|
 Anders har blivit besviken två gånger om under juni. Men mitt i all misär ramlade ett spel in och grep tag i honom olikt något annat. Djupa dalar, och höga berg med andra ord.
|
Watch Dogs (PS4)
 [betyg:2]Efter ca. 1 år av hype började jag ana oråd. Jag kände igen känslan från det första Assassins Creed, en hypemaskin av löften som aldrig skulle infrias. Nu är Watch Dogs ett bättre spel än vad Assassins Creed någonsin var, men det säger egentligen inget alls. Ett spel av denna kaliber, med denna budget och denna målgrupp måste tydligen vara på ett visst sätt. Huvudkaraktären måste ha en agenda, vissa gånger måste han skjuta vågor och åter vågor av fiender, och framförallt så får jag som spelar inte själv bestämma över hur jag ska spela mitt spel i en open world-miljö. Och det är med bitter ton som jag konstaterar att det inte på något sätt är något för mig.
|
|
 [betyg:2]Och på tal om hype. När vi pratade om spelen vi såg fram emot mest under 2014 var Ea Sports tolkning av MMA högt upp på min lista. Under en tid allra längst upp. Men inget av det jag hade hoppats på infrias i själva spelet. Istället möter jag frustration i den styltiga, sega spelmekaniken som stundtals är på gränsen för vad jag kan tolerera över huvud taget. Visst, hela produktionen är förpackad enligt Zuffas svulstiga recept, men om det är extramaterialet från insidan av UFC-kontoret som är behållningen, och inte spelet i sig, är man ganska fel ute. Om inte annat är man ganska fel ute om man inte lyckas överträffa ett två år gammalt spel, på ett snart föråldrat format. Men faktum är att UFC Undisputed har mer att erbjuda. EA Sports har en hel del att bevisa till nästa (eventuella) del.
|
|
 [betyg:4]Jag har spelat oräkneligt många krigsspel som grafiskt fångat det våld som ett världskrig innebär. Men jag har aldrig blivit så emotionellt involverad och införstådd i krigets brutala och hemska innebörd, innan Valliant Hearts. Vi hade alla ögonen på Valiant Hearts sedan några månader tillbaka, men då för en vacker trailer med fin förpackning. Det är väldigt, väldigt sällan som innehållet ger så mycket, och så bestående känslor som när jag får ta farväl av karaktärerna i detta spel. Och vägen dit är genom hejdlöst underhållande fejkfranska, lättillgänglig men smart pusseldesign och återigen: en fantastiskt tilltalande presentation för både öron och ögon. Sen snubblar man lite på mållinjen och går i de typiska, traditionella spåren vissa stunder, men betyget till detta spel pekar utan tvekan uppåt. Om några månader kan jag mycket väl ha sett förbi spelets få brister, och tycka att spelet förtjänar full pott.
|
The Wolf Among Us – Episode 4: In Sheep’s Clothing (PS3)
 [betyg:3]Jag spelade aldrig The Walking Deads första säsong medan den pågick, utan klämde allt när alla episoder fanns samlade på skiva. The Wolf among Us har jag däremot följt episod för episod. Och när vi nu närmar oss slutet är jag glad över att det är så jag valt att konsumera serien. En episod är över på en kväll, men kvällen blir alltid speciell och extra trevlig. Dock måste jag konstatera att serien under de två senaste episoderna tappat lite av sitt momentum, och att det nu krävs en riktigt bra avslutning för att skapa en riktigt minnesvärd helhetsupplevelse. Jag väljer dock att våga hoppas.
|
Moto GP 2014 (PS4)
 [betyg:1]Milestone vill med Moto GP skapa en realistisk tolkning av sporten. Och jag tror på denna realism. För om jag helt ovan skulle sätta mig på en motorcykel, dra gasen i botten så skulle jag också ramla och köra omkull. Så som jag gjorde under spelets tutorial, om och om igen. Jag skulle troligtvis dö en brutal död om jag började åka motorcykel, så jag låter bli. Jag trivs inte på två hjul (jag är en bättre trafikant i en bil än på en cykel) och trivs inte heller med spelet som försöker förmedla en typ av motorsport som går ut på att åka motorcykel så fort som det bara går. Moto GP vill vara ett entusiast-spel för och av entusiaster. Huruvida de lyckas kan jag dock inte svara på, då jag varken är entusiast eller intresserad över huvud taget.
