En gemenskap i mörkret

Det är mindre än en vecka tills Halo: The Master Collection släpps till Xbox One. För många är det ingen större händelse, en axelryckning i spelvärlden. För min del tar det mig tillbaka till kanske den mest givande tiden jag haft som gamer. Även om det är en tid som påminner mig om när jag var på botten av psykiskt mående.

Det är ändå mest med förtjusning och glädje jag ser fram emot 11 november. För i Halo-spelens historia har Halo 2s multiplayer-del varit den bästa, renaste kanske. Inte massa tramsiga förmågor. Bara hoppa och skjuta.

Jag gläds också med de som aldrig fick vara med när det begav sig. Microsoft stängde ner servrarna för original Xbox-spel 15 april 2010. Det hade varit svårt att spela spelet ganska länge, för få spelare på servern helt enkelt. Den 14 april 2010 var det däremot lättare, många ville ta farväl av Halo 2s onlineläge. Jag var en av dem och hur kul jag än haft i Halo 3 så märkte jag då att Halo 2 fortfarande var bättre. Som jag sa innan var det renare, mer avskalat. Som många av er vet måste spel nu för tiden alltid få massa nya funktioner och spelmässiga förmågor. Något som i många fall förstör redan bra koncept. Så har det varit med Halo. Fast nu låter det som att 343 Industries har börjat titta tillbaka på Halo 2, den populäraste delen i serien när det kommer till online-läget.

Mycket av framgången med just multiplayer låg i Max Hobermans idé om att skapa en lobby där man kunde få känslan av att sitta i soffan och spela med kompisar även online. Mycket av original Xbox Lives system utvecklades efter Bungies vilja. Halo 2 var startskottet för något som skulle bli standard i FPS på konsol. Lobbyn tillät spelarna att prata med varandra med inbyggd ljudchat.

Jag var mitt i en djup depression när Halo 2 släpptes. Allt var mörkt, det fanns inget hopp om något. Det var egentligen bara när jag satt där i lobbyn med min vänner, för det var något Hobermans soffa skapade, vänner. Mellan matcherna pratade man om allt mellan himmel och jord. Alla jag spelade med hade samlats på HaloSweden.com, en sida jag skapade för att jag gillade första spelet så mycket. Månaderna innan Halo 2 släpptes hade vi ett aktivt forum där det skrevs hundratals meddelande om dagen. När spelet väl släpptes dog sidan mer eller mindre samma dag. Vi behövde inte forumet när vi ändå spenderade varje ledig stund där i “soffan”.

När jag inte var där låg jag ofta i sängen och stirrade in i väggen, funderade på hur hopplöst livet kändes och grät. Jag vill inte säga att Halo 2 var bättre för att det lät mig tänka på annat. Det gjorde den delen lättare helt klart. Det fanns ett ljus att söka sig till. Halo 2 var och är än idag den bästa online-upplevelsen jag har haft. Det var mer avskalat än senare delar, jag tror att många som ser tillbaka på Unreal Tournament och Quake kanske kan känna igen sig i det. Det var inte massa saker som skulle låsas upp och tillfredsställelsen låg i att spela och inte i att se olika medaljer och vapen plinga upp på skärmen. Alla vapen fanns där på banan och den som kom åt de bästa först fick ett försprång.

Halo 2 är i mångt och mycket en arenaskjutare. Ganska små tajta banor där spelaren hela tiden måste vara igång. Att sitta och snipa som allt för många av spelarna gör i en Battlefield-match blir omöjligt då det finns ett begränsat antal krypskyttegevär på banan. Åter till det avskalade. Spelaren tror att den vill kunna välja vapen innan en match, men faktum är att det mest optimala är att utvecklaren får placera ut vapen på banan och där med balansera matchen. Alla har samma startvapen. Jag älskar att spela online i Call of Duty-spelen. Det är snabbt och intensivt. Det saknar dock balansen jag upplevde i Halo 2. Där det finns ett begränsat antal vapen som är avvägda mot varandra. Där banorna är skapade för att ge varje vapen sin plats. Något som görs mer eller mindre omöjligt i Call of Duty eller Battlefield.

Halo 2 och gemenskapen vi kunde skapa runt det gav mig en värld att fly in i, där det viktigaste var att det var vi mot dem och jag glömde för stunden att allt annat kändes jobbigt. Det krävs ett otroligt speciellt spel för att få en att tillfälligt glömma en depression som annars tog över resten av livet. Idag när jag tänker på den tiden så kan jag bli ledsen, för det känns som att jag aldrig kommer få uppleva något sådant igen. Vi spelade Halo 2 varje dag i två år. Till och med när Xbox 360 släpptes och floppen Perfect Dark Zero var ett faktum så var det Halo 2 som åkte in igen tills Gears of War släpptes. I min original Xbox lämnade inte Halo 2-skivan sin plats på över ett år efter releasen. Jag önskar att alla som spelar någon gång kunde uppleva en sådan gemenskap. Jag antar att det är sånt som får folk att hänga i guilds i World of Warcraft och dröna på i DOTA 2. Ibland blir gemenskapen något mer än bara en grupp människor som spelar tillsammans.

Jag vill tacka mina vänner som jag hade så otroligt roligt med då, ni vet vilka ni är. Jag vill tacka Bungie för att de överträffade sig själva och skapade ett så otroligt spel. Vi ses på stranden på Zanzibar igen precis som det stod på HaloSweden en gång i tiden. Det är dags att samlas och ge oss ut i strid igen. Halo 2 är tillbaka.

Video av Stefan Gancer

Stefan är förutom spelnörd också kreativ och tycker att naturvetenskap är något av det mest intressanta som finns. När jobbet på plastfabriken inte tar upp tid så pratar han i podcast och gör videos med kollegorna på Videospelsklubben. Den gamla grå lådan anser han är den bästa spelmaskinen genom alla tider, kanske mest baserat på nostalgi och på att det var där intresset började.