I den första ringhörnan har vi FIFA 15. En ytterst kompetent uppföljare på fjolårets fina årgång, med finputsningar i varje hörn, mer fokus på offensiv fotboll och målvakter som är både smartare och klumpigare på en och samma gång. I andra ringhörnan Destiny, ett spel som tog mitt hjärta med storm med både stil och finess, som bjöd upp till dans tillsammans med mina bästa vänner och ganska effektivt lät mig glömma att jag dessa dagar faktiskt bryr mig ganska mycket om handling i tv-spel. I tredje hörnan (ja det här är en ring med fyra hörn) återfinns årets hittills största överraskning; Middle-Earth: Shadow of Mordor, ett verk som i sina bästa stunder når toppar högre än något annat i år, och som håller mig klistrad framför mitt Playstation 4 mycket längre än vad som är praktiskt och lämpligt. Den fjärde hörnan är reserverad för DriveClub. En hittills oprövad racingupplevelse som ska uppmuntra till ett mer socialt spelande.
Så ja. Det här är ännu en krönika om hur synd det är om gruppen som får sina spel gratis. Men fuck you! Måsten är jobbigt och jag har faktiskt betalat för åtminstone hälften av de nämnda spelen. Huvudämnet egentligen, är att jag och troligtvis många andra vill ha kakan och äta den också. Jag vill spela allt nytt som verkar intressant, men samtidigt vill jag tokfastna, släcka ner och stänga ute allt annat. Och att den ekvationen inte går jämnt ut fattar ju vem som helst.
Det resulterar i en kamp mellan titlar som jag på ett ganska ostigt sätt försökte illustrera i det inledande stycket. Och just nu vinner Middle-Earth: Shadow of Mordor. Detta trots att flera vänner ganska ofta påminner och uppmuntrar till att vi ska spela mer tillsammans, eller att mitt division 1-lag i FIFA 15 bara är några matcher från att kvala upp en division. Middle-Earth: Shadow of Mordor har satt mig i trans – av flera anledningar. Jag har fått en nästan frustande vittring på en platina, jag har kommit till freds med spelets (ganska få) brister men också fått en ökad och mer behärskad relation till spelsystemet. Men i grunden, den jag alltid faller tillbaka på, så har jag så förbannat kul med spelet, trots att det ganska ofta också retar mig när det inte faller ut som jag planerat. Annars skulle jag aldrig sänka elva timmar under en och samma söndagseftermiddag.
Så… vad gjorde du i helgen?
I had a date with Destiny.
Bra krönika, men jag tror man kan applicera den på fler än de som får sina spel gratis. Alla brottas med att få ihop speltid och vardag, ja eller vardag och allt annat i ens liv. Man vill bli ”klar” med ett spel så man kan gå vidare, men man spelar ändå spel utan slut bara för att det är kul.
Jag börjar få en skrämmande lång backlog till PS4´an och då ska vi inte prata om hur lång den är till förra generationen.
Men jag fortsätter att spela Destiny för att jag har kul, även om jag numera inte talar högt om att jag borde spela The Last of Us som fortfarande ligger oöppnat till PS4 och installerat på min PS3.
Man kan absolut applicera beteendet på fler än oss som får pressutskick, men för egen del blir det lite värre då jag genast känner att jag står i skuld gentemot utgivaren – att behandla spelet med rättvisa och dessutom så snart som det bara går.
Det ligger jättemycket i mitt eget huvud, jag vet. Men det känns skönt att skriva av sig om det åtminstone 😉
Sedan mitt spelfria år har jag slutat känna ångest över min backlog. Jag kommer ta dom spel jag vill spelanär jag vill spela dem. Och just nu känns det nya mer intressant än det gamla. Med det sagt: Du borde verkligen spela The Last of Us! 😀
Jo, jag vet. Men jag vill ge det kvalitetstid och inte stressa mig igenom det bara för att ha det gjort.
Jag har ju köpt det två gånger så jag kommer att spela igenom det, förhoppningsvis snart.
En massa trevliga saker men spelrelaterat klarade Rochard och påbörjade Costume Quest och Phoenix Wright: Ace Attorney.
Rochard! Älskar Rochard! <3
Har så svårt att relatera till detta med att få spel gratis… hör ofta kommentarer i podcaster och krönikor som får mej att tänka lite surt ”men va fan, du får ju spelen skickade till dej och desutom veckor innan de finns att köpa i butik” Sen förstår jag varför det ser ut så… men det största problemet är ju när recensenten får ett annat spel än det med samma namn som till slut hamnar i butikshyllorna. Sim City någon? Samma sak med servrar som krånglar vid release men inte när recensionen skrivs, eller tvärt om när det inte går att fullt ut testa tex en multiplayerdel för att ingen annan kan spela online ännu.
