Den här texten är i princip en konkret illustration av begreppet ”sen på bollen”. Att skriva en krönika om storyn i Bioshock Infinite är ungefär lika aktuellt som att sätta sig och spekulera om vem Deepthroat egentligen var. Men det här är en text jag tänkt på att skriva länge och nu har det blivit dags att få det ur mig.
Obs! Varning för spoilers!
Logik? Pfft.
Det finns en aspekt av storyn i Bioshock Infinite som jag inte förstår. Det handlar inte om Lutece-”tvillingarnas” egentliga relation, eller vem Comstock är, eller vad som händer i slutet, eller hur allting hänger ihop med Burial at Sea. Nope. Inget av det. Det handlar om de konstanta diskussionerna (mer när spelet kom än nu, så klart) om hur svårt det är att hänga med och förstå storyn.
Alltså, jag vill inte låta som en douche, men utöver ett ganska rörigt parti på mitten har jag alltid tyckt att berättelsen i Bioshock Infinite varit ganska rättfram. Mycket lullull och flair, ja, men i botten inte superkomplicerad.
Att jag tycker såhär är jag relativt säker på inte beror på att jag är smartare än någon annan. Jag skriver inte det här för att framhäva mig själv eller för att försöka insinuera att alla som inte fattade är lite lätt efter. Jag vet att fler av dem jag hört diskutera det är betydligt smartare än vad jag är. Nej, förklaringen tror jag istället ligger i Doctor Who.
En grundläggande del av storyn i Bioshock Infinite, i likhet med i princip alla andra tidsresehistorier*, är att den inte går ihop ett jävla dugg. Tidsresor (och parallella dimensioner) ger alltid upphov till en hel uppsjö logiska luckor och paradoxer. Det ligger i dess natur. Det är därför författarens uppgift att så smidigt som möjligt dansa runt dem och leda bort publikens blickar.
Jag ska yxa din jävla logik. Rakt i fejset.
Detta kan göras på flera sätt. Man kan använda flashiga effekter och balla twistar så att publiken helt enkelt blir distraherad, en väg bland andra Looper, Source Code och nyligen släppta Edge of Tomorrow gick. Man kan skapa mer eller mindre intrikata regler för att förklara och bortförklara problemen. Primer gjorde det här med en ”hard scifi”-approach. För att få lite mer spelkoppling kan man även stoppa in Singularity i det här facket. Man kan också helt enkelt undvika att sätta karaktärerna i situationer där luckorna uppenbarar sig eller vara medvetet vag, som i fallet Donny Darko.
De flesta tidsreseberättelser tenderar att hamna någonstans på en glidande skala mellan de här kategorierna och så även Bioshock Infinite. Visst finns det lite vetenskapliga förklaringar, men mestadels är dessa inte långt mer genomtänkte än wibbly wobbly timey wimey. Något som absolut inte är dåligt. Absolut inte, snarare tvärt om. Personligen upplever jag att ju vagare man är, desto bättre håller berättelsen ihop. Så fort man börjar hitta på mer specifika regler hamnar man snabbt i en jäkla röra där man hela tiden måste hitta på nya regler för att täppa hålen som skapades av de gamla.
Doctor Who har sällan problem med logiska luckor (förutom när Moffat skriver, så klart), just för att allting kan förklaras så otroligt enkelt. Wibbly wobbly, timey wimey. Det är en bullshit förklaring, visst, men den funkar. Till skillnad från till exempel Looper eller The Butterfly Effect, där de logiska luckorna sticker i ögona utav bara fan (även om de fortfarande är grymma filmer).
Och det för oss tillbaka till Bioshock Infinite. Bioshock Infinite har många brister, men det har på ett ganska elegant sätt undvikit större logiska luckor genom att helt enkelt inte förklara så mycket. Det har sitt eget timey wimey, i form av ”Lutece-partiklar” och lösa referenser till kvantfysik**. Och det är i den här osäkerheten spekulationer föds.
Bara det att de är kryptiska, inte för att det finns mer under ytan, utan för att dölja att det inte finns så mycket under ytan. Tidsresandet, de alternative världarna, det är bara ett luftslott i vilket en fantastisk berättelse utspelar sig. En kuliss som man gör bäst att inte kika bakom. Och alla skarpa kanter är inlindade i fluffet, i det wibbliga och wobbliga.
Jag säger så klart inte att man ska låta bli att analysera kulturyttringar, eller att skaparens intentioner är på något sätt betydande för hur verket kan tolkas. Jag är själv en av dem som brukar surna till när folk säger att man ska sluta överanalysera. Men ibland känns den här typen av grävande i den underliggande logiken lite som att titta på en trollerishow och istället för att förundras och imponeras av illusionerna börja spekulera i vilka trollformler som användes.
Ibland är det inte svårare eller smartare än vad det verkar. Eller så har jag bara inte fattat.
*Jag vet att Bioshock Infinite huvudsakligen behandlar parallella dimensioner, men likheterna med tidsresor är i det här fallet fler än olikheterna och berättarmässigt fungerar de på ganska precis samma sätt.
**Quick side note: Kvantfysiken har något av en inbyggd wibbly wobbly-ness. Osäkerhetsprincipen är en grundläggande regel som säger att det är omöjligt att veta både en partikels exakta position och dess exakta hastighet. Inte för att vi saknar förmågan att mäta det, utan för att partiklar helt enkelt inte kan ha både en bestämd position och en bestämd hastighet samtidigt. Implikationerna detta har på subatomisk fysik är såklart enorma, men betydligt viktigare än det är dess implikationer på pop-scifi. Med en så fascinerande regel kan man förklara och bortförklara mer eller mindre vad som helst. Inte för att det faktiskt är korrekt, utan för att det låter korrekt.
