Att spelande går i perioder i livet tror jag alla är överens om. Verkligheten tar ibland över och man måste koncentrera sig på andra saker. Och ibland är spelsuget helt enkelt inte närvarande. Under dessa perioder kan ett riktigt bra spel te sig som oövervinnerligt, inte för att det är svårt utan för att det kräver mer av dig än vad du är villig att ge det. Spel som du egentligen tycker om men som bara läggs åt sidan. Kvar finns en halvfärdig save som du aldrig kommer gå tillbaka till. Här kommer ett axplock av spel jag borde spelat klart, men inte gjorde.
Få spel är så hyllade som Ico, verket som fick tryckas upp igen för att folk var för sega på att förstå dess storhet. Det snackas om känslor; gråt och skratt. Super Play pratade länge varmt om spelet och inför släppet av Shadow of the Colossus så tyckte jag det var dags. Spelet startar upp och jag springer omkring med en brinnande pinne och jagar skuggor samtidigt som jag ska dra med mig en tjej jag inte kan prata med. Spelet är alltså ett enda långt eskortuppdrag med taskig kontroll. Shadow of the Colossus ramlar en dag senare in på DC-hubben (ja, det här var under mina mörka år) och jag lämnar Ico. En dag ska jag förstå storheten i det här spelet, jag är långt från en känslokall spelare så jag måste ha missat något.
Under gymnasiet lånade jag ett importerat Chrono Trigger och älskade det nästan lika mycket som det Final Fantasy 6 jag samtidigt lånade . Några år senare skaffade jag ett chippat Playstation och började låna importerade spel av samma kompis. Xenogears kan vara det bästa rollspel jag spelat och efter den 80-timmars mastodonten var jag sugen på mer. Chrono Cross är ingen regelrätt uppföljare men ska utspela sig i samma universum. Efter att ha sprungit runt bland söderhavsöar ett par timmar så blev jag djupt besviken. Ingenting klickade. Antagligen landade det bara helt fel på grund av mina förväntningar, för vad jag läst så ska det vara ett bra rollspel.
Jag spelade inte det tredje spelet förrän långt senare så när jag satte mig med fyran så hade jag del ett och två färskt i huvudet. Två spel jag håller väldigt högt än idag. Det fjärde spelet var bara konstigt, det bröt från mallen jag var van vid. Jag hörde rykten om att det egentligen var ett annat spel som Konami slängt Silent Hill-namnet på för att hinka in mer försäljning, och det var precis så det kändes. Idag vet jag att det där bara var en halvsanning, Team Silent försökte med ett nytt grepp parallellt med den mer traditionella trean. Jag borde nog gå tillbaka med öppna ögon och se spelet för vad det är istället för vad jag tycker det borde vara.
”- Xbox svar på Metal Gear Solid”, så såldes det här in. När spelet ett halvår senare kom till PS2 så var det precis det jag förväntade mig. Men det var det inte. Jag tror inte jag spelade längre än tutorial-delen för jag fick verkligen inte styr på kontrollen. På den tiden fanns det en liten fanboi i mig och jag var nog lite för snabb med att avfärda serien som en blek kopia på min kära Snake. Det har kommit sju spel i serien nu, så nånting måste de göra rätt och det vore dumt att avfärda allt enbart för de där tutorial-minuterna.
Som sagt så älskar jag Silent Hill, och nästan lika mycket Resident Evil, så jag var eld och lågor över det här. Jag läste om Sanity-effekter i Super Play och peppade rejält. Sen fick jag äntligen spelet och jag upplevde det som en märklig sörja av Vagrant Story-liknande action i en rörig och hoppig historia med Sanity-effekter som helt tappade värde efter att jag forcerat fram dem alla. Jag ser idag att jag inte gav spelet den tid det förtjänade, jag hade åter igen haft en felaktig syn på vad ett spel borde vara. Jag hoppas vi någon gång får se en remake av det här på moderna konsoler.
Sist ut är Zelda-spelet som jag tror minst människor faktiskt har spelat klart. Jag var en av dem, en som hatade att åka båt. Intresset för spelet tvärdog just där trots att jag ändå gillade både gameplay och den grafiska stilen. Idag har ju spelet fått en remake på Wii U och jag har förstått att spelet är riktigt bra, bara man tar sig förbi den där lilla kullen på vägen dit. En dag ska jag nog ta den där båten och faktiskt åka dit jag vill.