|
Grid Autosport (PS3)
 [betyg:3]Konceptet att kasta bort allt vad bilinköp heter funkar när Codemasters sitter vid spakarna, och istället för att halvvägs genom ett lopp gräma mig över val och konsekvenser kan jag fokusera – och njuta av – riktigt välgjord racing. Visst är det lite synd att spelet inte släpps till de nyare konsolerna, men samtidigt känns det som en värdig avslutning för serien på generation sju. Där första Grid gjorde mycket rätt för genren som stort så tappade den andra delen bort sig själv och sitt koncept. I den tredje och sista delen under den sjunde generationen hittar serien hem igen. En svanesång värd att ta del av.
|
Entwined (PS4)
 [betyg:2]Entwined är en berättelse om en fågel och en fisk som vill förenas i livstid efter livstid. Entwined vill vara det nya indiespelet som folk buzzar kring. Men det är svårt att komma undan med det enkelspåriga upplägget som spelet för fram. Inte minst då det är väldigt ivrigt på att bestraffa dig som spelar om du skulle göra något misstag. Det är lyckligtvis väldigt vackert att se på, men efter några livstider blir även det enspårigt. Det låter också bra, men lyckas inte vidare bra med att integrera den ambienta musiken i spelmekaniken. Ibland klaffar det, men lika ofta så klaffar det inte. Summerat känns Entwined som ett koncept som såg jättebra ut på papperet, men med kontroll i hand så landar det i det mediokra facket. Fågel och fisk landar mitt-i-mellan.
|
|
 Efter att ha köpt ett nytt SD-kort till sin 2DS så att Inazuma Eleven ska få plats, har Tommy egentligen bara spelat ett spel den här månaden.
|
Tomodachi Life (3DS)
 [betyg:2]Eftersom jag älskar Animal Crossing såg jag verkligen fram emot Tomodachi Life. Och visst, det finns vissa likheter. Men Tomodachi Life fokuserar lite för mycket på slumpmässig knasighet och för lite på charm och substans. Det känns lite som om Animal Crossing parade sig med Wario Ware. Det finns helt enkelt för lite för mig att hämta här, och knasigheterna räcker inte hela vägen. Det finns ingen charm och värme som gör att jag bryr mig om ön och dess invånare. Tomodachi Life hade vunnit på att ha bättre visuell design och allmän presentation, och prioriterat älskvärd charm framför humoristiska tokigheter.
|
|
 Niklas är just nu på Roskilde, och kommer därav att hålla sig extremt kort.
|
|
[Betyg:3] Fulare än vad dom utlovats. Inte lika banbrytande som utlovats, och saknar helt och hållet själ. Ändå kul. Ibland.
|
|
 [Betyg:3] Fotboll är inte min grej, förutom vid VM eller när man lyckas göra det till ett Pokemon-liknande rollspel. Level-5 gör enligt mig roligare fotboll än EA Sports.
|
Entwined (PS4)
[Betyg:3] Det är inte lätt att lyckas med stämningsfulla artsy fartsy indiespel när Journey och Limbo satt ribban högt. Ändå är Entwined ett helt okej sådant, om än lite väl svårt för att vara avslappnande.
|
|
[Betyg:4] Den bästa skildringen av krigets fasor jag någonsin spelat. Trots stundtals repetitivt gameplay är det något av det bästa jag spelat i år. Stort plus för historielektionen!
|
|
 Peter spelade intensivt i början och i slutet av månaden och har därför inte klämt i sig mer än tre spel. Överlag blev juni en bra spelmånad, men han ser mest av allt fram emot att ta igen allt han missat under hela juli som går i semesterns tecken.
|
|
 [betyg:2]Även om det är ett välgjort och roligt spel finner jag det svårt att ge Wolfenstein: The New Order högre än så här i omdöme. Å ena sidan har du en utvecklare som vågar köra sin grej till 100% utan att ha publikfriande multiplayerfunktioner eller annat bös. Å andra sidan har du en story som har svårt med volymkontroll och självkritik. Karaktärerna är så unika och framstående att det enda som saknas är att de har färgkoder som några slags nazimördande Power Rangers. Jag köper det bara inte. Och det huvudsakliga kvinnoporträttet är som alla andra gånger någonsin i historien ett föremål som driver den manliga hjälten framåt. Jag känner mig underhållen men efter sista klunken kommer eftersmaken. Med lite mer krut på balanserat och trovärdigt karaktärsgalleri hade Wolfenstein: The New Order kunnat hamna högt på listan över 2014 års bästa spel. Nu blev det i sin helhet mediokert.
