denne bär runt på vapnet med högst skadeförmåga handlar det alltså bara om att få siktet på motståndaren först, oavsett avstånd. Back in the day minns jag att de riktigt skickliga CS-spelarna gick runt och quickscope-avrättade folk med sin AWP Magnum Sniper. För mig stack det i ögonen redan då att se folk gå runt som om det vore fucking första världskriget med sina manuellt omladdade enskottsbössor. Automatkarbinen uppfanns av en tydlig jävla anledning. Ändå premieras vapen med långsam omladdning, begränsad magasinkapacitet och otymplighet. (Är det Quake och Railgunvapets fel?)

Och kom inte dragandes med något resonemang här om hur moderna FPS bara är spel och inte ska vara realistiska. Både Call of Duty och Battlefield har i de flesta titlar en nära på fetischistisk detaljrikedom i sin beskrivning av vapen och deras tillämpningsområden samtidigt som fotorealism och korrekta militära vokabulär manglas ut ur högtalare och skärm. Sen stormar spelare byggnader, ensamma och beväpnade med vad som i mångt och mycket är en 2 m lång och 15 kilo tung otymplig kvast som går att skjuta med en gång innan de får ladda om i 2 sekunder. Och vinner ändå. Ser ni att det finns ett glapp som är fullt möjligt att störa sig på?

Så självklart är det attraktivt att spela sniper. I alla spel någonsin i hela historien av spel gäller det att maximera effektivitet och göra minst jobb på väg mot vinsten. Dessutom är det säkert så jävla skönt att ligga där på sitt trygga avstånd och leka gud med ett kikarsikte mot dina chanslösa mål. Att vara den tuffa ensamvargen. Åh gud så detta tilltalar alla 13-åriga fåntrattar med chipssmuliga handkontroller och prepubertala skräniga röster som skriker “bitch” varje gång de dödar någon. Ja, det är så jag ser varje sniper. Eller nej, det är den mildare versionen. Ni anar inte den rättfärdiga vrede och det anskrämliga språk jag är kapabel till när jag kämpar där nere i gyttjan med min lilla sketna och tydligen värdelösa automatkarbin och min våldsamt ineffektiva luftvärnsrobot slängande på ryggen. Hur jag med lera och blod i munnen kämpar mig fram till en stridsvagnsförare i nöd för att reparera ett trasigt band. Eller hur jag hjältemodigt simmar genom stormande hav för att ge första hjälpen till en döende kollega på en vindpinad strand. För att var jävla gång bli belönad med en kula i huvudet av n00bkill3r_98 som suttit och ruvat i samma buskage precis hela jävla matchen.

Jag hade tänkt avsluta på en trevlig ton och säga att det faktiskt finns skickliga, effektiva och omtänksamma snipers. De använder sina vapen till att leta rätt på och ha ihjäl andra snipers samtidigt som de ger understöd till sina medspelare och märker ut mål och hotbilder på kartan. Men det är svårt att romantisera detta när jag med egna ögon sett snipers från olika lag ligga ett par meter från varandra i den tysta överenskommelsen att inte störa varandras powertrip. Det är jättesvårt att romantisera dessa tysta hjältar när jag varje gång vid matchens start ser minst sex land- och luftfordon kapas av en sniperhjälte var för att köra till kartans yttersta kant och höjd för att upprätta sina Olympus av 2550-meters headshots. Jag ger en glad tummen upp mot bergstoppen där jag ser trupptransportfordonet stå och ryka medans jag och resten av infanteriet för femte matchen i rad gör språngmarsh mot våra objektiv.

Jag tror, och hoppas, att det i alla fall finns en person på DICE som känner som mig och inser att de år på år lämnar över sin skapelse i händerna på idioter och rättshaverister.