The Wolf Among Us, Säsong 1 (PS3)

Jag tror att folk rent generellt är ganska trötta på mig och mitt tjat om The Wolf Among Us. Och jag förstår det, för jag har pratat väldigt mycket, väldigt varmt om de olika episoderna från den första säsongen. Det har funnits många styrkeord och utropstecken i min vokabulär, inte minst i början då de  två inledande episoderna var väldigt starka på väldigt olika sätt. Men jag tror också att en av anledningarna till min fascination grundas i att jag missade att spela den första säsongen av The Walking Dead när den rullades ut och att det delvis är nyhetens behag som har fått mig så engagerad och exalterad. Jag har lärt mig älska episodbaserade äventyr – att vänta, bygga upp förväntningar och diskutera teorier med andra som också följer säsongen fram till nästa del.

När alla bitar nu fallit på plats i berättelsen så är det med något mixade känslor jag ser tillbaka på säsongen. Jag hade gärna sett ett ännu större mysterium, en nöt som var hårdare att knäcka och en berättelse som vågade gå ännu djupare. Det känns som Fabletown innehåller mycket mer än det jag fått tagit del av, och givetvis kommer jag få se mycket mer i framtida episoder och säsonger, men jag känner mig ändå lite besviken över att det inte var mer jag fick se innan säsongen var över.

Detta är också för att jag älskat vistelsen i Fabletown så mycket. Gång efter annan har jag hyllat presentationen i The Wolf Among Us, och jag tänker även här offra några rader text på just det. Trots bristande bilduppdatering, som alltid befunnit sig på gränsen till ohållbart i de Telltale-spel jag spelat, så har denna säsong varit en fröjd för flera av mina sinnen. I grunden handlar det om en väldigt lämplig art-direction i förhållande till den tekniska aspekten av grafiken. Det finns en ton, en svärta som lever i symbios både med det rent visuella men också med musiken, karaktärerna och hela berättelsen. Allt klaffar och bakas samman till ett av de bäst presenterade spel jag tagit del av.

Den sista episoden för säsongen var på många sätt en perfekt avslutning. Där vissa tidigare delar fokuserat på dialog och berättande så har andra istället handlat om stridigheter och quicktime-events. I den avslutande episoden återfinns båda byggstenarna, de känns rättvist uppdelade och innehåller några av säsongens häftigaste, starkaste och mest tillfredsställande scener. Avslutningen var, om inte lika bra, så i alla fall i samma klass som den inledande episoden och knöt ihop säsongen väl. Att jag vill ha mer än det jag fick belyser egentligen endast hur bra äventyret varit.

Telltales styrka som berättare ligger i den känslostorm de alltid lyckas riva upp i mig. Den avslutning jag fick nu kändes verkligen som ”det lyckliga slutet”. Trots det var det många olyckliga inblandade. Du kan omöjligt rädda eller hjälpa alla. Sagofigurer till trots så får du inget Disney-slut i The Wolf Among us, det är en avslutning som trots dina förträffliga insatser kantas av maktlöshet och ångest. Du räcker inte till för att rädda eller hjälpa alla – och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Är det dags för säsong 2 snart?