|
Watch Dogs (PS4)
[betyg:1]Ubisoft är i många av sina avdelningar en trött, insnöad och lite för gammal nörd med alldeles för mycket utrymme och pengar. Watchdogs är ett testamente över någon som på allvar tycker att The Matrix och kalkonrullen Swordfish är det tuffaste Hollywood någonsin bajsat ur sig och att det är så det ser ur när coola haxxors jobbar. Det började stinka redan i Assassins Creed-serien med den här ebarmliga Animus-apparaten och dess övervisuella design som bara skriker ”Kolla in det här! Framtiden! Digitala datshehumhumsfgf *host*! Allt är coolt!” Och de kommer av någon anledning undan med det fortfarande, i ett spel som är så dåligt att det kryper i hjärnan. ”Usel och hjärtlös open world med svindålig kontroll och licensmusik där en vit hes manlig protagonist hjälper värnlösa kvinnor i en serie rälsliknande actionmoment! Coolt! Eller?” Nä. Skit.
|
Valiant Hearts: The Great War (PS4)
[betyg:5]Den subtila antropomorfa effekten hos tecknade figurer har inte slagit mig så här hårt på år och dagar. När det direkt mänskliga tas bort, i form av fotorealism och komplexitet, blir det genast enklare att tillskriva karaktärerna och händelserna på skärmen renare och starkare känslor. Ett enkelt piano, ganska anspråkslös animation och en stark berättarröst gör mig mer investerad och intresserad i första världskriget och spelets karaktärsgalleri än jag någonsin kunde förväntat mig. Så fort det dyker upp läser jag med vördnad om Emile och de andras upplevelser i krigets fullständiga helvete med gråten i halsen. I en storproduktion där allt är uppskruvat till elva hade det vart mycket svårare att få min uppmärksamhet. Här blir jag tagen från första stund. Att börja diskutera dess små skavanker är inte ens lönt. En fullträff är en fullträff är en fullträff.
|
|
 Det tog Ludde ända till mitten av detta år att börja skrika GOTY!!!1111!!! och det är ett av följande spel som har fått honom alldeles lyrisk.
|
Murdered Souls Suspect (PS4)
 [betyg:2]Detta är ett sådant spel som rent gameplaymässigt är ganska så uselt. Men det berättas på ett sådant sätt att en ändå känner att det är värt att spela det. Det är långt ifrån det sämsta spel jag har spelat och om du, med största sannolikhet, inom en snar framtid hittar det i en reaback så är det definitivt värt att ta sig en titt på.
|
|
[betyg:5]Så vackert. Så Mysigt. Så roligt. Så sorgligt. Så otroligt jävla fantastiskt! Detta är ett sådant spel som jag aldrig kommer glömma att jag en gång i tiden spelade. Det har för all framtid satt spår i mitt gamerhjärta. Aldrig förr har krig skildrats på ett så här trovärdigt, hemskt och vackert sätt. GOTY 2014 undrar du? Svar ja, säger Ludde!
|
|
 För ovanlighetens skull har också Sandra spelat ett aktuellt spel och gör äntligen comeback i månadsresumén.
|
|
[betyg:5]De där upplevelserna vi minns har ofta sitt guld i detaljerna. Valiant Hearts är ett spel som nästan bara består av dem. Som att skärmen blir i gråskala när kommandon ges till hunden, eller den perfekt tajmade musiken till biljakterna. De accentdrypande gibberish-språken som på de viktiga ställena bryts av korta, riktiga meningar. Och musiken, musiken, musiken. Det var länge sedan jag blev så genuint berörd av ett spel som jag blev av Valiant Hearts. Spelet påminner en ständigt om att det vi ser på skärmen har hänt, med start för 100 år sedan. Det nattsvarta mörkret i att huka sig bakom högar av lik och dra döende män ur skyttegravarna lättas upp av den underbara grafiska stilen, men framför allt den kärlek som genomsyrar karaktärerna från sekund ett. Sammanfattat är Valiant Hearts ett spel som har lyckats med konsten att inte roa eller underhålla mig. Det har totalt och fullt hänfört mig.
|
Valiant Hearts är definitivt en titel jag funderat över.
Efter den här läsningen känns spelet som ett måste och en titel att introducera för någon som normalt inte spelar.