Sniper Elite är bättre än Call of Duty

[Disclaimer]Det här är ingen recension av Sniper Elite 3. En sådan kommer vid ett senare tillfälle när jag hunnit spela betydligt mer och fått tillräckligt bra koll på spelet för att kunna ge en någorlunda rättvis bild. Än så länge har jag bara hunnit känna på spelet och åsikterna om det som dyker upp i den här texten kan visa sig vara helt bananas när jag spelat lite mer. Men för nu utgår jag ifrån min upplevelse av spelets tre första banor. [/Disclaimer]

Sniper Elite är ännu en sån där serie som desperat försöker rida på de stora militärskjutarnas framgångar. Visserligen har den här serien valt att köra på genrens före detta guld-era, andra världskriget, snarare än den moderna krigsföringen. Men influenserna är tydliga. Det är samma sammanbitna vita snubbe i huvudrollen, som nu på egen hand avslutat alla krig, genom alla tider, flera gånger om (vilken kille!).

Det som skiljer Sniper Elite, och så otroligt många andra serier, från de riktiga storspelen är att budgeten inte riktigt räcker till att fläska på med gigantiska explosioner eller vrålsnygga texturer. Inte heller besitter utvecklarna den fingertoppskänsla som finns (fanns) hos till exempel Infinity Ward. Så spelen blir i bästa fall helt okej.

Sniper Elive V2 var medelmåttigt. Jättemedelmåttigt. Ett superkoncentrerat ”meh”. Och tanken att trean skulle bli något annat flög aldrig ens genom mitt huvud när introt rullade. Men efter att ha suckat mig genom en ganska risig första bana fann jag mig själv uppskatta spelet mer än förväntat.

Missförstå mig rätt: Spelet är medelmåttigt. Det är helt okej, om än möjligtvis på den positiva änden av det spektrat. Fiender är dumma som spån, texturer ser ut som (pressat) spån och storyn så genomgående ointressant att det blir spånigt (åh gud jag ber om ursäkt för den meningen). Men samtidigt njuter jag så otroligt mycket av att det inte är ett Call of Duty.

Modern Warfare-serien var bra spel. Riktigt bra spel. Rakt igenom. Hög hantverkskvalitet. Men den superpolerade, raketrutschbanan blev tröttsam. Titeln på den här texten är kanske lite väl effektsökande och Aftonbladig, men det är så uppfriskande att spela att spel i genren där man själv får bestämma hur man ska fortsätta framåt (inom begränsningar) att jag kan se förbi bristerna.

Och det här tar mig till min poäng: Både gamla Infinity Ward (nuvarande Respawn Entertainment) och nuvarande Infinity Ward har insett att Call of Duty-formulan behöver uppdateras. Respawn gav oss något som på många sätt var helt nytt och Infinity Ward ska ge oss… Advanced Warfare.

Vad det är exakt återstår att se, men vad jag absolut hoppas att det inte är – är mer rutschbana. Det räcker inte att klistra lite flashig ny grafik och teknik på spelet och behålla samma grundkoncept, det behövs något nytt.

Banorna i Sniper Elite 3 är inte spikraka korridorer, utan snarare öppna arenor. Smygandet består inte av att slaviskt följa en snubbe som säger åt dig när du ska gå och när du ska stanna. Lösningen på alla problem är inte att skjuta alla fiender i huvudet när de hoppar fram som vore de pappfigurer i ett skjutgalleri. Och det känns uppfriskande.

Nu försöker ju Sniper Elite och Call of Duty inte göra exakt samma sak, så jag förstår att det inte finns lika mycket smygande i den senare. Men det jag önskar att Infinity Ward lämnar sin comfort zone lite. Öppnar upp. Slutar luta helt på flashiga set pieces. För hade Sniper Elite haft folket och budgeten som Call of Duty har, skulle det kunnat bli helt fantastiskt.