I och med den här listan tänkte inte bara dela med mig av ilskan som bor i min hjärnas skrymslen, utan också om det cyniska utnyttjandet av den här på Svampriket. Faktum är att Anders smider ränker om att försöka fånga min vrede på film som en annan UFO-jägare. Nu är min vrede i och för sig bra vanligare än besök från Andromedagalaxen, men ändå. Han vill ha kameror igång och fånga den i sin naturliga form.
Han skulle haft en sån på mig igår, när jag efter en lång, svettig och äcklig dag på jobbet kommer hem för att äntligen få spela Destiny en dag efter alla andra. Vad som hände är mycket svårt att sätta ord till, då det kaleidoskop av desperation och besvikelse som blixtrar framför ögonen på mig är långt från logiskt. I vår interna chatt skrev jag i vånda om hur jag är så trött på sådan här skit att jag funderade på om TV-spel är värt sådan ilska och hur jag måste ha en diagnos av någon form.
Så, I listform, tänkte jag försöka beskriva de olika känslorna som kommer när ett stort efterlängtat spel jag är sen till att spela inte fungerar. Illustrerat med Deadpool. På grund av varför inte?
1. Avundsjuka
Min friendslist dignar som ett övermoget bananträd av kompisar som spelar Destiny. I den ylande tekanna som är min hjärna ser jag framför mig hur ALLA sitter i voicechat och skämtar, skrattar, raidar, lootar, levlar och har hundra gånger roligare just då än vad jag någonsin haft i mitt liv. Om jag inte stoppat mig själv med djupa andetag hade nästa scenario vart att de haft så roligt just då att de fått ett eget nyhetsinslag på TV. ”Spelgäng sprängde rolighetsgränsen, får medalj och stipendium av kungen”
2. Panik
Eftersom jag inte kan komma in nu, när jag vill det som mest, börjar jag leta efter lösningar som en vansinnig människa. Jag byter TP-kabel mellan mitt PS4 och routern, scrollar i forum med väggar av text om hur en kan låsa sitt IP till sin konsol samt hur den här värdelösa routern jag fått av mitt bredbandsföretag över huvud taget ska kalibreras. Det liknar det där fenomenet där en googlar symptom och med andan i halsen går det upp för mig att jag förmodligen måste köpa ny router, konsol, TV och lägenhet för att ens få en glimt av hur awesome Destiny är.
3. Biblisk domedagsprofetia
Det finns inget så drivande för religiöst motiverad logik som när saker går åt helvete för en. Det är SÅ KLART det ska strula nu. Otursförföljelsens demoner, som jag inte sett röken av på jättelänge, uppenbarar sig som tornande skuggor på mina vardagsrumsväggar och lavin av förföljelsemani kommer över mig. Det här händer alltid mig. Varför just jag? Varför just nu? Varför kan det inte bara funka? Inte kan det väl vara rättvist att jag ska sitta här med lökiga arbetskläder, kurrande mage och bultande halsven och behöva ta den här skiten? Det måste vara något fel på universum.
4. Uppgivenhet
Inget kan ju vara värt det här. Det kanske inte vore så dumt ändå att slänga mitt PS4 i väggen och börja skriva om mat eller något istället. Jag är inte tekniskt kunnig nog att joxa runt med en router, IP-adresser och annat. Det är dessutom inte rimligt att jag ska behöva göra sådan skit. Så jag slutar väl då. Här och nu. Universum vill ju inte att jag ska spela spel längre. Matriket.se. Fast då skulle väl min JÄVLA SPIS BRINNA UPP
5. Glömmer allt
Va? Det funkade att byta TP-kabel? Jaha. Då kör jag väl lite Destiny då. Fan måste jag spela igenom Old Russia igen för tredje gången efter Alpha och Beta. Äh, bara bita ihop, nu jävlar blir det TV-spel!
