Rockstjärnedrömmen som kom av sig

Jag vaknar upp i soffan med ena handen liggandes i skålen med naturella cashewnötter. Gäsp. Sträcker mig efter mobilen för att kolla klockan. 20.43. På TV:n väljer bonden fru. Hur hamnade jag här egentligen? Det är svårt att tänka sig att för bara några år sedan levde jag rockstjärnelivet, minus groupies, droger och sönderkastade instrument. Tänk istället svettiga fingrar som gled fram och tillbaka över en plastig gitarrhals till tonerna av de mest kända rocklåtarna ni kan tänka er. Ingenting kändes omöjligt, så länge låten inte hette Through The Fire and Flames förstås.

Guitar Hero och Rock Band är idag nästan mest ihågkommit för att ha mjölkats sönder och ligger säkert nära till hands för att hamna på diverse bloggares utelistor. Men för bara några år sedan var dessa spelserier bland det absolut coolaste som fanns. På alla förfester var det nästan lag på att plastgitarrer skulle plockas fram när dryckerna började flöda ner längs struparna. Slipsen på huvudet och skjortan uppknäppt. Vi var Keith Richards, Slash, Kirk Hammett, Kurt Cobain och inte minst Jimi Hendrix på en och samma gång.

Konceptet var enkelt och så oerhört genialiskt. Cambridge-baserade Harmonix och numera nedlagda RedOctane hämtade inspiration från Japan där Konamis Guitar Freaks gjorde succé i arkadhallar och vardagsrum. De vidareutvecklade idéerna med en plastgitarrskontroll och rockmusik och anpassade konceptet för den västerländska marknaden. Hösten 2005 släpptes Guitar Hero till Playstation 2 och resten är, som vi brukar säga, historia.

Konceptet med plastinstrument och rockmusik peakade i och med Guitar Hero III: Legends of Rock som släpptes på ett väldigt stort antal plattformar. Serien breddade sig och den tredje delen i serien landade på alla möjliga tänkbara fronter. Intresset var enormt och tv-spelsgitarrer fanns snart i vart och vartannat hem. Alla ville vara rockstjärnor och de flesta av oss tyckte nog att vi var rockstjärnor, vare sig vi kämpade oss igenom Foghats Slow Ride på easy eller briljerade oss igenom Slayers Raining Blood på expert.

Idag, relativt många år senare, återfinns instrumenten antingen på vinden, i källaren eller intryckta mellan bokhyllor och tv-bänkar. Rejält dammiga. Rejält slitna. Då och då när jag rensar källarförrådet ser jag hur instrumenten rycker till. Dödsryck eller en flirt? Faktum är att både Activision och Harmonix har börjat teasa en aning om kommande spel i sina respektive serier. De genomför undersökningar om intresset för nya musikspel och postar kryptiska meddelanden på Facebook. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte blev särskilt uppspelt av det.

För visst hade det varit coolt att dra på sig en slips på huvudet och låta fingrarna blöda över plastinstrument igen? Den här gången på Playstation 4, Xbox One och Wii U. En ny generation. Men samma gamla underbara drömmar om att äga scenen.

Text av Ted Hinterleithner

Ted inledde sin spelmässiga bana med NES och Super Mario Bros hos sin dagmamma som femåring. Sedan dess har det blivit många äventyr i spelens värld med allt från ringvärldar till fotbollsplaner och racingbanor. Han köade förra hösten i tio timmar med fyra par strumpor på fötterna för att köpa en PS4 då han var för sent ute med en förhandsbokning. Till vardags pluggar Ted till högstadielärare.