Något som jag har lärt mig om mig själv under mina år som spelskribent här på Svampriket är att jag har tendens att bli en aningens lite för lyrisk över spel. Mina kollegor brukar lite elakt kalla mig för GOTY-Ludde. De syftar du på att jag allt som oftast skriver GAME OF THE YEAR så fort jag sett eftertexterna rulla i ett nytt bra spel. Självklart överdriver de en smula, men en viss sanning finns det i deras hånfulla påstående. Detta har gjort så att jag i efterhand kan läsa mina recensioner och då inte hålla med om vad jag tycker i texten. en anledning till detta är att för det mesta så skriver jag en recension väldigt tätt inpå att jag har spelat färdigt det. Det finns liksom inte tid för mig att smälta mina intryck.

De inledande 20-30 minuterna av spelet är utan tvekan något av det häftigaste, tuffaste, galnaste, ballaste, coolaste jag har varit med om
När jag såg eftertexterna rulla i Bayonetta 2 så var min omedelbara känsla GAME OF THE YEAR! Givetvis skrev jag det till mina kollegor här på Svampriket och givetvis blev jag även då hånad. Det som är viktigt att påpeka nu, innan du fortsätter att läsa denna recension, är att det nu är över men månad sedan som jag såg eftertexterna rulla. Jag har haft över en månad på mig att smälta mina intryck. Det jag kommer skriva nu är inte baserat på ruset som kom direkt efter att spelet var färdigt. Så vad jag känner jag då idag för Bayonetta 2?

Jag känner exakt samma sak som jag gjorde för en månad sedan! Bayonetta 2 är något utav det häftigaste jag har upplevt i actionväg med en handkontroll i min hand. Jag vet inte om jag fortfarande kan skrika GAME OF THE YEAR, men det är utan tvekan ett av de bästa spelen jag har spelat i år. Det tajta och häftiga gameplayet från första spelet är intakt och nu har du även möjlighet att själv styra lite över hur du vill ha ihjäl änglar och demoner då du nu kan utrusta häxan med lite mer varierande vapen. Men då jag personligen tycker att ingenting är tuffare än ett pistoler på fötterna så har jag inte utforskat möjligheterna med att kombinera olika vapen. Vi kan väl säga att jag kör old school, då det låter coolt.

I det första spelet kändes nästan alla fighter som episka bossfighter. I del två är verkligen varenda fight som en episk bossfight. De inledande 20-30 minuterna av spelet är utan tvekan något av det häftigaste, tuffaste, galnaste, ballaste, coolaste jag har varit med om. På en gång blir du inkastad i actionsekvenser som får allt annat på marknaden att blekna. Jag tappade hakan så pass många gånger att jag till slut blev tvungen ett tillfälligt hakstöd för att jag ens skulle kunna förmå mig själv att fortsätta spela. Eftersom spelet är så in i bomben häftigt och episkt behöver du ha full fokus för att överleva i allt det fantastiska kaoset. Det finns inte en sekund över för att hinna plocka upp hakan i tid och otid.

Efter att ha spelat den helt otroliga inledningen började en viss oro över att spelet  inte skulle kunna hålla samma häftighet hela spelet igenom att infinna sig. En oro som visade sig vara helt obegrundad. Bayonetta 2 är ett actionspel som aldrig går på tomgång. Det överöser dig med den episka actionsekvensen efter den andra. Det är lite som en högtalare som går till 11.

Bayonetta 2 kommer vara ett av de spelen som jag kommer slåss för att det skall hamna (högt upp) på Svamprikets lista över 2014 års bästa spel. Det är inget spel som du spelar för den fantastiska storyn utan du spelar det enbart på grund av det otroligt underhållande gameplayet. Det är ett av de mest häftiga upplevelserna du kan få i år om du vill få ditt sug efter action stillat. Sen att det är exklusivt för en Nintendokonsol gör en fanboy som mig lite extra glad.

Sen vill jag till sist ge mig själv en klapp på axeln som har lyckats recensera Bayonetta 2 utan att använda orden objektifiering eller sexualisering en endaste gång.