Oktober

Anders har lämnat mastodontpodcastklippningar bakom sig och kommit ut på andra sidan, hyffsat välbehållen. Väl ute har han slaktat orcher på löpande band och sedan talat sig varmt om ett av årets absolut mest välkomna överraskningar

Middle-Earth: Shadow of Mordor (PS4)

[betyg:4]Det är ett svagt spelår i år. Och år som dessa får spel som Shadow of Mordor att stå ut. Jag har kallat det för den bästa spelupplevelsen jag har haft under året och det står kvar fortfarande, även fast jag har delat ut högre betyg till andra spel tidigare under året. Det som slår högst är Nemesis-systemet, som är lika banbrytande som självklart när man väl är införstådd med hur systemet fungerar. Det är en spelmekanik som jag tror många kommer låta inspireras av under denna generation – jag hoppas det i alla fall – och hade det inte varit för en ganska enkelspårig handling och en lite för hög inlärningströskel så hade Shadow of Mordor nått obeskrivliga höjder. Men jag är så jävla glad att det här spelet kom och tog mig med storm. Jag behövde det.

FIFA 15 (PS4)

[betyg:2]Fjolårets upplaga var en behövlig nextgen-injektion i en spelserie som verkligen behövde något nytt. Visst fanns det lite buggar i samband med den nya fysikmotorn Ignite, men det kan man acceptera under det första året. Men jag tycker det är väldigt konstigt att buggarna tycks vara fler denna årgång. Faktum är att det mesta som är nytt är också till det sämre för spelupplevelsen. Målvakternas AI och nya rörelsemönster kommer behöva patchas snart, för vissa misstag och plumpa situationer är inget annat än oacceptabla. FIFA 15 är i grunden fortfarande ett lika kompetent fotbollsspel som oftast, men årets version påkallar fler gäspningar än utropstecken.

Driveclub (PS4)

[betyg:2]Hur fan ska jag egentligen bedöma detta spel? Veckor efter spelets släpp går det inte att spela Drive Club utifrån den vision som Evolution Studios hade. Visst, du kan fortfarande spela spelet i offlineläge, men det är lite som att lyssna på musik genom en iPhones högtalare. För att jag verkligen ska fastna i ett bilspel krävs det mer än bara fysik. Och jag ser att Drive Club har flera lockande funktioner någonstans bakom kilometer av bruten och trasig nätkod. Men kan jag inte ta del av godsakerna så återstår endast ett ytterst slätstruket bilspel som genast känns flera år äldre än konkurrensen.

The Vanishing of Ethan Carter (PC)

[betyg:4] Precis som fjolårets Gone Home så är The Vanishing of Ethan Carter ett sånt spel som det är svårt att beskriva utan att förta något från spelupplevelsen för de som inte ännu har spelat. Av den anledningen är den inledande meningen onödigt lång, inlindad och utfylld till bredden av rätt så onödiga ord, precis som den här. Men jag kan säga att 1: Att spela ”Ethan Carter” är som att andas riktigt frisk luft till en fantastisk vy. 2: Ljud och bild-språket är fantastiskt och påminner i sina bästa stunder om Valves sätt att vägleda spelaren utan att skriva hen på näsan. 3: Otroligt vackert, både sett till tekniska detaljer, audiovisuellt grepp och handling. 4: Något du inte borde missa om du gillar annorlunda upplevelser.

Civilization: Beyond Earth (PC)

[betyg:2] Det känns fånigt att ge ett relativt dåligt betyg till en spelserie så anrik som Civilization. Men jag måste – mestadels för att spelet innehåller så otroligt mycket förlorad potential. Det känns nästan som att Firaxis tappade bort sig själva när de förflyttade spelplanen bort från vår planet. Det en får som spelare är i mångt och mycket samma upplägg som i tidigare delar, men med otydligare och mer inkonsekventa regler och ramar, satt i en värld som väldigt sällan imponerar. Istället är varje omgång besudlad av irritation och förvirring – inte bara för att jag är relativt ny inom genren. Spelet lockar fortfarande in dig som spelar till att stanna kvar i många fler timmar än vad du planerat, men frågan vi måste ställa oss när vi väl slitit oss från vår dator är om det verkligen var värt din tid?

Tobbe är i full gång med platina-samlandet inför årsskiftet och har även siktet inställt på att hinna med alla GOTY-kandidater. Jobbigt värre att behöva spela så mycket TV-spel.

