Inte alla spel är tidlösa mästerverk. Vilket ni kanske visste om redan. Vissa spel är bra, andra spel är mindre bra. En del spel är skitbra, en del är rent skräp. Och så finns det vissa spel som är alldeles lagom bra. Sådär lite mysigt mellanmjölkiga. Precis så bra som de behöver vara, varken mer eller mindre.

The Silent Age är ett sånt spel. Det är inget spel jag kommer bära med mig tills dagen jag dör som en av de stora upplevelserna i mitt liv. Det är inte ett spel jag kommer slåss för att få upp på Goty-listan för året. Men det är ett spel som, från det att jag startade det tills det att jag såg eftertexterna rulla, helt enkelt var trevligt att spela.

The Silent Age är ett klassiskt peka-klicka-äventyr, med en liten twist. Precis som i vanliga peka-klicka-spel så placeras du inför hinder som du ska lösa med hjälp av saker i omgivningen. Den som spelat eller ens sett något från genren kommer genast känna igen sig. Den lilla extrafunktion som The Silent Age kommer med är en manick som gör det möjligt att resa mellan två punkter i tiden. Utan att någonsin vara allt för avancerat låter det spelaren undvika framtida hinder innan de uppkommer eller påverka framtiden med handlingar i det förflutna.

Spelet flyter på utan några vassa kanter som sätter stopp och är slut innan man hinner tröttna
The Silent Age är inte särskilt svårt. Man behöver sällan gnugga geniknölarna allt för hårt. Det är heller inte särskilt långt utan klockar in på kanske tre timmar, om ens det. Och det är absolut ingenting negativt. Spelet flyter på utan några vassa kanter som sätter stopp och är slut innan man hinner tröttna.

Jag spelar just nu Far Cry 4 och Halo: Master Chief Collection och Alien: Isolation och Titanfall. Det är mycket spel. Det är stora spel. Och i jämförelse med dem kanske The Silent Age inte har så mycket att komma med. Men det gör inget. För det finns ett utrymme mellan de spelen. Ett utrymme stort nog för ett alldeles lagom bra spel.