Vart började egentligen hysterin? Det drogliknande suget efter mer guld, mer prylar, mera experience och bara en boss till. Högtravande teorier om att det började redan i jägare- och samlaresamhället, som jag själv säkert skulle skrivit för tio år sedan, betackar jag mig för. Tror snarare att Gary Gygax kanske satte igång nånting när tjocka böcker och tärningar utgjorde grunden för jakten på nästa level i alla dessa äventyr av Dungeons and Dragons. Däremot har arenan omformats och definierats, som så många gånger, av Blizzard. För mig och för många andra började vansinnet med Diablo.
När Diablo 3 släpptes på PC var jag ganska ljummet inställd till det. Allt kändes så bekant och de vanliga reflexerna att vilja fortsätta bedövades av någon slags hamsterhjulskänsla. När jag spelat i en timme kändes det som att jag suttit där en halv dag. Döm av min förvåning när jag nu två år senare sätter igång det på min PS4 och spelet bara smäller ner mig i soffan. Återigen tvingar det mig att bortse från mina vardagssysslor över de mest bisarra anledningar.
“- Diska Peter, du får besök imorgon och hinner inte efter jobbet?”
vädjade Peters vuxenhjärna. Diablo-Peter svarade med en inbillad självklarhet:
“- Um ok, jag fattar vad du menar, men det finns en stam av gigantiska getmänniskor här i kullarna och jag måste utföra ett folkmord på dem för att hitta rubiner, okej? Jag kan ju inte låta det här hålet i min enorma yxa vara tomt? Vet du förresten att min yxa gör att jag skriker både bättre och högre?”
I berättelsemässigt skarpare spel som exempelvis Elder Scrolls finns samma drivkraft, men den har inte samma skarpa och akuta känsla. I Skyrim ska jag också utforska och lära mig om världen medan Diablo bara kräver mer loot. Det finns liksom en rimlighet i spelvärldarna som gör att jakten efter items känns mer eller mindre viktigt. Herregud, världen i Diablo förändras ju så fort en stängt av spelet, grottor byter plats och alla säger samma saker. Vad finns det här att utforska? Allt som betyder något är att kunna hugga eller elda upp fortare och hårdare i den här ständigt föränderliga labyrinten. Det enda du kan förbättra och klamra dig fast vid är siffrorna.
Därför är få saker så självklara som behovet av att spela bara lite mer Diablo.
Jag gillar Diablo 3: Ultimate Evil Edition mer än jag gillat något spel på ganska länge. Jag gillar det konstigt nog av samma anledningar som jag inte gillade det på PC. Det är verkligen bekant och jag tycker hamsterhjulet snurrar extremt väl. När jag spelat en halv dag känns det däremot som att det bara gått nån timme. Samtidigt har jag spelat samma spel i 17 år.
Diablo, i alla sina former, är ett besynnerligt men väldigt trevligt spel.
Blizzard är mästare på beroendeframkallande spel.
Gör det lätt att förstå, ge det lite elements of random, belöna med lagom mycket morot ofta. Men just den morot du vill ha ska du få sällan, men endå tillräckligt ofta för att vilja fortsätta nöta. Det kan ju vara nästa kista/fiende/tunna som du får den från.
Underbart spel, som passar perfekt på konsol.
Vill folk spela D3 på ps4 med annat folk lägger jag skamlöst in mitt psn-nick: woreodh
Loot!
Jag lägger gärna till dig woreodh. Om du hinner före heter jag Fattaren på psn.
Inte hunnit så långt än men är en Crusader med level 30 snart. Vi kan ju köra lite när vi är inne samtidigt framöver. Tänkte klara första varvet för egen del innan jag hoppar in hos någon men du kan ju alltid joina 🙂
Mvh Per
Vill också gärna ha några att spela med, så jag lägger till er om det är ok 😉
Om andra vill lägga till mig så är jag BrOlleJonsson på PSN
Mvh Olle Jonsson