Alien Isolation (PS4)

[betyg:5] Jag har sen tonåren varit ett jättefan av Alien-serien och är den som står längst fram och slåss för treans upprättelse (Director’s Cut då). Spelen har kommit och gått under åren och det har egentligen bara varit Marine-delen från AvP som kommit i närheten känslan från andra filmen. Men när bilder som såg ut som Nostromos interiör nådde mig tillsammans med att det skulle vara något Amnesia-liknande gameplay så blev jag intresserad, och det visade sig vara årets bästa spel. Allt från den oförlåtande svårighetsgraden till stämning och detaljer spelar helt på min lyra. Det här är Alien-spelet jag drömt om i hela mitt liv.

The Evil Within (PS4)

[betyg:3] Resident Evil har legat mig varmt om hjärtat ända sen den där regniga sommardagen i vår sommarstuga när jag och lillebror tog oss igenom villan ovanför Racoon City. I det fjärde spelet hittade Shinji Mikami nya höjder och det är de han nu försöker skapa ett helt nytt spel på. Tyvärr tar han i från källaren under tårna och får med sig alla skräckklichéer i hela underjorden; blodbad, spindel-Sadako och motorsågsmän och försök till psykologisk Silent Hill-skräck växlar av varandra som lemmar i en tvättmaskin. Filmambitionerna är tydliga med forcerad cinemascope-widescreen och grynfilter men det faller när bilduppdateringen sjunker och man inte ser sina fiender pga de jävla svarta kanterna. Spelmässigt är det stabilt med klara influenser av The Last of Us smyg- och crafting-delar och spelet är som bäst när man med hjälp av sin omgivning  kan ta sig an sina fiender. Jag hade stora förhoppningar men Shinji nådde tyvärr inte hela vägen.

Peter har egentligen bara väntat på månadens slut för att få gå på Comic Con/Gamex. Utöver det har höjdpunkten fortsatt vara Destiny och känslan att ta ner raidbossen Atheon med Svamprikets guild. Men ett annat spel har fått plats, och det är något av en vattendelare på redaktionen.

Middle-Earth: Shadow of Mordor (PS4)

[betyg:3]Nemesis-systemet är tekniskt sett briljant och påhittigheten, humorn och alla variablar är lika imponerande som det är, well, äckligt. Jag och Shadow of Mordor fick en väldigt dålig start tillsammans, och jag vill egentligen låta det vara där. I en handfull timmar blev jag bestraffad av teleporterande nemesisfiender med exploderande armborstpilar just när jag verkligen inte ville det. Var det inte detta så var det att åtta orcher samtidigt sprang mot åtta olika alarm och bara spädde på känslan av att spelet är designat för att jävlas. Och hårt arbetande, smått deprimerad och upptagen med mycket annat så blev känslan rakt av bara ”Nej, det här spelet kan bara dra åt helvete. Jag har varken tid, lust eller ork att sitta och vara förbannad på något så banalt.” Betyget blir dock tre, för det är snyggt, välgjort, har bra kontroll och framförallt ett nydanande sätt att se på karaktärer. Men mer ”objektiv” än så tänker jag inte bli. Om jag måste spendera en handfull timmar till innan spelet börjar bli roligt är det bara dålig design och slöseri med min tid.

Linus har tvingats lägga undan Titanfall en liten stund och spela annat. Men han har varit ganska nöjd för det.

Alien Isolation (Xbox One)

[Betyg:4]Efter att Aliens: Colonial Marines curb stompat mina hopp och drömmar häromåret vågade jag inte riktigt få upp förhoppningarna på Alien Isolation. Men ju mer jag såg desto bättre verkade det. Och till min stora lycka var det inte ett luftslott den här gången. Alien Isolation är precis så snyggt som det verkade. Designen är precis så trogen originalet som utlovades. Alien precis så obehaglig, spelmekaniken precis så avskalat old school som man kan önska. Visst finns det en del skavanker här och var, framförallt en ganska svag inledning (utöver tiden på Nostromo-kopian) och lite repetitiva moment, men överlag är Alien-älskaren i mig nöjd och belåten.

Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Sunset City. Ludde trivs i Sunset City.

Bayonetta 2 (Wii U)

[betyg:4]Bayonetta 2 kommer vara ett av de spelen som jag kommer slåss för att det skall hamna (högt upp) på Svamprikets lista över 2014 års bästa spel. Det är inget spel som du spelar för den fantastiska storyn utan du spelar det enbart på grund av det otroligt underhållande gameplayet. Det är ett av de mest häftiga actionupplevelserna du kan få i år. Sen att det är exklusivt för en Nintendokonsol gör en fanboy som mig lite extra glad.

