Det kommer en dag då allting dör. För alla oss kommer lampan släckas och om hundra år är det, för de flesta av oss, som om vi aldrig ens funnits. Kanske finns det någon kvar som minns oss, ett barnbarn eller barnbarnsbarn, men om vi inte är med och förändrar världen på något sätt kommer vi inte vara mer än en notis i en kyrkobok. Eller snarare, ett digitalt fotavtryck i myllret.
Livet faller samman långsamt mitt framför oss, utöver de celler som dör och aldrig kommer igen. Mina tankar och känslor har också en livstid och en död. Jag undrar om jag skulle känna igen mig själv om jag träffade mitt tioåriga jag på stan. Även om jag vet att så mycket inom mig har dött har jag för det mesta inte ens märkt att det har skett.
För det som fascinerar mig mest är inte döden i sig, utan det som tar plats istället. Termodynamikens andra huvudlag säger att allt i universum strävar mot en maximal oordning, fast jag gillar ordet ”jämvikt” mycket bättre. Det krävs energi av oss för att behålla det tomrum som uppstår när någonting dör. Så jag tror att i samma hastighet som någonting dör kan något annat börja leva. Som när ett träd faller och alla växter under helt plötsligt får så mycket mer sol och regn och kan börja sträcka sina egna blad högre upp.
Men att släppa taget om sorgen, döden, kan kännas som att stå på en kant och inte veta om det är ett trappsteg eller en avgrund framför en. Så många gånger har jag spenderat all min energi på att bara stå kvar. Sorg har aldrig varit en av mina starka sidor. Jag vill så gärna stanna kvar i det där sista andetaget före steget ut. Den sista sidan i boken, den sista bossen i spelet. De sista tonerna av en riktigt bra konsert. Den sista gången jag håller någons hand.
Inte riktigt en text som jag hade förväntat mig att se på Svampriket, under sommaren (själva ämnet DÖDEN känns mer som något för en grå höstdag).
Hurusom, det var i brist på bättre ord stillsamt, nyktert och oväntat berörande skrivet. För det är jobbigt att behöva ta döden på allvar. Det är mycket bekvämare att fantisera bort konsekvenserna av döden, att veta att det finns fler chanser, att det går att rätta till det som blev fel första gången. Det, om något, är väl spelens (populärkulturens?) största synd: att trivialisera det här med att liv tar slut.
Så, väl skrivet.
(Också ett sätt att inleda sin nyvunna sommarledighet med…)