Att spelande går i perioder i livet tror jag alla är överens om. Verkligheten tar ibland över och man måste koncentrera sig på andra saker. Och ibland är spelsuget helt enkelt inte närvarande. Under dessa perioder kan ett riktigt bra spel te sig som oövervinnerligt, inte för att det är svårt utan för att det kräver mer av dig än vad du är villig att ge det. Spel som du egentligen tycker om men som bara läggs åt sidan. Kvar finns en halvfärdig save som du aldrig kommer gå tillbaka till. Här kommer ett axplock av spel jag borde spelat klart, men inte gjorde.

ico

Få spel är så hyllade som Ico, verket som fick tryckas upp igen för att folk var för sega på att förstå dess storhet. Det snackas om känslor; gråt och skratt. Super Play pratade länge varmt om spelet och inför släppet av Shadow of the Colossus så tyckte jag det var dags. Spelet startar upp och jag springer omkring med en brinnande pinne och jagar skuggor samtidigt som jag ska dra med mig en tjej jag inte kan prata med. Spelet är alltså ett enda långt eskortuppdrag med taskig kontroll. Shadow of the Colossus ramlar en dag senare in på DC-hubben (ja, det här var under mina mörka år) och jag lämnar Ico. En dag ska jag förstå storheten i det här spelet, jag är långt från en känslokall spelare så jag måste ha missat något.

cc

Under gymnasiet lånade jag ett importerat Chrono Trigger och älskade det nästan lika mycket som det Final Fantasy 6 jag samtidigt lånade . Några år senare skaffade jag ett chippat Playstation och började låna importerade spel av samma kompis. Xenogears kan vara det bästa rollspel jag spelat och efter den 80-timmars mastodonten var jag sugen på mer. Chrono Cross är ingen regelrätt uppföljare men ska utspela sig i samma universum. Efter att ha sprungit runt bland söderhavsöar ett par timmar så blev jag djupt besviken. Ingenting klickade. Antagligen landade det bara helt fel på grund av mina förväntningar, för vad jag läst så ska det vara ett bra rollspel.

sh4

Jag spelade inte det tredje spelet förrän långt senare så när jag satte mig med fyran så hade jag del ett och två färskt i huvudet. Två spel jag håller väldigt högt än idag. Det fjärde spelet var bara konstigt, det bröt från mallen jag var van vid. Jag hörde rykten om att det egentligen var ett annat spel som Konami slängt Silent Hill-namnet på för att hinka in mer försäljning, och det var precis så det kändes. Idag vet jag att det där bara var en halvsanning, Team Silent försökte med ett nytt grepp parallellt med den mer traditionella trean. Jag borde nog gå tillbaka med öppna ögon och se spelet för vad det är istället för vad jag tycker det borde vara.

ss

”- Xbox svar på Metal Gear Solid”, så såldes det här in. När spelet ett halvår senare kom till PS2 så var det precis det jag förväntade mig. Men det var det inte. Jag tror inte jag spelade längre än tutorial-delen för jag fick verkligen inte styr på kontrollen. På den tiden fanns det en liten fanboi i mig och jag var nog lite för snabb med att avfärda serien som en blek kopia på min kära Snake. Det har kommit sju spel i serien nu, så nånting måste de göra rätt och det vore dumt att avfärda allt enbart för de där tutorial-minuterna.

ed

Som sagt så älskar jag Silent Hill, och nästan lika mycket Resident Evil, så jag var eld och lågor över det här. Jag läste om Sanity-effekter i Super Play och peppade rejält. Sen fick jag äntligen spelet och jag upplevde det som en märklig sörja av Vagrant Story-liknande action i en rörig och hoppig historia med Sanity-effekter som helt tappade värde efter att jag forcerat fram dem alla. Jag ser idag att jag inte gav spelet den tid det förtjänade, jag hade åter igen haft en felaktig syn på vad ett spel borde vara. Jag hoppas vi någon gång får se en remake av det här på moderna konsoler.

ww

Sist ut är Zelda-spelet som jag tror minst människor faktiskt har spelat klart. Jag var en av dem, en som hatade att åka båt. Intresset för spelet tvärdog just där trots att jag ändå gillade både gameplay och den grafiska stilen. Idag har ju spelet fått en remake på Wii U och jag har förstått att spelet är riktigt bra, bara man tar sig förbi den där lilla kullen på vägen dit. En dag ska jag nog ta den där båten och faktiskt åka dit jag vill.

Gemensamt för alla spelen i den här listan är att mina förhoppningar inte infriades, spelen var något annat än vad jag trodde. Jag hade sen inte energi nog, av diverse anledningar, för att orka se spelen för vad de egentligen försökte visa. Den här tiden lärde mig mycket om mina spelvanor och hur jag ska ställa mig inför nya spel. Jag undviker tex oftast allt vad trailers heter och försöker hålla mig så opepp som möjligt för att gå in så ren jag bara kan, utan förhoppningar och förutfattade meningar, i nya spel.

Vilka spelskelett har du i garderoben och varför slutade du spela dem?