Skylanders Trap Team (Xbox One)

[betyg:4]Än en gång har Skylanders bevisat för mig att det fortfarande är ett spelserie att räkna med. Att jag fortfarande skulle anse att Skylanders är ett sådant otroligt skoj spel trodde jag inte. Jag var övertygad om att det här med figurer på en platta bara skulle vara en dagslända, men har återigen, för tredje gången blivit motbevisad.

Sunset Overdrive (Xbox One)

[betyg:4]I helgen ställde vi om klockan till vintertid. Dagarna blir kortare och mörkare. Det bästa botemedlet mot det är inte en resa till en söderhavsö. Nä, en tripp till Sunset City är det botemedel du behöver. Sunset Overdrive är utan tvekan något av det mest underhållande du kan spela på den nya generationens konsoler. Både när det kommer till gameplay och story. Vill du att din spelhöst skall innehålla skratt är Sunset Overdrive exakt det du behöver!

Niklas sliter sitt hår för att få spel klara i tid för sina frilansrecensioner. Det går oftast bra, men han är trött nu.

Alien: Isolation (PS4)

[betyg:4]Jag vägrade tro på hypen efter att ha blivit bränd på Alien-spel så många gånger. Men jag kan glatt meddela att man äntligen har lyckats. Alien: Isolation är så stämningsfullt att hälften vore nog, mycket  tack vare den bästa ljuddesignen på länge. Adrenalinet pumpar och jag svettas om händerna under hela den lite för långa genomspelningen. Sällan har jag känt mig så maktlös, och älskat det.

Driveclub (PS4)

[betyg:3]Det var en himla tur att jag fick möjligheten att spela Driveclub i några dagar innan det släpptes. Det känns nästa som att jag är en av de få som faktiskt fått uppleva hela spelet, innan allt vad servrar och internetfunktionalitet totalt brakade ihop. Driveclub ser så bra ut som man förväntar sig av ett bilspel i dessa dagar och är en fröjd att köra. Synd bara att inget av det som gör spelet unikt fungerade när fansen loggade in.

Skylanders: Trap Team (PS4)

[betyg:3]Ett nytt Skylanders är ett lika säkert hösttecken som nya Call of Duty och Assassin’s Creed. Som vanligt gör man med Trap Team små men viktiga förändringar för att hålla intresset uppe och kränga fler leksaksfigurer. Det fjärde Skylanders-spelet är precis lika välgjort och polerat som de tidigare, men det börjar kännas att jag kan det här nu.

A City Sleeps (OSX)

[betyg:3]Harmonix kan inte ha det särskilt kul nu när Microsoft begravt Kinect helt och hållet, men det hindrar dem inte från att släppa ett pc-spel från ingenstans. A City Sleeps blandar rytmspel med bullet hell shooter-mekanik och lyckas med en intressant blandning. På samma gång som det är på tok för svårt för oss vanliga dödliga innehåller det för få banor för de som är riktigt hardcore och det är svårt att greppa vem spelet egentligen är till för.

Borderlands: The Pre-Sequel (PS3)

[betyg:2]Många blev nog förvånade över att det tredje Borderlandsspelet bara släpptes till ”gamla” konsoler. Faktum är att det känns gammalt och mer som ett längre DLC till Borderlands 2 än något nytt och fräscht. De nya mekaniker som tillkommer av att det utspelar sig på Pandoras måne är inte tillräckligt, utan det känns som att jag spelar samma spel igen.

Pix the Cat (Vita)

[betyg:3]Ta en del Pac-Man och en del Chu Chu Rocket och du har i princip Pix the Cat. Det går undan när katten av någon anledning ska transportera de små ankorna till rätt ställe. Och visst, det kan bli lite beroendeframkallande att komma så långt som möjligt på den utsatta tiden, men det når aldrig några Pac-Man Championship Edition DX-nivåer.

Sandra har legat i ide den senaste tiden, dold under projektplaner och tentaplugg.  Trots det har hon hunnit vandra in i Mordor och piskat orcher.

Middle-Earth: Shadow of Mordor (Xbox One)

[betyg:3]För att vara ett sådant jäkla bra spel är det synd att jag ogillar Shadow of Mordor så skarpt. Det är liksom så frustrerande och tråkigt att bli bestraffad bara för att du är den nya ungen i gänget. Visst kan det finnas en charm med spel som straffar dig i manér à la Stanley Milgram för att få dig att bete dig korrekt, men jag tillhör inte målgruppen och stänger av teven i frustration. Med det sagt, Shadow of Mordor är ett riktigt snyggt spel med tight, fin ljudbild, schysst humor och ett snillrikt konstruerat nemesis-system. Om du har längre stubin än jag finns det många timmar av kvalitativ underhållning att hämta