Jag skulle kanske inte precis hävda att jag är ”nere med kidzen”. Visst, jag är i genomsnitt ungefär örti år yngre än resten av redaktionsmedlemmarna, men jag har väl aldrig varit den fräsigaste katten i gänget precis. Och även om jag hade varit det så bleknar ens ball-kunskaper i betydligt snabbare takt än vad man kanske hoppas. Sätt mig med valfri femtonåring och det kommer inte ta lång tid innan de börjar fnissa åt ”hipster-farfar”.

Sätt mig med valfri femtonåring och det kommer inte ta lång tid innan de börjar fnissa åt ”hipster-farfar”
Gemensamt för majoriteten av spelutvecklare än att de är ännu lite äldre än vad jag är. Och även om det så klart inte är en helt allmän sanning så skulle jag väl säga att de är ännu lite mer out of touch med högstadiecrowden. Och ibland blir det lite pinsamt tydligt när de försöker göra spel för en ball ungdomsgeneration de har absolut ingen koll på.

Jag har varit glad att kunna backa på mycket av kritiken jag initialt hade mot Sunset Overdrive. Kontrollen som först kändes slö och osmidig var raka motsatsen när jag väl fick leka med den i det färdiga spelet. Och ingen är gladare över det än jag. Men viss kritik kvarstår. Och en av dem är hur man slängt en tunn fernissa av punk över alltihopa.

Visst är det vid första anblick ett spel så fullt av punk att det sprutar ur röven, men när man tittar närmare så börjar man sprickorna i fasaden. Det känns inte genuint. Det känns clip on-fluga på bankett. Det smakar HM-punk.

Ur högtalarna dånar muzak-punk, monoton och karaktärslös. Snarare vald av någon som letat i en ljudbank än av en punkälskare. Och möjligheterna att klä karaktären må inkludera alla punkklichéer du kan komma på, och vapnen må vara all kinds of whacky, men det saknar liksom hjärta.

Jaffes tonårsfantasier

Jaffes tonårsfantasier

I helgen visade David Jaffe, den stolta farsan bakom både Twisted Metal och God of War, upp sitt kommande projekt, Drawn to Death. Testosteronet är precis lika överväldigande som det alltid varit i karlns spel, men den här gången mer än någonsin försöker Jaffe göra ett spel som hämtat ur en tonårsgrabbs hjärna.

David Jaffe är 43. Hans mentala ålder kan man så klart dra det ena elaka skämtet efter det andra om, men det var ett tag sedan han brände runt kvarteret på en crossmoppe och smygrökte bakom gympasalen. När han nu ska prångla ut ett spel baserat på en tonårssnubbes teckningar börjar jag direkt känna hur handen rör sig mot pannan. Nu vet jag ju absolut ingenting om hur spelet kommer bli när det är färdigt. Kanske blir det fantastiskt. Men risken känns överväldigande att i alla fall presentationen blir ganska pajig.

Åldern är så klart inte det enda viktiga och att säga det är väl kanske mer än lite missvisande egentligen. Fast poängen kvarstår. Det kanske är fel, men en bra metafor för hur det är. Den cyniske företagaren som försöker ta samhällspulsen och skapa något ballt mest bara för att sälja.

So much attityd

So much attityd

Nu säger jag inte att Jaffe och Insomniac inte har en genuin uppskattning för sina verk, absolut inte, men jag kan inte skaka av mig känslan att de försökt emulera en kultur de helt enkelt inte fattar. Och de är långt ifrån ensamma med det. Fifa Street och Need for Speed: Underground känns ungefär lika street och underground som en fyrtioårskrisande mellanchef som står med slipsen runt huvudet och diggar med i Will Smiths Wild Wild West.

Så. Utvecklare. Gör precis vilka spel ni vill, men försök inte trycka en attityd i halsen på oss som ni själva inte riktigt kan stå bakom. Är ni inte punk, försök inte fejka det. För vi kommer märka det.