Gemensamt för alla spelen i den här listan är att mina förhoppningar inte infriades, spelen var något annat än vad jag trodde. Jag hade sen inte energi nog, av diverse anledningar, för att orka se spelen för vad de egentligen försökte visa. Den här tiden lärde mig mycket om mina spelvanor och hur jag ska ställa mig inför nya spel. Jag undviker tex oftast allt vad trailers heter och försöker hålla mig så opepp som möjligt för att gå in så ren jag bara kan, utan förhoppningar och förutfattade meningar, i nya spel.
Vilka spelskelett har du i garderoben och varför slutade du spela dem?
Lite som att man ”måste” gilla Citizen Cane för att kalla sig filmentusiast så verkar det som man nästan måste dyrka Half Life-serien som spelare. Jag är inte särskilt hängiven åt förstapersonsskjutargenren men har funnit några jag gillar (t.ex. BioShock) och tänkte därför att Half Life 2 väl ändå måste spelas dels för att kunna säga att jag gjort det och dels för att det ska vara en av de bästa och mest banbrytande i genren. Jag tål det inte. Jag står inte ut. Efter att ha plöjt ner en inte oansenlig mängd timmar i spelet och gett upp efter nästan alla har jag helt lagt det på hyllan och kommer nog aldrig röra det igen. Det kanske beror på den grafiska stilen som är väldigt utdaterad, det kanske beror på att jag spelade på PS3 och kontrollen verkligen inte klickade för, men främst tror jag det beror på den enorma hypen som spelet bara kunde leva upp till när det var färskt. Nu efter år av förruttnelse och ett luddigt täcke av mögel kan jag inte smälta detta spel, det vänder sig i magen så fort jag fingrar på skivan. Men jag skäms fortfarande lite – jag förväntas ju gilla dethär. FYI så är Citizen Cane också väldigt överskattad.
Jag kommer på rak arm på fyra titlar som jag aldrig avslutade:
– Super Mario Sunshine
– The Saboteur
– GTA IV
– Skyword Sword
Alla dessa titlar är sådan jag vill ha spelat färdigt, men det kommer förmodligen aldrig hända 😛
Det var samma sak för mig med Windwaker. Ändå ansträngde jag mig och köpte Gamecube-utgåvan av en kollega med handkontroll och minneskort. Får bli att köra det från början när jag skaffar mig ett Wii U.
Fuck me, det var en smart toppbild. Snyggt bildsättning, Mr Fix-it!
Spelade aldrig klart någon av följande titlar, men jag kommer ta upp dem igen… Tror jag.
Super mario galaxy 2
Red dead redemption
Luigis mansion 2
Ocarina of time
Håller med Bob, smart bild!
Jag känner igen flera spel ifrån din lista.
Chrono Cross är otroligt mysigt och jag gillar det skarpt…min save är från 2005, jag har inte klarat det ännu.
Silent Hill 4 spelade jag och min dåvarande flickvän tills det tog stop och inte ens en guide kunde hjälpa oss. Sparfilen finns kvar på något kort här.
Windwaker la jag ned när jag insåg att jag skulle behöva segla runt och hitta alla kartor och bitar till trekraften. Jag klarade dock av det förra året.
Spelskelett som en vacker dag skall återupplivas så att de kan berätta resten av sina historier:
Front Mission 3 (Jag är några få uppdrag ifrån slutet men det är så svårt.)
Legacy of Kain: Blood Omen (Jag sprang förbi en powerup, sparade och kan inte komma tillbaka. Dålig speldesign men story och röstskådespeleri på topnivå.
Twilight Princess (Jag sitter inte fast, jag slutade bara att spela)
Chrono Cross (Det var så länge sedan jag spelade det så jag får nog börja om)
Probotector
Det finns givet vis fler spel men de får vänta.
var också nära på att släppa ico men med en sprucken hälsena hade ja mycket tid över och tvingade mig att spela klart det. oj va glad ja är över det beslutet, för mig var det slutet som fick mig att ”känna” dom där känslorna som aldrig kom igenom i början av spelet!
Ibland bra spel gå förbi men sedan heller du kan spela ok spel i flera månader. Denna artikel påminde mig om Interstate 76, ganska vanligt spel, men jag spelade det alltid som barn.