Kickstarter har gett existensberättigande till en grupp av verk som annars hade stannat vid (ibland bra) idéer. Video Games: The Movie känns verkligen som ett sådant projekt. Som underhållande dokumentär håller den ihop och presenterar allt på ett ganska snyggt sätt. Samtidigt har jag väldigt svårt att se den egentliga poängen när eftertexterna väl rullar. Där Indie Game: The Movie gick väldigt nära individerna och personligheterna bakom ett spelprojekt får vi i denna film istället endast betrakta cirkusen utifrån, på för långt avstånd och utan eftertanke. Ackompanjerat av långa utdragna musikkollage som verkar vilja vara trailer för en film jag redan ser på.

Vad är då poängen med Video Games: The Movie? Förutom att sparka in öppna dörrar och föra diskussioner och argument som vi sett flera gånger förut så verkar det mest vara ett passionsprojekt från några individer som bestämde sig för att göra en dokumentär om spel först, och i efterhand började tänka på vad man egentligen ville säga. Spelvåldsdebatten tas upp och behandlas så som den alltid gör, med noll hänsyn till motståndets ibland ganska vettiga synpunkter. Det är klart att spel inte gör oss till mördarmaskiner, men det skulle vara intressant att se en dokumentär som vågar visa båda sidor, som vågar visa att spel inte bara är fantastiskt. För vi vet redan att spel kan vara fantastiska, annars skulle vi inte spela och vi skulle definitivt inte betala för att se en dokumentärfilm om tv-spel.

Intervjuerna blir inget annat än ett kollage av halvsmarta citat från halvsmarta individer
För det mesta känns det som ett försvarstal. Ett tal som vi tyvärr har sett för många gånger vid det här laget. Det förekommer fortfarande intressanta personer i filmen, och bra, minnesvärda saker sägs här och där. Men intervjuerna blir inget annat än ett kollage av halvsmarta citat från halvsmarta individer. Man hoppar konstant fram och tillbaka i tidslinjen, vilket på ett effektivt sätt bibehåller tempo och undviker att man snöar in för mycket på en specifik era. Men det innebär också att man aldrig riktigt går på djupet. Och när filmen närmar sig slutet försöker man knyta ihop säcken med något halvluddigt budskap om att ”spel är fantastiska nu, men vänta och se i framtiden”. Som om man försöker sälja in tv-spel till någon som inte redan är frälst.

Jag får ändå utgå från att filmen är skapad till någon som mig. Med en titel som Video Games: The Movie är det ganska uppenbart vilken klick man siktar in sig på. Och tyvärr har jag hört argumenten tidigare. Vid det här laget är jag trött på diskussionen sedan länge, även om den här drivs på av mer kända individer i bitsize-format. Jag behöver inte få förklarat för mig varför spel är fantastiska – det vet jag redan om. Även om det är vackert att betrakta ett digitalt kärleksbrev till tv-spel så känns det som slöseri av 1 timme och 40 minuter av mitt liv, och jag vill ha pengarna tillbaka.