Men så dras jag med till långa spel rent generellt. Sitter nu med Smash bros och Hyrule Warriors som ska maxas så gott det går. Senare i höst kommer Borderlands pre-sequel, Far Cry 4, CoD Advanced Warfare och Civ Beyond Earth, spel som jag kommer lägga flera hundra timmar i vardera. Jag fattar inte tjusningen med korta upplevelser som Assassins Creed och alla andra 3djepersonsactionspel som enligt många är helt vad spel är nuförtiden. Kanske inte bara är längden som är avgörande, hade varit kul att testa Shadow of Mordor, men jag känner ofta att jag inte får ut valuta för pengarna för sådana spel. Kan ha att göra med att min budget är rätt stram under 6 månader av året då jag i nuläget bara har jobb ett halvår var år.
Jag förstår verkligen att det är svårt att relatera till, och jag tror alla som lyfter diskussionen gör det med en viss försiktighet och en del skam. Och i det stora hela håller jag med. Jag tror det är tidspressen som kommer under skinnet på många av oss, samt att vi ganska ofta och mycket väljer bort möjligheten att själv bestämma vad som ska spelas när.
Sen vill jag förtydliga att det endast är tryckt media (tidningar) som får spel flera veckor innan release. Vi på Svampriket får oftast spelen några dagar innan det släpps, men det skiljer från fall till fall. Ibland händer det att förbokningsex hinner före recensionsex, vilket kan leda till ett annat typ av gnäll från den kränkte spelrecensenten 😉
Att recensera onlinefokuserade spel är speciellt krångligt, som du är inne på. Vi kan inte utgår från något annat än vår egna upplevelse, men vi på Svampriket har lovat att vara transparenta om vi spelat på egna servrar eller anordnade, uppstyrda event.
Vet inte om jag kanske lät lite negativ när jag skrev så jag vill i alla fall förtydliga att jag tycker det är bra att spelpress får spelen i förväg, så att jag som konsument kan få en mer realistisk bild av spelen. Sen får jag väl säga att det är väldigt, väldigt sällan jag gör mina inköp baserade på recensioner. Oftast läser jag dem mest som kuriosa och för att se om jag missat något intressant att veta om spelet. Jag tog nog i lite med att press får spelen flera veckor i förväg, så tack för förtydligandet där.
Ni på Svampriket är alltid bra på att vara tydliga och sakliga i era recensioner, och när ni inte är det så är det alltid för att ni gör en grej av att faktiskt göra nått helt annat av texten från första början. Några andra som gör en smart grej är Giant Bomb som brukar skriva Unfinished i titeln på de videos som visar spel som inte är helt färdiga. andra skriver i betydsdelen vilken konsol som spelats på, hur många timmar och annan viktig grundfakta om vad de baserar betyget på, förutom det vanliga innehållet. Som du sa, transparens är viktigt så man vet vad omdömet bygger på.
Utan att säga för mycket så kan jag bekräfta att vi kommer ”förändra” våra recensioner en aning längre fram 😉
Tack för din feedback!
Känner igen mig. Så här löser jag det.
Tips:
1. Känn ingen skuld mot utgivarna. Då är det fel. Det är de som ska sova dåligt om nätterna om de glömt skicka spelet i god tid.
2. Acceptera zeitgeisten. Det handlar om att vi känner behovet av att vara ”med i diskussionen” när det kommer till spelen som får mest uppmärksamhet just nu, snarare än att vi mödvändigtvis vill uppleva det andra påstår är fantastiskt.
3. Våga hoppa ett spel och låt någon annan istället berätta om det. Utbyte av information är underbart. Din upplevelse är förmodligen ändå aldrig densamma som min eller någon annans.
4. Fundera på i vilket sinnestillstånd du befinner dig i när du står vid valet och kvalet. En bra frågeställning jag brukar köra är:
”Är jag ensam på en öde ö eller har jag bara tio timmar på mig att spela innan jag dör?”
Kan kännas extremt, men ack så användbart.
Skrev själv om detta för ett bra tag sen med en rejält cynisk vinkel gentemot spelpresen iofs. Det var nästan som att jag hörde mina egna tankar när jg läste denna. Så nära var du mina egna reflektioner, även om du kanske inte skrev ut dem.
Lycka till!
Detta påminner mycket om: https://svampriket.se/2012/02/kampen-mot-klockan/ 😀