Under den gångna veckan har jag tillbringat tid tillsammans med två speltitlar som på många sätt måste ses som ren och skär fanservice. Spelen i fråga är Theatrhythm Final Fantasy: Curtains Call samt Hyrule Warriors. Det har fått mig att fundera lite över begreppet fanservice, och hur det ofta blir bespottat. Och visst, det finns två sidor av myntet. Jag förstår varför fanservice ofta ses som ogenanta försök att dra in lite extra kosing på ett redan älskat och etablerat verk, med så lite krav på prestation som möjligt. Släng in karaktärerna och släng på franchisens titel på omslaget och hör pengarna börja klirra. Det är absolut en av verkligheterna som är fanservice, och det handlar inte sällan om respektlös sexualisering eller andra extremt billiga grepp som kräver varken kreativitet eller skicklighet. Fanservice är ofta den lägsta gemensamma nämnaren.
Utan att avslöja om jag tycker Theatrhythm Final Fantasy: Curtains Call och Hyrule Warriors är bra spel, så kan jag avslöja att det är två utsökta exempel på gedigen fanservice där upphovsmännen verkligen greppar kulturen som omgivit spelen under alla dessa år. Jag är ett stort fan av både Nintendos och Squares verk, och känner hela tiden hur vågorna av fanservice gång på gång får mig att le och fnittra av förtjusning. Det är extremt effektivt, och träffar helt rätt utan att allt för ofta kännas som skamlös pandering. Och det konstiga är att Square Enix så sent som i våras gav oss Lightning Returns, där man helt och hållet missat hela poängen med Lightning när man klädde av henne och sexualiserade henne i ett patetiskt försök till fanservice. Det får mig att undra om fanservice bara är sjukt svårt, eller om företag helt enkelt inte har en aning om vad de håller på med.