Musik fyller mitt liv. Till tonerna av spellistorna på Spotify lever jag min vardag, förmodligen de kronor jag fått mest valuta av någonsin. När jag vaknar, diskar, går på stan, borstar tänderna, hela tiden finns musiken där. Som ett resultat öppnas mina öron lite extra när något jag aldrig hört förut tar plats, spelmusiken är inget undantag.
Som behandlats i så många krönikor förut är vi mitt uppe i guldåren för de filmiska spelen. Att denna typ av spel ökat i popularitet har både sina för- och nackdelar. Spelen behandlas mer och mer som just filmer där musiken, och ibland avsaknaden av den, är vad som skapar stämning och atmosfär.
Precis som filmbranschen fick erfara när stumfilmerna började fasas ut till förmån för ljudfilmerna i mitten på 1920-talet är det inte lätt att skapa en bra ljudbild. Många skådespelare blev förflyttade till avbytarbänken då de inte fyllde upp till den nya tidens standard. Kanske är det lite detsamma med spel. Ljud och röstskådespeleri är en självklar del i alla recensioner, betyg dras ner om en standard inte uppfylls. På konvent hyllas röstskådespelare av fanskaror. Med de filmiska spelen och motion capture följer också i vissa fall krav på att kunna agera framför kamera. Nya krav ställs, utvecklingen skiftar fokus och ger utrymme för ny kompetens.
Det senaste spelet som förtrollade mig med sin musik är Valiant Hearts. Redan i menyn möts vi av en vacker pianoslinga som fick snurra i högtalarna ett bra tag efter att spelet var slut. Genom hela storyn är musiken genialiskt inkorporerad, till toner av klassiska stycken spelar vi oss genom biljakter där hindren uppenbarar sig i takt med musiken. Volymen ökar och minskar genom berättelsen för att betona vikten av händelserna på skärmen. Minimalt med röstskådespeleri, men de accenttyngda hummanden som karaktärerna ger ifrån sig sitter som ett smäck.
För mig är det ljudet som knyter ihop spelet. Ett spel med en bra story men som faller på röstskådespeleriet kan omöjligt få bra omdömen av mig. Ibland upplever jag också att innehållet är sekundärt. Låt det handla om regnbågar, solsken och enhörningar. Paketera det väl, slå in det i ett presentpapper av vacker musik och ett paketsnöre av skickliga röstskådespelare och jag hoppar på tåget.
Jag instämmer helt Sandra. Ett bra soundtrack eller ljudkuliss kan lyfta en personlig spelupplevelse flera snäpp. Jag minns än idag, med glädje, mitt första tydliga uppvaknande vad gäller musik och spel. Det var i slutet på 90-talet när jag satte mig ned för att lira fps:en Unreal. Musiken var inte enbart alldeles förtjusande inbjudande i sig självt. Den överensstämde och anpassade sig dessutom till den miljö och de situationer som karaktären befann sig inom/kring. Lyssnar jag på detta soundtrack idag så är den fortfarande en oerhört stark och intim upplevelse. Per automatik en tidsresa 15 år tillbaka.
Fantastiskt. Magiskt.
Tror det var när jag spelade Dead Space som jag för första gången la märke till hur viktigt LJUD är i spel, och inte bara MUSIKEN. Visst, jag får gåshud av vissa slingor från Final Fantasy, Mega Man och Super Mario som alla andra, men det känns som att just ordet ”ljudbild” kommit att bli viktigare och viktigare. Efter jag upplevde det med Dead Space har jag tänkt mycket mer på det när jag spelar andra spel också. Älskar att verkligen sitta ner och LYSSNA på Last of us, Walking Dead och Wolf among us tex. Inte bara är musiken ofta lysande, utan allt från röstskådespel till små, nästan obefintliga, skräpljud är väldigt genomarbetat. Skön utveckling!
Vad vore Rayman Legends utan sin fantastiska musik?